Etikettarkiv: framtid

Day 29 – Your aspirations

Leva ett lyckligt liv.

Känna att jag åstadkommer något, att jag drar ett litet strå till stacken för att göra den här världen en bättre plats att leva på.

Ha ett hus med en trädgård där jag kan odla saker.

Bilda familj med O och många barn.

Att abort är lagligt och gratis världen över innan jag dör. Fast att folk helst ska ha tillgång till vettig sexualundervisning, gratis preventivmedel och makt i relationer så att abort förhoppningsvis inte kommer att behövas särskilt ofta, för det är ju inte så kul att vara med om, precis.


Fredagskvällen, forts.

Förutom bloggläsande ägnar jag mig även åt FB-stalkande.

Då upptäcker jag att min underlandsvän, som flyttade till Sverige för ganska exakt ett år sedan, till sin stora kärlek, svenska tjejen han träffat och förälskat sig handlöst i, inte längre ens är FB-vän med henne. Jag går in på hans och på hennes sida och nej, ingenstans står relationship status, ingenstans står något som tyder på att de fortfarande skulle vara tillsammans.

Och jag har många svenska vänner som träffat kärleken i Latinamerika och flyttat till Sverige. Och sen har allt kraschat. Extremt få av de relationerna existerar än idag.

Kulturkrocken blir för stor. Sverige är så jävla svårt.

En av mina äldsta vänner här, Indianen, hälsade på mig en gång i Sverige. Jag älskar honom här. Vi har haft skitroligt genom tiderna. När vi var i Sverige bråkade vi hela tiden. Alltså verkligen sådär skrek åt varandra. Mer än jag någonsin bråkat med någon annan kompis.

Och jag tänker på planerna O och jag har om att någon gång kanske flytta till Sverige. Testa att bo där ett tag. Ibland drömmer jag, ibland längtar jag hem och surfar runt på Hemnet och tänker på alla radhus med praktisk planlösning vi ska köpa och inreda med IKEA (som inte finns här, varken praktisk planlösning eller IKEA, that is).

Men när jag tänker på alla kraschade relationer blir jag livrädd. Vad är det som säger att O och jag skulle klara det när nästan inga andra förhållanden mellan svensk tjej och latinokille håller när de väl utsätts för prövningen att flytta till Sverige? Ogästvänliga, kalla Sverige som dryper av kontroll. Det måste vara skitsvårt för en genomsnittlig latino att anpassa sig till, och för ett genomsnittligt förhållande som har inletts i Latinamerika.

Och jag får ont i magen av hemlängtan ibland. Men samtidigt så är jag hellre utan socialt skyddsnät, rimlig lön, vettiga arbetsvillkor (inklusive lång semester och evighetslång och delad föräldraledighet) och svenskhet än att förlora O. Jag skulle inte kunna leva med att livet i Sverige skulle ta honom ifrån mig.


Barn

Idag är en sån där dag då jag vill göra barn nu och på en gång. Att vänta tills årsskiftet, då vi har sagt att jag ska sluta med p-piller känns som en evighet.

Och nej, jag tänker inte ens tänka tanken att det troligtvis inte går bara sådär på en gång heller.


Nu vet jag vad jag vill göra med mitt liv! Igår var jag gästföreläsare på en genuskurs som en kompis till mig är ansvarig för, på ett av universiteten här. Om abortlagstiftningen här i landet, och abort i största allmänhet.

Så. Jävla. Roligt.

Kidsen var intresserade och ställde en massa bra frågor och jag passade på att tala om för dem exakt var man kan göra säkra aborter eller hur man får tag på piller och när och hur man kan ta dem för att göra abort hemma. Sånt är livsviktigt att de vet i ett land där en laglig abort är extremt svårt att få.

Jag har vetat det förr, men nu fick jag det bekräftat ännu en gång. Jag vill ägna mitt liv åt att lära ungdomar om sexuella och reproduktiva rättigheter. Jag kan knappt tänka mig något viktigare, eller roligare, än det. Nån ungdomsmottagning som vill anställa mig?

PS Ibland önskar jag att jag var naturvetenskapligt lagd. Isåfall skulle jag ha blivit gynekolog. Eller kanske barnmorska. Men helst gynekolog. Fast nu är jag ju inte naturvetenskapligt lagd, så det blir inget av.


Idag om exakt ett år…

… då smäller det! Då gifter vi oss, jag och O:


Okej, nu blir det privat sjukförsäkring

I helgen hälsade jag på en gammal vän och hans lilla familj, bestående av flickvännen och drygt ettårige sonen. Jag visste att när sonen föddes blev det komplikationer och han fick ligga på sjukhus ett tag, men jag visste aldrig riktigt varför.

Det visade sig att de hade planerat in kejsarsnitt, eftersom hon var för trång så det fanns risk för bebisen att fastna på väg ut. Kvällen innan kejsarsnittet fick hon värkar, så de åkte in till sjukhuset. Men där fanns inga läkare på natten, bara sjuksköterskor och gynekologer, ingen som var auktoriserad att göra akut kejsarsnitt. Så barnet började försöka ta sig ut, men fastnade och bajsade på sig, och svalde sitt eget bajs. Det kan tydligen hända, men det är livsfarligt, eftersom det leder till akut förgiftning. När läkaren äntligen dök upp och gjorde kejsarsnitt blev det raka vägen till intensivvårdsavdelningen där bebisen svävade mellan liv och död i flera dagar innan han stabiliserades.

De hade den vanliga obligatoriska sjukförsäkringen (som ändå inte är den sämsta varianten, den sämsta är den allmänna sjukvården som man bara har rätt till om man är riktigt fattig).

På torsdag kommer det en representant från privata sjukförsäkringsbolaget hit och ska berätta för oss om deras olika alternativ. Sen ska vi skaffa privat sjukförsäkring innan det blir någon graviditet.

PS Jag hatar kapitalismen så jävla mycket.


Barnafödande

Underlandet är ett u-land. Ett u-land som kopierat USAs sjukvårdssystem. Därför har jag en obligatorisk, privat sjukförsäkring genom jobbet. Men, den täcker inte så mycket alls, och vill man ha riktigt bra sjukvård måste man skaffa en extra privat sjukförsäkring.

Till exempel så ingår bara födsel i sjukhussal. Vill man ha ett eget rum där någon (förslagsvis pappan) får följa med in måste man ha den där extra sjukförsäkringen. Jag ringde och kollade upp det idag, det kostar ca 730 kronor i månaden (den billigaste varianten), och man måste ha den i minst elva månader för att den ska täcka födsel. Både min och Os löner ligger ungefär i nivå med ett svenskt studiemedel.

Det handlar om skitmycket pengar, alltså.

Vi vill ha barn snart (och O borde få vara med på förlossningen). Vi ska gifta oss i juli nästa år. Vi ska åka till Sverige på semester.

Jag vet inte om vi har råd med allt, och jag är rädd att Os närvaro på förlossningen inte är högst i prioritet.

Sugiga, jävla kapitalist-sjukvårdssystem.