Månadsarkiv: april 2009

Vardagslycka…

…är att lämna lägenheten på morgonen innehållande diskberg i diskhon och sovande pojkvän i sängen, och komma hem på kvällen efter åtta timmars arbetsdag + tre timmars föreläsning till tom diskho och skinande ren disk (och bäddad säng, fast i den hade pojkvännen gärna fått vara kvar).

Annonser

Sådant jag saknar med Sverige, del 2

Alla bloggar, och alla mejl jag får, skriver om härliga våren som är på väg. Ibland med köld-bakslag, men våren kommer, det är alldeles säkert, och sen kommer sommaren och så blir det höst igen och så vinter. Och det blir ljusare och ljusare och sedan mörkare och mörkare.

Jag hade nog inte insett hur viktiga de där ständiga förändringarna är förrän jag bosatte mig i ett land utan årstider. Ett land så nära ekvatorn att skillnaden mellan årets längsta och årets kortaste dag är ett par minuter.

Ibland känns det som att det är samma dag som upprepar sig gång på gång på gång och jag glömmer bort i vilken ordning saker hänt för jag kan inte hänga upp dem på saker som ”det var precis innan löven kom på träden” och ”det måste ha varit innan maj för det var snö kvar”.

Hjärnan vänjer sig säkert tids nog, men å vad jag längtar efter eviga ljusa sommarnätter och kolmörka vintermorgnar.


Dagens i-landsproblem

Jag vill möblera om min lägenhet, men vilken möblering jag än kommer på slutar det alltid med samma problem.

Var ska jag ställa TVn?

Vilken ful jävla möbel en TV är, alltså.


Livet någon annanstans

Jag läser Inte Skyldigs mängder av inlägg om resan till Gambia och fascineras över hennes fascination över någon annanstans.

Jag tänker att precis så var det när jag först kom hit, till Latino-kontinenten.

Samtidigt inser jag hur mycket vardag Underlandet och Latino-kontinenten blivit. Jag fascineras inte som innan. Jag älskar mitt nya hemland, men det är just det det är – ett till hemma. De där små detaljerna i vardagen förvånar inte längre.

Underlandet har blivit mitt.

Men en vacker dag ska jag försöka mig på att återupptäcka de där fascinerande och konstiga och spännande detaljerna i vardagen och beskriva dem för er.


Upp och ner

Det är upp och ner, det är kärlek hela tiden, men ibland är det ren och skär lycka och tusen gemensamma drömmar och det finns bara vi, och ibland tränger sig verkligheten på och jävla finanskrisen och allt annat som hindrar de där drömmarna från att förverkligas här och nu, som ger ångest och påminner om att de är bara drömmar än så länge, och vem vet när de kan bli verklighet.

Men vi har i alla fall varandra.


Ödet och arbetslivet

Ett favorituttryck i Underlandet (och hela kontinenten) är allt händer av en anledning. Det förklarar allt, både det bra och det dåliga som händer. Lite karma, typ. Jag vet inte vad jag tycker om tanken, ibland tänker jag att ja, det ligger nog något i det, det kanske finns något slags öde som styr oss ändå. Men ibland tänker jag snarare att det där med att förklara allt med att det är meningen är ett sätt att handskas med en vardag i ett u-land på kontinenten med världens största socioekonomiska klyftor.

Hur som helst så tänker jag lite på det där att allt händer av en anledning när inte bara ett men två jobberbjudanden dyker upp just när jag är så less att jag vill kräkas på mitt nuvarande jobb.

Lite slösurfande på Forum Syd och tadaaa så finns där ett ledigt drömjobb på en svensk biståndsorganisation som programsamordnare för hela kontinenten med placering i Staden där jag bor. Jag såg annonsen samma dag som sista ansökningsdatum så jag slängde ihop ett brev och uppdaterade min CV och skickade in. Jag önskar jag haft mer tid och jag tror att jag nog är underkvalificerad, men håll tummarna, hårt. Dagen efter berättade revisorn att han har några kontakter med en NGO som jobbar mot sexuell exploatering av barn, och de söker en person just nu, och varför inte skicka mitt CV till honom så skickar han det vidare till dem (för allt här handlar om kontakter, de rätta).

Så nu har jag två ansökningar på vift, till riktiga jobb. Mitt jobb är alldeles riktigt och ger sjukförsäkring och pensionspoäng och allt möjligt och är heltid och har en flashig titel (VD, vad sägs om det…), men jag längtar efter att åstadkomma något. Att få använda de där poängen i u-landskunskap och genusvetenskap och allt annat till att rädda världen. Typ.

Så håll tummarna för att mitt CV räcker till och att tja… ödet tycker att det finns någon anledning där ute till att jag ska få det där jobbet (helst det svenska, om man nu vågar drista sig till att önska preferenser).

PS om något helt annat: när jag läser igenom ser jag att jag blandar hej vilt. Hur säger man egentligen? Mitt CV? Min CV?


Fantastiska kärleken

Projekt O och jagDet är precis sådär fantastiskt ivägsvepande som Elin säger. Och även jag, förra veckan under en avslappningsövning, tänkte ”hemma i min säng bredvid honom” när vi skulle tänka på den plats vi helst ville vara på.

Och det är ren och skär lycka som sprider sig i magen när vi rent hypotetiskt pratar om bröllop och jag säger att jag i alla fall inte vill att min pappa ska lämna över mig till personen jag ska gifta mig med (de gör ju så här, katoliker, you know), och han svarar att ”nej, jag tänker oss att vi…”. Vi. Han och jag.

När vi pratar om hur vi ska uppfostra våra framtida barn.

När vi pratar om alla våra tusen planer, och lägenheten vi vill köpa tillsammans.

Och jag tänker att två och en halv månad. Det har bara gått två och en halv månad. Det är helt sjukt kort, men samtidigt är allt så helt rätt. Och jag tänker att all den där väntan och längtan efter kärleken nog var värt det (såhär i efterhand) när det var det här som var belöningen.