Etikettarkiv: Hobbypsykologi

Jag = ett psykfall

Jag har ett problem. Jag kan inte hantera konflikter. Jag tycker att det är jättejobbigt, verkligen JÄTTEjobbigt, vilket får två effekter:

  1. Jag är extremt känslig för sinnesstämningar, och så fort jag noterar på minsta sätt att allt inte är tipptopp vill jag tvångsmässigt ställa allt till rätta, innan det blir någon slags konflikt av det hela. Även då de tinte är mitt ansvar, eller “mitt fel”.
  2. Jag börjar gråta så fort en diskussion med någon som är viktig för mig (=min pojkvän) blir lite jobbig eller han visar tecken på att vara arg/besviken/ledsen på mig. Jag kan inte stå emot.

Eftersom det inte är så kul att ofrivilligt bete sig som ett miffo så fort man ska reda ut ett problem som vuxna människor i ett förhållande, har jag gjort en del självrannsakan och kommit fram till att mitt miffobeteende har två grundläggande orsaker (tror jag, när jag hobby-psykoanalyserar mig själv):

  1. Mina föräldrar bråkade nästan aldrig när jag var liten. Mest för att de är världens finaste par och kommer överens nästan jämt, men också för att de konflikter de väl hade tog de mest med varandra och undvek att bråka framför sina barn. Vilket gör att jag fått väldigt lite träning i att hantera konflikter, rent allmänt.
  2. Med min första pojkvän repeterade jag mönstret, och vi bråkade aldrig, fast vi borde haft anledning till det ibland. Sedan dök Psykot upp i mitt liv. Med honom var det precis tvärtom, och det var ständiga konflikter. Men aldrig konstruktiva, alltid bråka sönder oss och sen gömma och glömma. Han var oberäknelig och den bräckliga lyckan kunde förstöras av vad som helst, när som helst, när han exploderade. Så det gällde att alltid vara på sin vakt, att se till att mildra effekterna av vad det nu kunde vara den här gången.

Jag fattar ju såklart att O inte är Psykot, de är ljusår ifrån varandra, och O beter sig som en normal människa gör, en som man kan diskutera rationellt och sansat med. Jag fattar också såklart att en liten diskussion inte kommer att leda till någon katastrof, och jag fattar också att om O svarar lite surt någon gång eller inte ger mig en hej då-puss, så kan det bero på dåligt morgonhumör, eller stress, eller någon liten grej och det är inte mer med det än så och det kommer inte leda till skrik-gråt-kasta-saker-bråk. Det kommer bara att gå över.

Allt det där fattar jag med hjärnan, men de djupt rotade mönstren i själen hänger inte riktigt med.

Kära läsare, hur bryter man sådana mönster? Hur slutar man vara ett psykfall som inte kan ta en konflikt? När man rent rationellt vet hur allt borde funka?

Annonser