Månadsarkiv: juli 2008

BH galore

Min inre bekräftelsehora har gått bärsärkargång på sistonde, damn.

Jag har ju R, jag gillar R, egentligen har jag inte så stor lust att vara med någon annan än R och jag tror till och med att det är så att även om vi inte har ett officiellt förhållande och inte ses särskilt ofta är det nog meningen att vi inte ska hångla runt med andra.

Fair enough, om det inte vore för bekräftelsehoran. För R råkar vara jättebra på många sätt, men han är tamejfan en av de minst expressiva personer jag träffat på. Han säger ingenting. På sin höjd kan han säga ”jag också” om jag säger ”jag gillar dig”. Han kan till och med svara ”ok” om jag säger på msn att jag har lust att träffa honom. Ok!?!?! Hallå, vad hände med ”jag längtar efter dig”? Jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger han på eget initiativ sagt något gosigt. Och jag vet att han tycker om mig, det märks, men jag vill och behöver höra det också.

Så dök en annan person upp, som råkar vara skyddsängelns lillebror. Lill-ängeln sockrar mina öron med vackra ord, talar om för mig hur vacker jag är och hur mycket han tänker på mig och jag bara smälter. Så han fick följa med mig hem. Två gånger.

Men hur säger man sen till någon att ”du, det här var kanske inte någon bra idé, för jag är ju faktiskt inte intresserad av dig egentligen, utan mer av bekräftelsen du ger mig och ja, nu har jag fått den så jag tror att det är bra nu, för egentligen är jag ju dessutom intresserad av en annan, och för övrigt är sexet sjukt mycket bättre med honom.”?

Särskilt när han berättar hur han har tänkt på mig precis hela tiden sen vi sågs sist och hur han allra helst skullt vilja träffa mig varje dag… Så jag säger i alla fall att stopp i backarna, jag vill inte ha någon relation, varken nu eller sen (fast jag utelämnade med dig-biten), och jag lovar ingenting, det här kan vara sista gången, gör dig inga illusioner, och om du inte slutar att säga ”varje dag” så kommer jag att fly härifrån springande.

Men det var kanske dumt ändå att trassla in mig med Lill-ängeln från första början, särskilt när jag visste att jag inte ville något annat än att få lite bekräftelse, särskilt när han nu såhär i efterhand verkar vara inne på ett helt annat spår och särskilt när jag hela tiden tänkte att ”jag skulle hellre vara med R just nu” och får en liten klump i magen.

Förbannade bekräftelsehora.


Bästa mamma

Idag fick jag mig ett sverigepaket levererat. Mamma läste i lokaltidningen om ett par som skulle resa till Underlandet för att hämta sitt adoptivbarn, slog upp dem i telefonkatalogen och frågade om de inte kunde ta med ett paket till mig. Tack, finaste mamma, och tack snälla människor som kånkar ett tungt paket till en okänd person på andra sidan jorden.

Så nu har jag en laddning Gott&Blandat salt, Gott&Blandat vanlig, Marabous schweizernöt, Daim, messmör, knäckebröd och polkagrisar. Dessutom fick jag en hel hög tidningar; Språk, Ordfront, Arena, Bang och – för mamma känner till mina hemliga kunglighetsfetischer bakom den politiska fasaden – Svensk Damtidning.

Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa om prinsessan Madeleine och de andra.

Godnatt!


Dags att stressa ner

Var och hälsade på en vän idag. En vän som jobbar på en reklambyrå och jobbar jämt, jämt, jämt. Som alla gör i reklambranschen, i alla fall här. På sista tiden har det varit riktigt extremt, sådär fram till två på natten och sen upp på morgonen och på helgerna och allt.

Tills i torsdags, då hon gick på bio med några kompisar och fick så ont att hon mitt under filmen var tvungen att springa till toaletten för att dricka vatten. Där började hon få kramp i hjärtat och kände hur händerna började domna av, så hon åkte taxi i ilfart till sjukhuset där hon blev inlagd med syrgas och allt möjligt.

Hade du inte kommit in så snabbt hade du fått en hjärtinfarkt, sa de, det du fick nu var en förinfarkt.

Min vän är 30 år. Dags att stressa ner, kanske.


Inbrott x3

När jag först flyttade in i min lägenhet i början på februari var det inbrott i en annan lägenhet i huset. Obehagligt, men huset var nytt och inte så många hade hunnit flytta in ännu så jag antar att det gick att agera relativt ostört.

Men så häromveckan var det ännu ett inbrott. Och alldeles, alldeles nyss var det ännu ett. Två inbrott på bara några veckor. Och då har huset ändå portvakt dygnet runt. Tjuven (tjuvarna?) har bara tagit små saker, pengar, smycken, bärbara datorer. Kanske sånt som man kan bära ut relativt diskret.

Allt tyder på att det är någon som bor i huset.

Fy fan. Det är väldigt obehagligt att veta att en av ens grannar håller koll på folk i huset för att passa på när man inte är hemma. Hur skyddar man sig mot sånt? Ens hem om något borde få vara en fredad plats. Så jag håller tummarna för att det inte snart ska bli min tur. För att min lägenhet en trappa upp ligger för nära portvakten för att det ska vara värt risken (alla inbrott hittills har skett på våningarna sex och uppåt – där kanske inte så många passerar och där portvakten inte hör några misstänkta ljud), för att mitt utbytta lås och mitt extralås ska vara värda investeringarna och för att jag ska ha tillräckligt oregelbundna tider för att vara för oberäknelig för en inbrottstjuv.

Och under tiden han eller hon går lös låter jag gardinerna vara fördragna och låter inga värdesaker ligga framme.

Ibland längtar jag till trygga Sverige.


Att vara omtyckt…

…av allt och alla, varför är det så himla viktigt? Jag har sjukt svårt för att handskas med när människor inte tycker om mig, det är nästan så att jag blir besatt då av att få dem att tycka om mig, även när det handlar om människor som jag själv inte tycker så värst bra om. Vad är dealen?

Sara skrev för ett tag sen om bekräftelsehoran inom sig. Jag gissar att det här är ett slags symptom på min inre bekräftelsehora.

Två exempel:

  1. När vännen från Sverige var här och hälsade på hånglade vi runt en del, så det hände fler än en gång att en ny okänd man rumlade ut ur min lägenhet på morgonkvisten (antingen hennes hångel eller mitt från gårdagskvällen). Portvakten i mitt hus, som flörtar med precis alla tjejer som han kommer åt, blev svartsjuk, tror jag. Hur som helst pratade han inte med oss på flera dar, han hejade inte ens. Trots att jag tycker att han är skitjobbig med sitt flörtande så var jag absolut tvungen att vara extra trevlig mot honom tills han började prata med mig igen (vilket han gjorde när vännen från Sverige åkt). Varför? Det var ju han som var ett pucko, varför var det så viktigt för mig att han ändå måste tycka om mig?
  2. På en fest för ett tag sen var det salsa, min absoluta favoritmusik, i högtalarna. Jag råkade sitta bredvid en kille, som jag visserligen inte kände men som var kompis till en kompis till mig. Så jag frågade honom om han hade lust att dansa. ”Nej”, sa han. Jag blev lite paff och frågade varför. ”För att du är utlänning. Jag hatar utlänningar.” Raka puckar, liksom. Dessutom vägrade han att förklara något vidare för mig ”för att jag hatar dig, du är utlänning.” Även om jag rent ideologiskt kan hålla med, vad har utlänningar som jag, rika européer och nordamerikaner, någonsin gjort för gott för Underlandet, så var det sjukt svårt att inte ta det personligt. Det kändes så orättvist, och att få ”jag hatar dig” kastat i ansiktet är rätt hårt. Men ändå, varför kunde jag inte bara tänka, idiot, det är hans förlust?

Det är något jag absolut måste jobba på. Om någon tycker illa om en utan att man själv tycker att de har en bra anledning till det så kan man faktiskt låta det gå, man kan säga ”synd för den, då”, istället för att nödvändigtvis kämpa för att personen ska inse vilken fantastisk person man är och byta åsikt. Saker och ting funkar inte alltid så. Man kan inte vara omtyckt av alla, och det behövs inte heller, jag vet ju det egentligen. Jag måste bara lära mig att känna det också.


Tron på kärleken

Efter en helveteslång resa för att införskaffa arbetsvisum (vilket måste göras på ett konsulat i utlandet – närmaste konsulatet ligger 16 timmars bussresa bort, enkel väg) sitter jag nu hemma med en dunderförkylning på grund av två genomfrusna nätter på buss högt upp i bergen med kallaste luftkonditioneringen på fullt blås. Men arbetsvisum har jag i alla fall.

Imorgon ska jag på dop, och dottern som ska döpas är resultatet av en sån där kärlekshistoria som man behöver höra ibland när man misströstar och tänker att nej, det här kommer aldrig att gå.* Han är en vän från Sverige och hon kommer från Underlandet. De träffades när de båda var ledare på läger en månad, och blev störtförälskade med en gång. Sedan följde dryga tre år då han var i Sverige och hon i Underlandet, på varsin sida av jorden, då de träffades kanske två gånger om året. Till slut flyttade hon till Sverige, de gifte sig och nu har de fått en dotter, hon som ska döpas imorgon.

Ja, det kanske finns hopp ändå.

(* Det här med kärlek, alltså, och särskilt att hitta den i ett annat land, för ibland känns kulturkrockarna för stora. Det är inte de stora skillnaderna som krockar, de märks, och därför kan man också hantera dem. Nej, de jobbigaste krockarna är de där små detaljerna i vardagen, de där småsakerna man inte ens tänker på utan tar för givet, de där som man aldrig trodde var särskilt betydelsefulla. Nåväl.)


Minisemester

Minisemestern var enormt välbehövlig. Ett och ett halvt intensivt dygn av sol, värme, pool, god mat, vänner, sprit och knark. Ja, det där sistnämnda gäller inte mig, men i princip alla mina övriga vänner. De knaprade piller och skrattade eftermiddagen lång. Nästan sådär att jag tänkte att hm, kanske kan det vara något ändå, det verkar ju rätt kul. Tills kvällen kom och en av vännerna hade knaprat lite väl mycket piller och började dansa ”sexigt” i sin bikini och klänga på allt och alla och prata totalt, totalt osammanhängande om allt och inget i flera timmar. Då tänkte jag att nej, det är nog inget för mig ändå. Jag vill gärna veta vad jag gör, någorlunda i alla fall. Så jag höll mig till min sprit och hade roligt åt de andra istället.

Och jag kom hem utvilad till storstaden igen, utvilad efter en jobbvecka då jag kommit hem sisådär vid tio-tiden varje kväll. Utan övertidsersättning, såklart, sånt håller de inte på med i Underlandet. Idag kom jag hem vid tio, imorgon räknar jag inte med att komma hem något tidigare än så heller, tur att måndag var röd dag och veckan bara har fyra arbetsdagar. Och sen hoppas och tror jag att det nog ändå ska bli lite lugnare, för det vore väl ändå trevligt att ha ett liv utanför jobbet också, även på veckorna, eller hur?

P.S. Som vanligt är det inte tjejen på bilden som har skrivit brevet.