Månadsarkiv: april 2008

Saker som är på gång, kanske

Den där konstiga känslan från igår, den har istället övergått till en pirrande förväntning, eller en positiv nervositetskänsla, av en alldeles konkret anledning. Mer än så vågar jag inte säga, för jag vill inte jinxa, men imorgon avslöjar jag allt, jag lovar. Hur som helst så fick det mig, sömntutan nummer ett, att inte kunna sova i morse, jag steg upp strax före fem (yes, det innebär att klockan stod på 04 och nånting), och det kändes lite underligt att det var en helt vanlig dag som knappt börjat och samtidigt läsa på DN.se om ”stökig valborg i Uppsala”. Tidsskillnader och olika dagar som firas på olika platser är ett intressant fenomen. Men 1 maj är i alla fall helgdag även i Underlandet, men mest av allt just nu dagen då jag får ett väldans viktigt besked.

Under tiden kan jag tala om för er att Gitarristen, tja, han är som han är. Jag vet inte riktigt, faktiskt, men jag tror inte att det är något krångel någonstans. Vi har pratat på telefon, men bara sådär så att vi precis inte hunnit säga något viktigt, för han har ringt från jobbet och helt plötsligt säger han ”jag måste jobba, jag ringer dig sen”. Men han har ovanan att inte alls ringa sen, kanske inte förrän nästa dag då det är samma sak igen, eller inte alls. Precis som att han alltid är jättepeppad på att hitta på en massa saker när vi ses, som sen sällan blir av. Häromkvällen, den där kvällen, tyckte han till exempel att vi skulle åka till New York tillsammans i juli. What, liksom. Men om man tar alla planer han gör upp med en nypa salt är han bra.

Ikväll, eftersom det som sagt är röd dag imorgon, blir det utgång med hans kompis och några kompisar till henne. Eventuellt följer Gitarristen med, då kanske jag får någon klarhet i honom, eventuellt inte, då ska jag bara dansa hela natten med brudarna.


Ångest

Jag går runt och är nervös, eller kanske är det snarare en slags smygande känsla av ångest, men jag har ingen aning om varför, det finns inget konkret alls som förklarar den. Å, jobbiga känsla, förklara dig eller försvinn!


Gitarristen

Det finns en kille, vi kan kalla honom Gitarristen. Jag lärde känna honom för över ett år sedan, när jag jobbade på ett vandrarhem i Andra Landet, och han och hans kompis bodde där. De bodde bara en natt, men vi klickade direkt alla tre och nu när jag flyttat till Underlandet har vi börjat hänga.

Gitarristen har alltid haft ett gott öga till mig, och tja, han är jättetrevlig och dessutom rätt snygg, men jag har ju alltid haft Kärleken, så det har inte varit tal om något annat än vänskap, från mitt håll i alla fall.

När det tog slut med Kärleken har jag tänkt att mmm… om jag någon gång känner behov av lite fysisk bekräftelse så är han min kandidat nummer ett, och förra veckan kände jag för första gången det behovet. Egentligen vill jag bara ha Kärleken, skulle han vara här skulle jag inte vilja vara med någon annan. Men han är inte här och kommer inte hit på kanske ett år, och jag behövde verkligen någon. Inte sådär jag vill ha sex med vem som helst, utan snarare att jag vill ha någon som håller om mig ett tag, som säger vackra saker och som får mig att må bra. Jag vill vakna bredvid någon en morgon.

Så jag hängde med honom och kompisen på en fest i onsdags och när festen blev för tråkig (=när gratisspriten tog slut, det var en releasefest på ett snobbigt inneställe) drog vi hem till mig.

Även om jag helst av allt vill vara med Kärleken så gjorde det mig väldigt gott. Jag gillar Gitarristen och han höll om mig och sa vackra saker och fick mig att må bra. Och jag fick vakna bredvid honom på morgonen. Allt jag behövde.

Sedan dess har vi inte setts men vi pratade på telefon idag och han uttryckte sig helt kryptiskt och jag vet inte riktigt vad han menade med allt han sa och sen sa han att han ringer mig senare för han var på jobbet. Jag får se, jag vill bara att allt ska vara enkelt, det sista jag behöver just nu är krångel i tillvaron och jag hoppas att det här inte innebär något sådant.


Söndagsbesvikelse

Bästa söndagsläsningen, underbara Post Secret har inte uppdaterat ännu.

Det händer saker i mitt liv, mer om det kommer senare, kanske ikväll.


Psykot

Jag blev inspirerad av Jennys lista och tänkte att jag skulle skriva en alldeles egen, men det går inte. Det finns en kille, och han överskuggar alla med så många hästlängder att ingen annan platsar på listan bredvid det psykfallet.

Vi träffades i första landet jag bodde i på den här kontinenten, för över sex år sedan nu, när allt här var nytt och jag inte pratade språket och han charmade mig på det där sättet de kan göra. Han var tatuerare, och jobbade kanske tio kvarter från där jag bodde, och det låg på vägen om jag promenerade in till centrum. Jag hade sett honom ett par gånger och han hade försökt prata med mig, men jag föredrog att spana in honom på håll. Han var sjukt snygg, hade tatueringar över hela kroppen, långa dreads och en piercing i näsan.

En dag kom han helt sonika fram och kysste mig, och bad mig om mitt telefonnummer. Jag gav honom det fast jag bara hade bott i landet i tre veckor och allt jag pratade på språket var det jag hunnit snappa upp under den tiden. Men på något sätt lyckades vi ändå stämma träff över telefon och vi gick ut, och han pratade och jag lyssnade mest och det var ett ord han sa till mig hela kvällen som jag inte visste vad det betydde och när jag kom hem slog jag upp det och det betydde vacker.

Och han var så charmig. Och vansinnigt snygg. Och rolig.

Det blev fler dejter, allt oftare, och snart ville han att jag skulle vara hans flickvän, officiellt, alltså. Jag tyckte inte det var en så smart idé, vi kunde ju knappt kommunicera. Men allt eftersom blev det så liksom av sig självt ändå. Och han gav mig små presenter och teckningar och dikter han gjort till mig. Och var världens finaste.

Jag vet inte riktigt när första tecknen började komma, det var så smygande, så smygande att jag aldrig märkte det, och jag hann vänja mig vid allt. Men jag tror första gången var när vi var ute och dansade och en kille sa något till mig och han, psykot alltså, blev fly förbannad och ville slå till honom. Helt stört, tyckte jag, men han var ju full och efteråt bad han om ursäkt och visste inte vad som flugit i honom och det var ju bara en engångshändelse, det där.

Det var små pikar, han kunde bli sur om jag ville hänga med mina kompisar, och små, små, men så små att man kunde låtsas att de nästan var obetydliga, tecken på svartsjuka, nu och då, men inte jämt, för han var ju inte sån, det var ju bara någon enstaka gång. Och jag anpassade mig, utan att märka det tror jag att jag anpassade mig, allteftersom, det var ju ändå så obetydliga små grejer så nog kunde jag kompromissa, det var inte så farligt.

Snart hade han i princip flyttat in, och tja, sen var ju kursen jag pluggade slut, och de jag bodde med skulle åka hem till Sverige. Det skulle jag också ha gjort, men jag bestämde mig för att stanna kvar så jag bokade om biljetterna och hade ett helt halvår till med honom framför mig, och vi flyttade ihop, på riktigt det vill säga, och bara vi två.

Den där fina, charmiga och roliga killen, han som jag fallit för, försvann mer och mer, fast utan att jag riktigt lade märke till det. Jag höll krampaktigt fast vid minnet, för det var ju så han var egentligen, allt det där andra var ju bara tillfälliga svackor.

Det är skrämmande hur anpassningsbar man är, hur mycket man kan tumma på sina gränser. Det var bara små, små kompromisser, men sakta men säkert hade jag kompromissat bort alldeles för mycket, men då var det redan för sent.

Han var otrogen, jag fick reda på det och förlät honom. Han älskade ju mig. Han flirtade öppet med andra, men blev galen om någon man så mycket som tilltalade mig, och fick han för sig att jag tittade på någon var det katastrof.

Men jag märkte det inte. Att han kom hem utan förvarning när som helst på dagen för att kolla om jag var ensam hemma var ju bara omtänksamhet, han frågade ju på skoj och det var ju fint att han längtade efter mig och ville komma hem och pussa på mig. Att jag hade hans mobiltelefon var ju väldigt omtänksamt av honom, att avstå för min skull. Att det innebar att han alltid kunde få tag på mig och jag aldrig honom insåg jag aldrig.

Någonstans kände jag att något var fel, de sista månaderna grät jag varje dag. Men vi hade det ju bra egentligen, vi gick bara igenom en svår period, det var ändå värt att kämpa för. Trots att jag var rädd för honom, trots att jag anpassade allt jag gjorde så att han skulle vara på bra humör, trots att ingen har förnedrat mig som han gjorde, trots att jag blev paranoid och inte vågade tilltala någon eller ens se någon i ögonen, inte ens när han inte var i närheten. Men när allt var bra var det så väldigt bra, och det kunde man ju inte kasta bort bara sådär för att vi bråkade ibland. Allt är relativt, och det är otroligt svårt att erkänna att man valt fel, det är lättare att kämpa på och hoppas att det nog ska bli bra ändå.

Tack och lov hade jag min returbiljett till Sverige, och jag var tvungen att använda den inom ett år, så jag reste hem. Det krävdes en oceans avstånd för att jag skulle se det på riktigt, lyckas tyda mönstret. Men i början grät jag av saknad efter honom. Det var inte kärlek, men det var beroende.

Men en kväll, när jag skulle gå på fest, hemma i Sverige, och han sa till mig att inte gå eftersom det skulle vara killar där, och jag sa att jag skulle gå i alla fall och han skickade nitton mejl på en timme där han kallade mig jävla hora, etc, etc, etc, fick jag nog. Det var nog då jag insåg hur sjukt allt var och bad honom dra åt helvete. Det var i februari-mars ungefär, 2003. Kanske ett och ett halvt år senare beslöt jag mig för att bryta kontakten helt, för jag hade ändå fortsatt försöka ha någon slags civiliserad kontakt med honom, han behövde ju någon som förstod honom, som hjälpte honom…

I över tre års tid har jag aldrig skrivit en rad till honom, och när han ringde på min mobiltelefon i Sverige svarade jag aldrig, då jag såg landsprefixet. Han mejlar, om vartannat att jag är en jävla hora och ska dö, om vartannat berättar han om sina flickvänner, älskarinnor och sin son. En av de han var otrogen mot mig med flyttade han sen ihop med och har en son tillsammans med.

Allt eftersom åren gått har han hört av sig allt mindre, men med jämna mellanrum dyker han upp. I förrgår fick jag två mejl där han skriver hur mycket han älskar mig och saknar mig och om jag längtar efter hans kyssar så är jag välkommen tillbaka. Tidigare har han sagt att jag aldrig ska komma tillbaka eftersom han hellre ser mig död än med en annan man. Och senast jag hörde av honom innan detta var i mitten på förra året, då han i sina stalkerförsök lyckats hitta min flickr-sida och såg bilder på mig och kärleken och blev som galen. Han bombarderade både min och kärlekens flickr-sidor med psyko-kommentarer. Varje gång vi blockerade honom skapade han ett nytt konto och fortsatte, tills han ledsnade på kommentarsbombningstaktiken och tog till tunga arsenalen och lade upp ett nakenfoto på mig, med mitt för- och efternamn, och en vanlig bild bredvid så att man inte ska kunna missta sig på vem det är.

Varje gång han dyker upp i mitt liv från ingenstans hoppas jag att det ska vara den sista, och han är den enda personen i världen som jag på riktigt önskar att han skulle dö.

Han slog mig aldrig.

Visserligen tror jag att det var en tidsfråga, hade jag stannat hade vi kommit dit också, för det var väldigt nära ögat alldeles för många gånger.

”Gå vid första slaget” är kanske ett klatschigt slagord, men det funkar inte så. När första fysiska slaget kommer är det försent, första slaget har redan kommit för länge sen.


Jag tackade nej

Jag funderade fram och tillbaka hela helgen på det där jobberbjudandet, men nej, det var nog inte värt det, trots allt.

Det var nog mer att jag desperat behöver ett jobb, och kanske lite smicker över att de ville ha mig, just mig till det där jobbet. Och att det hade varit mitt första, riktiga, kvalificerade jobb.

Men nej, lönen var inte så värst bra, och listan på arbetsuppgifter liknade mer ett heltidsjobb än ett halvtidsjobb, kanske hade jag fått slita heltid för en halvdålig halvtidslön?

Så nu håller jag tummarna. För om det gick såhär lätt att få ett jobberbjudande så kan det väl inte vara helt omöjligt att hitta något annat, ännu bättre…? Eller? Visst valde jag rätt ändå? Men det får bli när jag kommer tillbaka, under tiden ska jag leva billigt, hanka mig fram på mina engelskalektioner (som nästan räcker till hyran i alla fall) och räkna ner till Sverige. Å vad jag längtar till Sverige.


Hat är ett starkt ord

men jag tror att jag använder det ändå. Jag hatar min granne. Hatar, hatar, hatar.

Jag är inte ensam om det, min rolige portvakt berättade häromdagen att han kastat jord på trumgrannens fönster. Tyvärr verkar det inte ha hjälpt.