Etikettarkiv: kärleken

Pasión latina

Grannarna under oss bråkar igen. Det gör de stup i kvarten. Passionerade gråt-och-skrik-bråk. Mest från henne. Han hör man mest mumla. O och jag tjuvlyssnar alltid (de bråkar med öppet fönster, jämt).

Perro hijodeputa te odiooooo!

Skrek hon idag. Sen vrålade hon lite. Och sen

Matame! Matameeee!

Nej, jag tror inte att han försökte döda henne. Jag har aldrig hört något som kan likna slag på något sätt (jag skulle vara den första att ringa polisen om jag ens misstänkte det). Det känns snarare som att hon har tittat på för många telenovelas. Dramaqueen i kvadrat.

Vi tror att han är otrogen mot henne. Men kanske hon också, för vid andra tillfällen har hon gråtskrikit ”perdóname, perdónameeee”.

Fattar inte varför de fortsätter vara tillsammans.

Hur som helst, O och jag smyger oss tätt intill fönstret och tjuvlyssnar. Sen hånglar vi och konstaterar, än en gång, att så himla bra att vi har varandra och så himla bra vi har det.

Annonser

Day 08 – A moment

Den 29 januari 2009.

O och jag har varit på bio, vi såg Benjamin Button och tyckte båda att den var bra, men kanske inte sådär värst minnesvärd. Sen gick vi ut och tog en öl, eller om det blev två eller tre. En halv av dem råkade jag hälla över O när jag gestikulerade lite för vilt i någon historia jag berättade.

Vi delar en taxi hem, först förbi mig för att lämna av mig. Jag har inte riktigt kunnat räkna ut om det är någon spänning i luften eller inte. Taxin stannar utanför mitt hus. Vi kliver av båda två, jag för att jag är hemma, O för att säga hej då.

”Hej då, tack för ikväll” eller något liknande, fast på spanska, säger han. Vi kindpussas så som man gör här. Kramas litegrann. Kindpussas igen och kindpussen dröjer sig kvar, nära munnen. Närmare. Kindpussen blir en kyss. O frågar om han kanske får stanna hos mig över natten. Det får han. Han betalar taxin som stod och väntade. Vi kysser varandra igen och går in.

Det var vår första kyss. På den vägen är det.


Day 05 – Your definition of love

Ja, här kastas vi verkligen mellan smått och stort. Från vad jag ätit under dagen till min definition av kärlek. Himmel och pannkaka.

Hur definierar jag kärlek?

Vad svarar man på det?

Dessutom, det finns ju kärlek och kärlek. Kärlek till föräldrar, kärlek till vänner, kärlek till pojkvän eller flickvän. Kanske är det samma sak alltihop, bara variationer. Vet inte.

Men hur som helst. Jag tror på kärleken. Kärlek för mig, i ett enda ord, är trygghet. Visst, passion i all ära, men jag är en sucker för trygghet, och det är det jag tror är den hållbara kärleken. Tillsammans med O kan jag vara precis den jag är. Och han älskar mig. Jag känner mig trygg med honom, och det är det vackraste jag vet. Hur mycket vi än diskuterar är jag aldrig rädd för att det ska ta slut. Vi är trygga i att vi älskar varandra. Det är världens bästa känsla.

Sen tror jag inte att kärleken, i ett förhållande, är automatisk. Jag tror att det är jätteviktigt att tala om, och visa, att man älskar varandra. Så hålls den vid liv. Och att förstå att allt inte är himlastormande passion och rosaskimrande små moln hela tiden. Det finns vardag, det finns rutiner, det finns tråk och bråk. Men om man jobbar på det kan kärleken klättra över de där hindren.

Livslång kärlek? Jag vet inte. Men jag hoppas det. Och tittar på mina föräldrar och tänker att jo, det finns det nog.


Day 02 – Your first love

Min första riktiga pojkvän hette Per.

Vi träffades på konfirmationsläger när vi var fjorton, men blev tillsammans ett halvår senare, när vi fyllt femton. Sen var vi tillsammans i sju månader. Sov över hos varandra jämt. Tänkte att vi skulle gifta oss. Sen tror jag att jag blev less. Eller, jag vet inte vad som hände, jag kanske bara ville ha lite äventyr, allt var så tryggt och lugnt med honom. Så en midsommarafton blev jag fjortisfull och hånglade med tuffa killen. Det var bara en kyss, men när man är femton är en kyss alldeles, alldeles för mycket.

Av lika delar dåligt samvete och rädsla för att han skulle få reda på det på omvägar berättade jag det för honom, Per alltså, två dagar senare. Han gjorde slut.

Det är fortfarande enda gången i mitt liv jag varit otrogen.

Två och ett halvt år senare, när vi båda gick i gymnasiet, han sista året och jag näst sista (vi var lika gamla, men jag hade varit utbytesstudent ett år och hamnat en årskurs efter) började vi prata igen. Och vips blev vi ihop. Den här gången var jag säker på att det skulle hålla för alltid. Ödet hade fört oss samman igen, han var mitt livs stora kärlek och det var för evigt.

Det höll i tre år.

Det höll genom båda våra studentexamen, genom våra första år på universitetet, och vi flyttade ihop i en tvåa på andra sidan stan, nära universitetet.

Men någonstans där på vägen växte vi ifrån varandra. Jag var för rastlös. Jag ville se världen, och förändra den med hjälp av demonstrationer, dreads och veganism. Han ville vara killen hela dan med sina partykompisar. Så jag bestämde mig för att flytta till Studentstaden. Vi gjorde slut. Det var ett gemensamt beslut, men när jag väl flyttat och börjat skaffa mig ett eget liv på ett nytt ställe, där han inte hade någon plats, bröt han samman. Han bönade och bad att ta honom tillbaka och på den värsta nyårsaftonen i mitt liv fick jag sitta uppe hela natten och vakta eftersom han på fyllan hotade att ta livet av sig. Han kunde inte leva utan mig. Det var ett år efter vi gjort slut. Den jobbigaste uppbrottsprocessen i mitt liv.

Sen flyttade jag till Första Landet, han till London och miljöombytet fick honom att glömma mig.

Nu har han sambo, radhus i Hemstaden och två barn, en flicka och en pojke. Han verkar nöjd, men vi hörs aldrig numera. De få gånger vi har setts för en kopp kaffe när jag hälsat på i Hemstaden har vi inte haft något gemensamt alls att prata om.


Fredagskvällen, forts.

Förutom bloggläsande ägnar jag mig även åt FB-stalkande.

Då upptäcker jag att min underlandsvän, som flyttade till Sverige för ganska exakt ett år sedan, till sin stora kärlek, svenska tjejen han träffat och förälskat sig handlöst i, inte längre ens är FB-vän med henne. Jag går in på hans och på hennes sida och nej, ingenstans står relationship status, ingenstans står något som tyder på att de fortfarande skulle vara tillsammans.

Och jag har många svenska vänner som träffat kärleken i Latinamerika och flyttat till Sverige. Och sen har allt kraschat. Extremt få av de relationerna existerar än idag.

Kulturkrocken blir för stor. Sverige är så jävla svårt.

En av mina äldsta vänner här, Indianen, hälsade på mig en gång i Sverige. Jag älskar honom här. Vi har haft skitroligt genom tiderna. När vi var i Sverige bråkade vi hela tiden. Alltså verkligen sådär skrek åt varandra. Mer än jag någonsin bråkat med någon annan kompis.

Och jag tänker på planerna O och jag har om att någon gång kanske flytta till Sverige. Testa att bo där ett tag. Ibland drömmer jag, ibland längtar jag hem och surfar runt på Hemnet och tänker på alla radhus med praktisk planlösning vi ska köpa och inreda med IKEA (som inte finns här, varken praktisk planlösning eller IKEA, that is).

Men när jag tänker på alla kraschade relationer blir jag livrädd. Vad är det som säger att O och jag skulle klara det när nästan inga andra förhållanden mellan svensk tjej och latinokille håller när de väl utsätts för prövningen att flytta till Sverige? Ogästvänliga, kalla Sverige som dryper av kontroll. Det måste vara skitsvårt för en genomsnittlig latino att anpassa sig till, och för ett genomsnittligt förhållande som har inletts i Latinamerika.

Och jag får ont i magen av hemlängtan ibland. Men samtidigt så är jag hellre utan socialt skyddsnät, rimlig lön, vettiga arbetsvillkor (inklusive lång semester och evighetslång och delad föräldraledighet) och svenskhet än att förlora O. Jag skulle inte kunna leva med att livet i Sverige skulle ta honom ifrån mig.


Såhär började Os arbetsdag: Han och hans arbetskompis hade tagit en kopp kaffe på trottoaren utanför kontoret. På gatan stod en bil parkerad. Helt plötsligt kommer en man förbi bilen, skjuter tre skott mot mannen som sitter i den och springer iväg.

O stod bara några få meter ifrån. Han hade hur lätt som helst kunnat få en kula som hamnat snett i sig.

Jag får gåshud av bara tanken.


Kärlek, alltså

Stambyte, du fick mig att börja gråta på jobbet.  Så himla, himla fint. Jag gillar dig i massor, du förtjänar det allra bästa, jag hoppas att du får det snart.