Månadsarkiv: juli 2009

Desperat i bostadsdjungeln

Jag och O är handlöst förälskade. Förutom i varandra så även i Drömlägenheten. De där fantasiska 65 kvadratmetrarna trägolv på sjuttonde våningen med balkong och utsikt över halva stan. Så förälskade är vi att vi vill slå till och köpa den. Priset, vilket inte är mycket att snacka om i Sverige om man tänker läge osv (tänk er en motsvarande i tja… Hammarby sjöstad) är 780 tusen svenska kronor.

Men det är ju ända inte pengar man plockar fram ur backfickan bara sådär.

Så vi har varit på rådgivning på banken, och förutom att man måste lägga minst 30% i handpenning (hej mamma och pappa, får jag låna 235 tusen av er?) så är lånevillkoren helt sjuka. Maxlång återbetalningstid är 15 år och då ligger den effektiva årsräntan på 16%. Vilket innebär att när vi betalat tillbaka lånet på 545 tusen så har vi betalat banken nästan en och en halv miljon kronor. Fin affär. Dessutom blir månadskostnaden dubbelt så mycket som hyran vi betalar idag, bara för lånet till banken.

Jag har mejlat banken i Sverige för att höra om jag har någon som helst möjlighet till bolån hos dem,  men eftersom jag nolltaxerar och inte har någon inkomst där lär jag väl inte ligga på topp som lånekund.

Vi får nog vara hyresgäster i Drömlägenheten ett tag till.

Undrar om mamma och pappa har 780 tusen att låna ut…?


Inte för att jag behöver terapi, men ändå

Högst upp på prioriteringslistan när vi letade efter lägenheter var att den skulle ha ugn. Jag för att jag älskar att baka bröd, och O för att han vill lära sig baka kakor.

Drömlägenheten har ugn. Och efter att ha ägnat en helg åt att springa runt halva stan för att leta efter en ugnsplåt utan att lyckas (det finns allt du kan föreställa dig i ugnsformsväg, allt utom en vanlig plåt, utan kanter), så upptäckte jag i morse att vår ugn innehöll en plåt, den låg längst ner på botten och smälte in i omgivningen och det var nära att jag aldrig upptäckt den.

Så nu har vi plåt och jag har inköpt en burk torrjäst (färsk är svårare än ugnsplåtar att få tag på) så nu är det fritt fram för världens bästa terapimetod (i hård konkurrens med stickning och virkning) – brödbak. Hurra!


Sambolivet

Ja, alltså vi flyttade ju ihop förra helgen. Så nu är vi sambos i Drömlägenheten. Nån gång ska jag blogga om det. Nu sitter jag och njuter av utsikten från 17:e våningen / panikar över att min masteruppsats måste vara inne i december och det är helt sjukt lite tid.


Spotify-hjälp, please

Tack vare en kompis som loggar in åt mig i Sverige (eftersom ”We’re sorry, Spotify Free is not avaliable in your country”) har jag lyckats fixa Spotify, typ tusen år efter alla andra.

Men är det någon som vill förklara för mig lite pedagogiskt hur det hela funkar? Och dela med sig av spellistor eller vad det nu är man gör…

Tack!


Tonårshemligheter

Det kom ett meddelande i inboxen på Facebook idag:

Hej!

Jag är i Hemstaden. Hade hoppats på få träffa dig men du verkar tyvärr va kvar i Underlandet.

Hoppas du har det jättebra och inte jobbar ihjäl dig!
Kramar!!

Det är från han som jag var lite bekant med i början på gymnasiet, via kompisars kompisar, som jag inte träffade igen förrän nyårsnatten då 2006 blev 2007 och vi hamnade på samma fest i Hemstaden hemma hos någon som jag inte minns vem det var, där alla var heterosexuella par och det var sällskapslekar och hälften av tjejerna var gravida och vi två var de enda singlarna.

Så det föll sig liksom naturligt att vi två hamnade i köket med varsitt glas bubbel och pratade om gamla tider. Medan jag minns honom vagt och hans namn inte alls mindes han inte bara mitt namn utan även vilken klass jag gick i, vilka som var mina kompisar och vilka gymnasiefester vi hade varit på båda två.

När natten blivit sen och de pariga paren skulle var och en hem till sitt, slog vi följe och promenerade hem tvärs över hela stan i nyårsnatten. Då erkände han att han mindes mig så bra för att han var hemligt förälskad i mig i gymnasiet. På avstånd. Jag var hans olyckliga tonårskärlek.

För sisådär tio år sedan.

”Då är det väl på tiden att vi hånglar”, tyckte jag, och vi hånglade på garageuppfarten till mina föräldrars hus. Hångel och inget mer, för vi var båda hemma över jul och inneboende hos våra respektive föräldrar. Som om det hade varit på gymnasiet, ungefär.

Och jag undrar vad som hade hänt om han hade vågat sig på att erkänna det för mig då, inte tio år senare. Kanske var det lika bra att det var nu och inte då, på den tiden man inte hade vett att uppskatta de där bra och snälla killarna, de som var lite töntiga men som i backspegeln var värsta kapen.

Hur som helst så värmer det lite i hjärtat att tänka på att någon drömde om tonårsmig på nätterna där på 90-talet. Någon annan drömde säkert om tonårshonom också. Tänk om man hade vetat det då.


Hej då gamla, hej nya

Flyttpackar för fullt, och gamla lägenheten är ett kaos som det ska vara någon slags ordning på senast imorgon bitti klockan åtta när flyttbilen kommer.

Det känns som att det är julafton imorgon. Hej, Drömlägenheten och sambolivet med O. Det har gått fort sen den första dejten, men allt känns så rätt. Nu är det dags för det nya tillsammans.

Men det känns ändå på något sätt lite vemodigt. Att lämna gamla lägenheten, alltså. Här där jag bott i ett och ett halvt år nu. Första (och troligtvis enda) gången i livet jag bott helt själv, och första boendet på sisådär sju år som inte hade ett slutdatum, som var en plats där jag skulle kunna bo hur länge som helst, i teorin i alla fall. Det var i gamla lägenheten jag byggde upp mitt liv i Underlandet, och nu ligger det mesta i lådor och väggarna är tomma.

Dags för nästa steg.

Dan före dopparedan.


Inte för att jag tror att någon vill skjuta oss

Då var det klappat och klart. Kontraktet påskrivet och inventeringen av Drömlägenheten gjord (badrum: dörr i trä med låsbart handtag, en lysknapp, ett dubbelt uttag, osv.).

Nyss hämtade O ut nycklarna till Drömlägenheten, fetaste nycklarna till den skottsäkra ytterdörren.

På lördag flyttar vi in.


Here we come

Jomensåatt, det ryktas i Underlandet att ikväll skriver Projekt O och jag på hyreskontrakt och imorgon bitti får vi nycklarna till Drömlägenheten.

Minsann.


Byråkratisk hinderbana

Ingenting i Underlandet som innefattar något slags officiella papper är enkelt eller effektivt. Som till exempel ett hyreskontrakt.

Igår lämnade vi äntligen in alla papper för kreditstudien till vår drömlägenhet. Ifyllda formulär (med fingeravtryck), kopior på ID-kort, arbetsintyg, inkomstintyg, kontoutdrag från banken, och lika mycket för våra två borgensmän, plus papper på deras fastighetsinnehav, och kopior på deras inkomstdeklarationer.

(Centraliserade informationssystem som förenklar kreditupplysningen? Nope, inte i Underlandet)

Idag fick vi svaret att Os mammas fastighetsinnehav inte duger eftersom lägenheten hon redovisade är registrerad som familjebostad så den är inte utmätbar (om nu O och jag skulle få för oss att inte betala hyran).

Byråkratin bjuder som vanligt på konstant brottningsmatch.

Som tur är har hon ännu en lägenhet, och den ska tydligen inte ha den begränsningen, så vi får lämna in intyg på den istället och hoppas att det går igenom. Men nu är klockan halv sex på fredagskvällen och vi måste vänta till måndag morgon då registreringskontoret som utfärdar intyget öppnar, så det blir ingen flytt i helgen som det var tänkt.

På måndag tar vi rond två mot byråkratin.


Besvikelsebot

Den där neeeeeej-besvikelsen börjar lägga sig. Det känns ju inte jättepepp att vara fast på jobbet på obestämd tid, men jag försöker tänka på underländskt vis att allt händer av en anledning och att det säkert dyker upp något ännu bättre snart.

Under tiden botar jag besvikelsen med att drömma mig bort, till sol och hav och rom och Finaste och jag. Hon kommer två veckor i augusti och vi vill till stranden. Så jag kollar priser, funderar på vilka datum jag ska ta ut några semesterdagar, och planerar.

Och O och jag har hittat drömlägenheten nu och betalar handpenning på måndag och lämnar in alla papper i veckan, så om allt går som smort flyttar vi kanske redan till helgen. Enda molnet på den himlen är att jag inte riktigt har någon garanterad som flyttar in i min nuvarande lägenhet (men några på gång, så håll tummarna), och måste jag istället säga upp kontraktet måste jag betala tre månadshyror i böter (jävla ettårskontrakt). Men så kommer det ju inte att bli.

Så livet är rätt fint ändå, trots allt.