Det här med att meddela

Nu har det gått ganska precis en månad sedan den där första kvällen då jag och projekt O gick på bio, tog en öl och hamnade hemma hos mig. Det som var inledningen till det som fortfarande pågår och utvecklas, steg för steg. Hans intåg i mitt liv innebar uttåget för både Rastamannen och Revolutionären, och eventuella andra kandidater som aldrig hann komma till skott.

Han har slutat röka för min skull (fast jag aldrig beklagat mig över hans rökande, men han vill inte att jag ska tycka att han luktar rök), han har köpt nya underkläder av den typen som jag gillar och hans jobbsökande går på helfart (”du är mitt motiv att verkligen anstränga mig, jag vill att det ska gå bra för mig, för jag vill så gärna att du ska kunna vara stolt över mig”).

Han känns rätt. Så rätt han kan kännas efter en knapp månad. Han får mig att känna mig lycklig och trygg.

Och en del av mig vill skrika ut till hela världen ”det är vi!”, för jag tror på det här, jag vill tro på att det kommer att bli vi, på riktigt. Men rationella jag tänker att det ändå är bäst att ligga lågt och vänta ett tag, för jag är så rädd för att bli bränd att jag vill vänta tills det är riktigt, riktigt säkert, tills det verkligen är vi och kommer att vara vi.

Så jag håller igen, jag berättar för vänner i Sverige, och utvalda vänner i Underlandet. Men alltså, hur vet man när det är dags?

Dagens roligaste telefonsamtal…

…var mamma som ringde från Sverige för att förvissa sig om att jag hört den stora nyheten. Mamma, min ständige sidekick till Året med Kungafamiljen varje jul.

Sen avslutade hon snabbt samtalet ”för nu måste jag kissa, jag skyndade mig hem från jobbet för att hinna se presskonferensen och jag hann inte ens gå på toaletten!”

Prinsessdrömmen

Enligt alla mina politiska övertygelser, när jag tänker rationellt och logiskt, är jag naturligtvis emot hela institutionen monarki. Skulle Sverige ha en folkomröstning i frågan skulle jag rösta för monarkins avskaffande.

Men ändå. Varje jul bänkar jag och mamma oss framför ”Året med kungafamiljen”, och när jag ber mamma skicka tidningar som Bang och Ordfront smyger hon med en Svensk Damtidning i paketet också. Jag är rätt ointresserad av alla andra kändisar, men kungligheter har en alldeles speciell dragningskraft.

En förlovning mellan kronprinsessan och Daniel är rena julafton för en sådan som jag. Jag plöjer dagstidningar och kollar på alla bildspel och slukar allt.

Och det är skitpinsamt, för fan vad töntig hela grejen med kungligheter är egentligen. Men jag älskar det ändå. Jag kan inte låta bli.

Vår tids djungeltrumma

Alltså, 21 kommentarer hittills på ”Underlandet is no longer listed as single”. Facebook är helt oöverträffad som skvallergenerator. Och då har jag inte ens definierat någon annan relationship status. Bara låtit bli att definiera. Hjälp.

Ut i okända vatten utan flytväst

Igår ringde jag till Revolutionären. Han som funnits där i månader, crushen i bakgrunden, men som alltid varit ett hopplöst fall. För han tycker om mig men vill inte ha något förhållande. Hit men inte längre. Lite men inte allt. Han som nog trodde att han hade mig jävligt säkert, han har ju hela tiden vetat om min crush på honom.

– Du har ju sagt att du ville att jag skulle berätta för dig om jag träffar någon. Nu har jag träffat någon.

Didn’t see that one coming, did you?

Banden klippta med Revolutionären. Eller de banden, alltså, för vänner har vi varit i snart fyra år och kommer att fortsätta vara.

Det här med Projekt O är alldeles nytt. Det är skört och det är osäkert och jag har ingen aning om vart det kommer att leda, om det alls leder någonstans. Men det känns så rätt som det kan kännas efter bara några futtiga veckor (två?) och fast jag blir helt livrädd av tanken vill jag hoppas på det här. Utan att lämna revolutionära nödutgångar öppna.

Nu satsar jag. Bära eller brista.

Bullerbybarndom

Min mamma, världens bästa, har lagt ner helt enorma mängder tid hela hösten med att scanna in i princip alla foton som finns från hela mitt liv. När jag var hemma till jul fick jag ett USB med över tusen foton. Scannade ett och ett. Fatta kärlek.

Jag har för femtielfte gången kollat igenom dem, och för varje gång inser jag mer och mer vilken helt fantasisk barndom jag haft. I mitt minne var alla somrar eviga, och solen sken hela tiden.

Sommarlovet som alltid varade hur länge som helst spenderades i stugan vid havet, stugan som låg på samma tomt som kusinernas stuga, där det alltid fanns lekkamrater och massor att göra – barkbåtar, fiska spigg, bygga kojor, göra cirkusföreställning för föräldrarna, bada, åka båt, i all oändlighet.

Kanske (troligtvis) har allt försänkts i ett drömskt skimmer, säkert regnade det ibland, säkert hade jag tråkigt ibland, och säkert bråkade vi kusiner ibland.

Men fick jag önska skulle jag vilja att mina barn fick precis en sådan barndom som jag hade.

Ett inlägg om bakfylla som egentligen handlar om något annat

Projekt O ligger där i en massa utkast och väntar på att få bli skriven om, men jag får inte till det, så det blir utkast efter utkast som inte publiceras. För jag vågar inte riktigt skriva om att det känns så bra, så På Rätt Väg, även om vi tar det steg för steg och väldigt försiktigt. Att han får mig att må bra när vi pratar om allt i timtal, och han får mig att skratta ofta, och ju mer jag lär känna desto mer vill jag lära känna. Och pirret i magen växer.

Nej, jag vågar inte riktigt skriva om det, för jag är så rädd för sånt som känns så bra, för tänk om det inte blir så, tänk om han ledsnar på dejtandet och dumpar, och tänk om jag har blivit bränd för många gånger och för nyligen för att riktigt våga hoppas, för att riktigt våga lita på att eftersom det känns så bra är det för att det är just så bra.

Så istället skriver jag att jag är sjukt bakis efter en oplanerad efterfest hos mig igår där 25 pers trängde ihop sig i min lilla trettiåttakvadratare och grannarna ringde polisen och jag har ägnat dagen åt att postfest-sanera, och i bara farten diskat och tvättat dessutom. Men jag har inte duschat ännu. Jag är ju ändå sunkar-bakis idag.

Eller så är han den mest optimistiske jag träffat

Alltså, jag vet inte. Vägrar han inse faktum eller har han faktiskt inte fattat? Jag dumpade Rastamannen i lördags, men han kör på som om absolut ingenting har hänt.

Det kanske var det dummaste draget ever att lämna den lilla framtidsdörren på glänt, att säga ”inte nu, men vem vet om kanske någon gång sen”, som jag sa för att göra landningen lite mjukare. För nu verkar han klänga sig fast vid den för kung och fosterland och det här med att jag bara vill att vi ska vara kompisar gick in genom ena örat och ut genom det andra.

Sedan dumpningen i lördags:

• Lördag: Han bjuder mig på fest. Jag tackar nej. Han försöker övertala mig.
• Söndag: Han bjuder mig på bio. Jag tackar nej (har inga pengar). Han försöker övertala mig (han bjuder).
• Måndag: Han är designer och ska illustrera en låt. Låten är världens deppigaste bli dumpad-låt. Han beklagar sig över att han inte har någon inspiration, för han befinner sig ju inte alls i den situationen.
• Tisdag: Han säger på chatten ”Har jag talat om för dig hur mycket jag tycker om dig?”
• Onsdag: Han säger på chatten ”Jag längtar efter att få kyssa dig”

Vafan?

Projekt O som i Oralsex

Så efter jag dumpat Rastamannen (trots att han inte verkar fatta att han blivit dumpad) och nekat att följa med honom på festen går jag hem och sover. Klockan 02.56 ringer Projekt O, han är på fest och undrar om han får komma och hälsa på.

Det visar sig sen vara samma fest som Rastamannen bjöd mig på. Det var ju förjävla tur att jag inte lät mig övertalas att följa med. Cirklarna är alldeles för små.

Projekt O dyker upp vid halv fyra-tiden på morgonen, och inte särskilt full, och gör det han gör bäst. Vi har spenderat natten ihop tre gånger och varje gång har jag fått helt fucking mindblowing oralsex.

O:et i Projekt O står inte för Oralsexgud, men det hade kunnat göra det.

Hur ofta hittar man en kille som är helt sjukt bra på att ge oralsex och dessutom älskar att göra det? Jag gillar att ge mer än att få. Eller, att få är ju såklart schysst, men jag älskar att ge.

Är han verklig? Jackpot, liksom.

Upprensning

Okej, det här med parallelldejting blev lite för mycket. Särskilt som Rastamannen i princip ville gifta sig med mig efter en vecka. Alltså, han må vara hur bra som helst i teorin, men det hjälper inte när han på rekordtid lyckades ta död på allt eventuellt pirr som fanns där från början genom att kväva mig totalt.

Fyra-fem telefonsamtal om dan (plus konstant fb-chatt), minst ett eller två förslag varje dag på saker vi kan göra, presenter (efter att vi känt varandra i tre dar!)…. det är inte okej. Låt mig hinna med, låt mig andas, för fan.

Jag kan inte med killar som inte har ett liv, eller som ger upp hela det liv de har för att överlämna ansvaret för hela sin lycka i mina händer. Låt mig längta emellanåt, låt mig fundera, låt mig fortsätta med mitt liv, bara för att du vill ge upp hela ditt för mig så vill inte jag vill ge upp hela mitt för dig.

Så igår gick vi ut och tog en öl och jag tog tjuren vid hornen och sa att det får vara. Det blev för mycket på en gång och vi kan hänga och vara kompisar, för jag gillar honom en massa (det gör jag verkligen på riktigt) och se därifrån om det blir något, men börja i andra änden. Börja med att vara kompisar.

Han sa att han låtit sig dras med av sina känslor och att jag är fantastisk och han aldrig känt såhär för någon sedan hans flickvän som han var tillsammans åtta år med, osv, osv, osv.

Sen undrade han om jag var intresserad av någon annan.

Jag hade inte hjärta att berätta om Projekt O.

Men även om han hela tiden sa att ja och att han förstod och att allt var okej verkar det inte riktigt ha gått in. För sen frågade han om jag inte ville följa med honom till festen han skulle på sen. Och idag ringde han och bjöd mig på bio och det tog mig minst en kvart att övertala honom att vi inte skulle gå, för jag har inga pengar, och jag vill inte att han ska bjuda mig… (för att säga att jag fan inte pallar att träffas JÄMT känns lite grymt ändå)