Etikettarkiv: Hemlängtan

Vi hade möte igår på jobbet. Allvarligt sådant. En av våra medarbetare, en av de jag tycker allra mest om, har varit sjukskriven ett tag. Nu visar det sig att han har cancer. En aggressiv tumör med stor metastasrisk. Alla hoppas såklart att han blir frisk, men prognoserna är inte tipptopp.

Så inte heller stämningen på jobbet just nu.

Han är ungefär lika gammal som mina föräldrar. Och det återuppväcker en gammal latent ångest, det absolut värsta med att bo så långt borta. Tänk om det händer mina föräldrar något när jag sitter här på andra sidan Atlanten. Tänk om det blir sjuka. Tänk om jag inte kan vara där.

Jag kan inte ens tänka tanken.


VI SKA TILL SVERIGE

Vi har just köpt två stycken smekmånadsbiljetter till Sverige i juli.

Jag blev så rörd att jag grät en liten tår. Sen drack vi champagne.

I sommar kommer det att vara fem år sen sist jag senast var i Sverige på sommaren.

Fatta, FEM ÅR.

Det är på tiden, alltså.


Day 27 – Your favorite place

När jag bor här i Underlandet längtar jag ibland ihjäl mig efter Sverige. Särskilt efter mitt hemma, där i norr, med älven och de oändliga skogarna och ljuset som alltid är så vackert och vemodigt.

När jag är i Sverige en längre tid ont-i-magen-längtar jag efter Underlandet, suktar efter salsa och det spanska språket som är så himla fint.

Att bo i ett annat land av egen fri vilja är att alltid ha två hemma, att alltid ha en liten tomhet i hjärtat efter det där andra stället, där man inte får vara. Det är att aldrig riktigt få vara hel, men ändå få vara så rik. För man har två favoritplatser.


Fredagskvällen, forts.

Förutom bloggläsande ägnar jag mig även åt FB-stalkande.

Då upptäcker jag att min underlandsvän, som flyttade till Sverige för ganska exakt ett år sedan, till sin stora kärlek, svenska tjejen han träffat och förälskat sig handlöst i, inte längre ens är FB-vän med henne. Jag går in på hans och på hennes sida och nej, ingenstans står relationship status, ingenstans står något som tyder på att de fortfarande skulle vara tillsammans.

Och jag har många svenska vänner som träffat kärleken i Latinamerika och flyttat till Sverige. Och sen har allt kraschat. Extremt få av de relationerna existerar än idag.

Kulturkrocken blir för stor. Sverige är så jävla svårt.

En av mina äldsta vänner här, Indianen, hälsade på mig en gång i Sverige. Jag älskar honom här. Vi har haft skitroligt genom tiderna. När vi var i Sverige bråkade vi hela tiden. Alltså verkligen sådär skrek åt varandra. Mer än jag någonsin bråkat med någon annan kompis.

Och jag tänker på planerna O och jag har om att någon gång kanske flytta till Sverige. Testa att bo där ett tag. Ibland drömmer jag, ibland längtar jag hem och surfar runt på Hemnet och tänker på alla radhus med praktisk planlösning vi ska köpa och inreda med IKEA (som inte finns här, varken praktisk planlösning eller IKEA, that is).

Men när jag tänker på alla kraschade relationer blir jag livrädd. Vad är det som säger att O och jag skulle klara det när nästan inga andra förhållanden mellan svensk tjej och latinokille håller när de väl utsätts för prövningen att flytta till Sverige? Ogästvänliga, kalla Sverige som dryper av kontroll. Det måste vara skitsvårt för en genomsnittlig latino att anpassa sig till, och för ett genomsnittligt förhållande som har inletts i Latinamerika.

Och jag får ont i magen av hemlängtan ibland. Men samtidigt så är jag hellre utan socialt skyddsnät, rimlig lön, vettiga arbetsvillkor (inklusive lång semester och evighetslång och delad föräldraledighet) och svenskhet än att förlora O. Jag skulle inte kunna leva med att livet i Sverige skulle ta honom ifrån mig.


Pris igen

Jag har fått ett bloggpris till, den här gången av Linnéa i USA som skriver om sin vardag som ofrivillig hemmafru i söderns USA i Alabama.

Så himla fint, tack!

Reglerna lyder: Priset kommer med följande krav: Berätta om tre saker som ligger dig varmt om hjärtat och visa en favoritbild. Skicka priset vidare till fem bloggare.

Okej. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det är ju såklart O, familjen, och vännerna. Men eftersom Linnéa körde på utlandssvensk-temat när det gällde hennes blogglänkar tänkte jag köra på samma sak med de tre sakerna som ligger mig varmt om hjärtat. Det vill säga, tre svenska saker som ligger mig varmt om hjärtat och som jag saknar en massa här i långtbortistan.

1. IKEA Jag älskar IKEA. Älskar verkligen. Och jag kan inte för mitt liv förstå att IKEA inte öppnar i Latinamerika. Det borde väl vara en jättebra marknad? Herregud, det finns ju till och med IKEA-varuhus i Ryssland och Kina. Varför inte i Latinamerika? Det är en av livets stora gåtor. Tills de tagit sitt förnuft till fånga knarkar jag IKEAs nya blogg och IKEA-katalogen som mamma skickade hit.

2. Godis i allmänhet. Alltså, Sverige är typ det enda land i världen som kan göra riktigt gott godis. Jag saknar Gott & Blandat, Djungelvrål, lösgodis och svensk choklad.

3. Ordning och reda och effektivitet Alltså, jag skulle förmodligen dö uttråkningsdöden om jag var tvungen att bo i Sverige och planera mitt liv i minsta detalj och redan på onsdagen veta vad jag skulle göra både på fredagen och lördagen. Men ibland kan jag ändå sakna det där, att det man planerar faktiskt blir av, att man vet vad som händer och att det händer när man sagt att det ska hända och man inte måste slösa bort oräkneliga timmar av sitt liv på att vänta på allt möjligt, bara för att det inte är någon ordning på något och folk aldrig någonsin kan hålla några tider.
Men mest är det nog effektiviteten. Jag har fattat att svensk byråkrati inte alltid är så kul att ha att göra med, men jag tror ändå att de som klagar på svensk byråkrati aldrig har behövt uppleva riktig latinamerikansk byråkrati. Att ha att göra med byråkratin här tror jag förkortar ens livslängd och livskvalité med minst 17%.

Okej. Steg två, en favoritbild. Jag har en massa favoritbilder, men eftersom jag vill vara lite anonym på den här bloggen kör jag en favorit i repris, där O och jag tar oss en salsasvängom:

Till sist, skicka vidare priset till fem bloggare jag gillar. Jag gillar så många fler än fem, här är några av dem. Sedan dess har det kommit till några nya också. Linnéa, A life in Oz och Världen enligt J, till exempel.

Ni är värda priset allihopa.


Ont i hjärtetrakten

Jag insåg just att det var fyra år sen sist jag var en sommar i Sverige. Sommaren 2006. Jag tittar på vänners midsommarbilder och går sönder lite i hjärtetrakten.

Jag längtar hem. Fan, vad jag längtar hem.

Med lite tårar i ögonvrån får jag O att lova dyrt och heligt att nästa sommar, då åker vi till Sverige. Han lovar.


Trevlig midsommar till er alla!

Himlen är grå, Stadens gator regnvåta och termometern står på 14 grader. Ingen midsommarstämning, precis.

Men ikväll, när solen går ner klockan sex (som den gör varje dag, året om), blir det fest på ambassadresidenset, med midsommarstång, små grodorna och förhoppningsvis massor av svensk mat. Vår lilla damkör bestående av fem personer ska uppträda med svenska sommarvisor (med sommarklänningar på och blomsterkrans i håret).

Man gör så gott man kan så känns det nästan som på riktigt.


Jag älskar min mamma också

Mailkonversation mellan mig och mamma under helgen:

Mamma till mig:

Hej
Hoppas att du är vaken och sitter klistrad.
Själva sitter vi och dricker champagne och äter kunglig choklad.
Puss mamma
x  x  x

Jag till mamma:

Ingen champagne och choklad men datorn i sängen och både jag och O ligger och snyftar (fast han inte ens förstår vad biskopen säger)

Kram!

Mamma till mig:

Även mina ögon tårades men pappa är torrögd.
Puss mamma

Mamma till mig:

Visst är klänningen fin?
mamma

Jag till mamma:

Jättefin!

Jag till mamma:

Visst var Olle Westlings tal fantastiskt!?!?

It goes without saying att jag och mamma sitter klistrade framför Året med kungafamiljen varenda jul.


Årstiderna

Jag vet. Sverige har värsta vargavintern i människominne just nu, och det är kaos och man tar sig ingenstans och det är kallt och mörkt.

Jag vet.

Och jag fattar att det inte är så kul.

Men jag kan inte låta bli att känna ett stygn av längtan. Inte bara för att jag alltid älskat vintern och snön och mörkret och kylan, även om det förstås är sant. För även jag blir less och klagar på snön och mörkret och kylan när vintern blivit för lång. Men jag längtar efter att längta. Längta efter våren, känna känslan när smältdropparna börjar falla från istapparna, när man kan cykla på årets första bit torr asfalt. Och den där morgonen man vaknar och allt är vitt, vitt, vitt utomhus, och mörkret blir lite mindre mörkt.

Det var inte förrän jag flyttade till ett land där varje dag är precis likadan, där solen går upp klockan sex och går ner klockan sex vareviga dag, och där enda klimatskillnaden är att ena dagen är det soligt och då är det lite varmare och andra dagen regnar det och då är det lite kallare, som jag insåg hur fantastiskt det är med årstider. Även om inte varje årstid är underbar jämt så är det underbart att ha något att längta till.

Snart blir det ljusare. Snart smälter snön. Snart slår blommorna ut.

I Staden där jag bor i Underlandet är det grå himmel och halvkallt idag. Imorgon kanske det är sol, eller så kanske det regnar. Eller så fortsätter det att vara grått och halvkallt. Någon större skillnad blir det aldrig, och utsikten från mitt fönster ser precis likadan ut, med mer eller mindre blå himmel, hela året om.

Jag saknar att se världen förändras utanför mitt fönster.


Förlossningar

Häromdagen hade jag en diskussion med bokföraren och revisorn på mitt jobb. Bokföraren är gravid, så samtalen kommer liksom lätt in på teman som graviditet-förlossningar-barnuppfostran. Det, plus att jag går runt och är skengravid (ja, symptomen har börjat avta, det är fortfarande några dagar kvar tills jag kan göra ett test på riktigt, men jag börjar tro att det var hittepå).

Så häromdagen pratade vi förlossningar och mäns närvaro. Revisorn hade inte varit med på någon av sin exfrus båda förlossningar. När jag blev extremt upprörd över detta faktum så fick jag veta att männen, eller någon följeslagare överhuvudtaget, inte får följa med in.

Ja, för man ligger ju där i en sal med trettio skrikande och födande kvinnor på rad och oftast är det inte ens skynken emellan, så då kan det ju inte vara en massa okända där bland alla nakna kvinnor.

Och för övrigt ville han inte titta på när hans fru födde barn även om han hade fått, och bokföraren ville inte heller att hennes man skulle följa med in.

Hej, barnafödande är en kvinnosak. Hej, barnafödande sköts bäst enligt löpande-band-princip, för sjukvården måste vara effektiv och lönsam.

Så alternativen när dagen kommer för mig att föda barn är alltså att a) åka hem till Sverige b) skaffa en skitdyr privat sjukförsäkring (förutom den jag redan har genom jobbet – allmän sjukvård existerar ju inte här) så jag får speciella privilegier som att föda i avskildhet och ha barnets andra förälder på plats vid förlossningen.

Well, well, det är ju helt frivilligt faktiskt som jag gått och bosatt mig i ett u-land, men lite jobbigt känns det när man krockar med verkligheten.