Månadsarkiv: mars 2008

Att rycka upp sig

Paniken har lagt sig lite, den där som tar tag i alla inälvor och vrider om och gör att man knappt kan andas och sluter magen så att det är omöjligt att få ner en enda matbit.

Nej, jag mår inte bra, men jag försöker rationalisera och förstå, jag tänker att om jag gör det tillräckligt mycket så kanske jag någon gång kan ta till mig det hela. Eller så har jag hamnat i någon slags förnekelsefas, som ger mig ett underligt lugn. Jag började tänka att okej, han kommer inte om två månader, han kommer i slutet av året, det har bara förlängts lite.

Även om jag egentligen vet att riktigt så är det ju inte. Det är slut, och det finns inga löften, inga garantier. Men jag måste hålla fast vid det där hoppet, det är det som håller mig över ytan, för en framtid utan honom kan jag inte ens föreställa mig.

Kanske är det här alldeles nödvändigt. Annars hade han kommit hit om två månader och gått runt frustrerad och bitter över allt det där han inte gjorde, alla de där chanserna han inte tog. Det hade ju inte heller blivit bra, för oss. Så jag försöker vara större än sorgen och tänka att det är ett nödvändigt ont för det långa loppet.

Fast det gör jävligt ont ändå.

Annonser

Jaha, det var det alltså

…hit men inte längre kom vi, här är vägs ände.

Så kom det där telefonsamtalet igår, och världen rasade ihop som ett korthus över mig. Han har funderat, i flera månader fram och tillbaka, och kommit fram till att han är inte redo att åka tillbaka ännu, han känner att det fortfarande finns saker att göra där som han måste göra. Så han har bestämt sig att stanna hela året därborta, i Andra Landet.

Ingen av oss tror egentligen på distansförhållanden, det har vi haft klart för oss sedan vi började. Fyra månader var liksom smärtgränsen som var överkomlig. Men ett år, nej.

Och mitt rationella jag fattar någonstans att ja, det kanske var ett beslut han måste ta och i det långa loppet kanske det är det bästa, annars hade han kommit hit om två månader och känt sig bitter över att inte gjort allt han ville göra.

Men ändå. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag bara gråter och gråter och gråter. Jag lyssnar på vår låt om och om igen, läser hans brev, tittar på kort och kan inte tro det, vägrar tro att det är sant, det var ju inte såhär det skulle bli. Vi skulle ju bli gamla ihop.

Och han säger att ”jag kanske är en idiot, det här kanske är det sämsta beslutet jag någonsin tagit, det kanske är det värsta jag kan göra, att släppa den vackraste och bästa människan jag någonsin träffat i mitt liv”. Ja, du är en idiot, så gör det inte då! Kom tillbaka, kom tillbaka…

Att allt som man sett framför sig bara kan ryckas ifrån en sådär på en sekund. Jag kan inte tro det. Och fast han säger att han älskar mig så känns det inte så. Inte tillräckligt, i alla fall. Inte tillräckligt för att välja mig istället.

Och jag måste ändra ”in a relationship with…” till ”single” på facebook, men jag pallar inte. Jävla skit.


Neeeej….

Följande mejlkonversation utspelade sig idag mellan mig och kärleken:

Han:

Hej älskling… hur är det? jag måste prata med dig, jag ringer dig imorgon kväll, typ klockan 10 hos dig, okej? Be mig inte berätta något i förväg, jag behöver prata med dig, jag skulle ringa idag, men jag vet att du är väldigt upptagen med ditt plugg, så därför vill jag vänta tills du är ledig imorgon så vi kan prata.

Jag tycker om dig…

Jag:

mmmm… men älskling kan du inte säga åtminstonde om jag borde oroa mig eller inte? och nej, ring ikväll istället, jag vill inte vänta till imorgon.

Han:

Då ringer jag dig ikväll typ vid elva hos mig, är det okej?

Jag:

Okej. Och borde jag oroa mig…?

Han:

Jag vet inte vad jag ska säga… fråga inte om mer detaljer här, för det är inte det bästa sättet att berätta sakerna för dig, vi väntar till ikväll, snälla.

Och det bådar inte gott, det bådar inte gott alls och jag har en enorm ångestklump i magen och mina händer darrar när jag skriver och hur ska jag nu kunna koncentrera mig på att skriva färdigt den där bokanalysen?

Ångest, ångest, ångest.


Distansförhållanden, fy fan

Jag hatar att ha ett distansförhållande. Jag kan inte se något bra med det överhuvudtaget, det handlar endast om att härda ut tills vi äntligen bor i samma land igen.

Tur att mitt liv består av en massa annat bra, och att min vardag innehåller fina människor och situationer för annars skulle det bara vara ångest. Folk säger att ”det är bara lite drygt två månader kvar, det är ingenting”, men det känns som en hel jävla evighet och bara knappt hälften har gått och nej, det blir inte lättare med tiden och hade jag pengar skulle jag ha hoppat på ett plan till Andra Landet på en gång.

Jag tror inte att jag är en särskilt klängig person i vanliga fall, men när inte den där vardagsbekräftelsen finns med i bilden, när jag inte kan se och röra honom och veta att det är på riktigt, att vi är på riktigt, blir bekräftelsebehovet så mycket större. Varje mejl han inte skickar, varje konstighet på msn som säkert är ingenting, men som tolkas och förstoras i mitt huvud, läggs till på ångestkontot och skapar osäkerhet, osäkerhet och mer osäkerhet.

Jag är rädd för att han ska glömma bort mig, tappa bort vad han känner för mig, hitta någon annan under tiden, allt kan hända på fyra evighetslånga månader, och det gör mig livrädd. Och klängig. Och så blir jag rädd för att mitt bekräftelsebehov ska trötta ut honom, och så går det runt, runt  som en ond cirkel.

Och jag som inte brukar vara svartsjuk ser facebookfoton av honom och hans ex på  olika fester och det är inte konstigt, de har en massa gemensamma vänner och ändå känner jag ett stygn av… är det svartsjuka? För hon är där och jag är här och han är där och jag känner mig så maktlös och så långt borta och så osäker.

Och jag vill bara att det ska bli första veckan i juni nu för jag hatar att vara långt borta, jag hatar det här med distans och att uthärda, jag vill inte uthärda mer, jag vill  att han ska vara här nu, med mig, att vi ska ligga i soffan och kolla på film och han ska stryka mig över håret och jag ska somna i hans knä som jag alltid gör när vi kollar på film och jag vaknar till när filmen är slut och vi lägger oss i sängen, omslingrade som alltid, och vi pratar och pratar om allt halva natten tills jag somnar mitt i en mening och jag vill vakna och se honom ligga där bredvid mig.

Och det är två hela månader tills jag får somna i hans armar och vakna bredvid honom igen och jag vetefan hur det ska gå till att härda ut hela den tiden och hur ska man veta att det verkligen kommer att vara vi när han kommer tillbaka, hur kan man veta att tiden och en hel kontinents avstånd inte förändrat allt?


Hur svårt kan det vara?

Så gick jag då äntligen igår för att hämta ut mitt efterlängtade ID-kort. Utan det har jag nämligen inte kunnat skriva in mig på universitetet, fixa bibliotekskort, skaffa rabattkort på affären, och allt annat sånt som man kan tänkas vilja göra när man har slagit sig ned på en plats.

ID-kortet för utlänningar skulle ha varit färdigt för över en månad sedan, men allt, precis allt har krånglat och ingen har kunnat ge något besked om när det skulle kunna tänkas vara färdigt. Tills nu när det helt magiskt låg och väntade på mig.

Trodde jag.

En blick på nya fina ID-kortet, och där står Nationalitet: Schweiz.

WTF? Hur svårt kan det vara egentligen? Särskilt när jag har fyllt i Sverige på en massa blanketter och lämnat in kopior på både pass och visum… Så nu är det bara att gå dit nästa vecka igen för att byta ut det. Den här gången ska det gå snabbt har de lovat, och jag hoppas verkligen att deras löften ska stämma för en gångs skull.


Ingen lust

Jag vill bara surfa och titta på TV hela dagen och har ingen lust alls att göra allt det där jag borde göra:

  • Läsa ut min 360 sidors bok som jag måste skriva en 12-sidors analys på, helst innan påsk så jag får lite ledighet.
  • Läsa ett kapitel till dagens föreläsning, och ett till morgondagens.
  • Förbereda en engelskalektion (min första!) till imorgon eftermiddag.
  • Förbereda en workshop jag ska hålla på tisdag.
  • Åka tvärs över halva stan för att hämta ut mitt ID-kort för utlänningar som (äntligen!) är färdigt efter en månads försening.

Men nej, jag har ingen lust, ingen alls.


Friherrinnan

Jag kan inte riktigt komma underfund med om den här bloggen är ironi eller blodigt allvar?

———-

För övrigt har jag just insett att jag lider av akut brist på pengar och måste å det snaraste skaffa mig ett jobb (och CSN måste å det snaraste sätta in bidraget på mitt konto så att jag klarar mig ett tag till). Å, varför, varför ska pengar alltid vara ett så tråkigt bekymmer?

Jag har in i det längsta försökt undvika att ge engelskalektioner, men det ser inte bättre ut än att det är vad jag får sätta igång med nu. Typiskt.

Allt medan jag intalar mig att det bara är tillfälligt och allt medan jag fortsätter att tvätta mina kläder för hand, för så länge jag inte har någon inkomst så finns det ingen chans i världen att jag har råd att köpa tvättmaskin (och här i Underlandet finns inga allmänna tvättstugor i husen).

Och så minns jag det där årshoroskopet jag läste nån gång vid årsskiftet där det enda jag kommer ihåg att det stod var att i mars kommer jag att få ett riktigt drömjobberbjudande, och fast jag egentligen inte alls tror på sånt där så håller jag alla tummar för att det ska slå in.