Månadsarkiv: september 2009

Apropå Roman Polanski

Läs den här artikeln. Så jävla viktig, och så tragiskt att den ska måsta skrivas.


Mitt 00-tal

Gör listan som alla andra…

Antal stadigvarande pojkvänner: Tre – Psykot, Den Där och Projekt O (som är Han med stort H, riddaren på vita hästen, osv.)
Antal äktenskap: Noll.
Antal barn satta till världen: Noll. Men nästa år, då reproducerar vi oss har vi bestämt.
Antal bostäder: Femton, om jag har räknat rätt. Inklusive ett rum som inneboende i den illaluktande lägenheten hos en Livets Ord-tant där jag stod ut i cirka tre timmar innan jag gråtande ringde efter pappa och bad honom hämta mig.
Antal högskoleexamina: Två. En kandidat i engelska och en magister i statsvetenskap. Och nästa år blir det en master i genusvetenskap, men då är det ju inte 00-talet längre.
Antal kalasfyllor: Oj, ingen aning… men rätt många.
Antal färdigskrivna romaner: Ingen.
Antal utslitna par Converse AllStar: Ett om året, knappt, så kanske… åtta?
Antal halsfluss: Eeeh… noll, så vitt jag vet.
Antal klamydiatester: Mmm kanske ett eller två (och desto fler på nittitalet)
Antal tatueringar: Två gjorda på nollnolltalet
Antal försök att gå i terapi: Noll.
Antal receptbelagda läkemedel mot depression och ångest: Noll.
Antal provade p-pillersorter: Tre. En i varje land jag bott i.
Antal mobiltelefoner: Ingen aning. Fyra, kanske?


Det handlar om att prioritera

Det är en fantastisk tur att jag läser en världsmästarbäst masterutbildning i genusvetenskap och har det intressantaste uppsatsämnet av alla (effekterna av den partiella legaliseringen av abort i Underlandet för tre år sedan). Hade jag inte plugget tror jag nämligen att jag skjutit mig av ren och skär uttråkning vid det här laget, eftersom jag har ett jobb som är Hur.Tråkigt.Som.Helst.

Men själva essensen i jobbets tråkighet – att jag är helt själv på kontoret – har blivit en skarp fördel i uppsatsskrivandet. För eftersom ingen märker när jag kommer, eller när jag går, eller vad jag gör när jag är här, och eftersom jag tänker att jag lägger ned det här med arbetsmoral tills jag har ett jobb som är värt det, så jobbar jag precis det jag måste, och inget mer. Jag är på kontoret, utifall att någon ringer, men jag läser artiklar, skriver intervjufrågor och transkriberar. Och får jag en intervju på dagtid så tar jag den direkt.

Jag försummar inte jobbet, jag är bara inte duktiga flickan.

Så i torsdags träffade jag en chefsgynekolog för ett av de största sjukförsäkringsbolagen, och nästa vecka har jag en sjukt spännande intervju med en katolsk präst, hårdnackad abortmotståndare och grundare av det nationella bioetikinstitutet. Jag stålsätter mig redan nu, och laddar upp alla diplomatiska batterier. Katolska kyrkan må vara ondskans företrädare på jorden och den institution vars makt jag helst av allt skulle avskaffa om jag fick välja bara en, men det är ju ändå tusen gånger intressantare att göra den här intervjun än att sitta och häcka på ett tråkigt kontor.

På det här viset kan jag nog stå ut med jobbet några månader till. Men hade jag chansen att byta skulle jag göra det på fem röda. Någon som har ett spännande jobb i Underlandet att tipsa om?


Total lycka

Det är bara en vanlig söndag egentligen. Men det är en söndag när jag får vakna bredvid fina O, ligga sked och kolla på TV i sängen på morgonen, stiga upp och äta scones-frukost, åka och handla snygga sänglampor till de snygga sängborden vi ska beställa, konstatera att vi har precis samma utmärkta smak, och att det är opraktiskt att ha så bra smak som vi har eftersom alla snygga saker är dyrare än de fula, handla mat och åka hem och laga middag med potatismos, sparris och panerade aubergineskivor, dricka kaffe på balkongen med utsikt över Staden, och sätta sig vid varsin dator för att plugga och jobba under det som är kvar av kvällen.

Det är bara en vanlig söndag, men jag blir nästan tårögd av lycka över hur fint allting är.


Förlossningar

Häromdagen hade jag en diskussion med bokföraren och revisorn på mitt jobb. Bokföraren är gravid, så samtalen kommer liksom lätt in på teman som graviditet-förlossningar-barnuppfostran. Det, plus att jag går runt och är skengravid (ja, symptomen har börjat avta, det är fortfarande några dagar kvar tills jag kan göra ett test på riktigt, men jag börjar tro att det var hittepå).

Så häromdagen pratade vi förlossningar och mäns närvaro. Revisorn hade inte varit med på någon av sin exfrus båda förlossningar. När jag blev extremt upprörd över detta faktum så fick jag veta att männen, eller någon följeslagare överhuvudtaget, inte får följa med in.

Ja, för man ligger ju där i en sal med trettio skrikande och födande kvinnor på rad och oftast är det inte ens skynken emellan, så då kan det ju inte vara en massa okända där bland alla nakna kvinnor.

Och för övrigt ville han inte titta på när hans fru födde barn även om han hade fått, och bokföraren ville inte heller att hennes man skulle följa med in.

Hej, barnafödande är en kvinnosak. Hej, barnafödande sköts bäst enligt löpande-band-princip, för sjukvården måste vara effektiv och lönsam.

Så alternativen när dagen kommer för mig att föda barn är alltså att a) åka hem till Sverige b) skaffa en skitdyr privat sjukförsäkring (förutom den jag redan har genom jobbet – allmän sjukvård existerar ju inte här) så jag får speciella privilegier som att föda i avskildhet och ha barnets andra förälder på plats vid förlossningen.

Well, well, det är ju helt frivilligt faktiskt som jag gått och bosatt mig i ett u-land, men lite jobbigt känns det när man krockar med verkligheten.


Okej, så det är därför jag ser minst en krock i veckan

Jag hade följande telefonsamtal med en körskola idag:

– Hej! Jag har haft svenskt körkort i tio år och nu undrar jag hur jag ska göra för att ta körkort i Underlandet.

– Kan du köra bil, eller har du inte kört bil på de tio åren?

– Jodå, jag kan köra bra.

– Okej, då måste du göra ett syntest och lämna in kopia på ditt ID-kort och två färgfoton på dig själv. Det kostar 800 kronor och tar tre till fyra dagar att utfärda körkortet.

– Okej, men ska jag inte göra något körprov?

– Nej, det behövs inte.

– Nähä, men vill ni ha en kopia på mitt svenska körkort då?

– Nej, det behövs inte heller.

– Jaha, okej, tack så mycket då.


Negativt, än så länge

Jag har gjort två test, som båda visade negativt, men jag är inte helt övertygad. Egentligen kan man inte göra dem förrän tidigast första dagen på utebliven mens, vilket är om två veckor.

För trots att både testen och sannolikheten säger nej kvarstår faktum att det bara har hänt en gång tidigare i livet att brösten har varit så ömma så länge och dessutom större (knappt märkbart, men ändå), och då berodde det på en bulle i ugnen. Och jag är lika trött nu som då.

Det finns säkert tusen andra möjliga förklaringar, och sannolikheten säger att det borde vara en av dem, men en liten del av mig önskar nog att det vore just de där två strecken på testet som är orsaken. Särskilt när O inte alls fick panik utan tyckte att det vore mysigt om det nu skulle bli så.

Så jag smyghåller tummarna litegrann.