Månadsarkiv: januari 2010

Igår lämnade jag in min avskedsansökan

För jag fick ju jobbet! Hurra, hurra, hurra!

Jag är så lycklig så jag svimmar, och vill berätta massor, men nu måste jag iväg till mitt gamla jobb, där jag är kvar till 14 februari. Sen är det tack och hej, leverpastej.

Annonser

Vill inte jinxa, men…

… jag är en hårsmån ifrån att få jobbet.


Tredje gången gillt?

För tredje gången har jag varit på intervju på ett sånt där jobb som jag hoppashoppashoppas på. Den här gången är det inte för att det är första foten i dörren till biståndsvärlden, det här är bautakliv rätt in i genusforskarvärlden!

Det är ett jobb som forskarassistent på ett fyraårigt genusprojekt på ett sånt där superbra forskningsinstitut som bara håller på med samhällsforskning och mänskliga rättigheter och finfina grejer.

Hon som intervjuade mig ringde i morse och undrade om jag skulle kunna tänkas vara intresserad, för mitt CV var ju jätteintressant, men jag kanske kände mig överkvalificerad nu när jag snart har masterexamen och lönen kanske inte var något att hänga i julgranen…?

Men hey, lönen, som jag trodde skulle vara typ existensminimum som hon framställde det, visade sig vara helt överkomlig (även om det är lägre än jag har idag), och assistent schmassistent, får jag jobba i ett genusforskningsprojekt är min lycka gjord.

Så jag sa att jag visst var intresserad ändå, så då fick jag intervjuas och göra ett skriftligt prov. Allt kändes jättebra, och dessutom sa hon att även om jag inte skulle få den här tjänsten av någon anledning så kommer hon att ta mig i beaktning i framtiden för andra tjänster eftersom mitt CV är så intressant.

Åh, håll tummarna nu allihop, jättejättehårt, jag vill jag vill jag vill!


Fett

Inte skyldig och hennes kille ska kanske flytta hit om ett par månader.

Hurra!


Grejer på gång

Jag och O ska köpa vår lägenhet. Hoppas jag.

Det är hur skitstort som helst att köpa en lägenhet, och dessutom tillsammans med någon annan, och i utlandet (även om Underlandet är lite hemland så är det ändå mest utland fortfarande).

Men det här med att köpa lägenhet i utlandet är ju inte helt smärtfritt, särskilt inte när landet i fråga har knark som största exportvara, och varenda betalning som kommer från något annat land (till exempel Sverige) är misstänkt, särskilt om det är en betalning på 750 tusen på ett bräde.

O har pratat med mäklaren idag, och sen ska mamma och pappa prata med banken (de ska ta lån åt oss i sitt namn i Sverige – å, det är så mycket ANSVAR involverat här), och jag väntar med spänning på resultaten, och surfar runt på Swedbanks hemsida under tiden för att läsa om det här med utlandsöverföringar.


Kärlek


2000-talet var mitt latinodecennium

För tio år sedan, när jag fyllekräktes in det nya årtusendet i glitterklänning och klackskor i en topplägenhet i ett av Hemstadens högsta hus, trodde jag att framtiden var ordnad. Jag var ihop med Mannen i mitt liv, han jag träffat på konfirmationsläger när jag var 14, som jag blev ihop med redan då, och efter att det tagit slut i två och ett halvt år var vi ihop igen, och skulle vara det för alltid. Vi pluggade båda två på universitet i Hemstaden och hade just flyttat ihop och hade bil och storhandlade på ICA Maxi och tog hand om svärföräldrarnas hund ibland. Jag hade läst samhällsprogrammet med humanistisk gren på gymnasiet och läst franska, tyska och latin. Inte spanska, som alla andra, för det skulle jag aldrig ha någon användning av.

Ett år senare tröttnade jag på det lilla, flyttade till Studentstaden, och vi gjorde slut.

På första föreläsningen i u-landskunskap hamnade jag bredvid den tuffa tjejen i dreads, och det var tack vare henne jag träffade några av dem som fortfarande är mina bästa vänner i Studentstaden. Och det var tack vare henne jag hamnade i latinosvängen. Hon hade pluggat en termin i Första Landet, och eftersom Studentstaden var ett steg på vägen, men inte tillräckligt långt bort och inte tillräckligt annorlunda från Hemstaden för mig som hungrade efter världen, lät den där kursen jättespännande. Jag nappade inte på en gång, för jag var ju egentligen inte intresserad av Latinoland, jag ville ju till Afrika, trodde jag, men när jag inte hittade något annat som verkade bättre på mina googlingar, anmälde jag mig till den där kursen ändå.

2002 satte jag för första gången min fot i Latinoland.

De där fem månaderna jag skulle vara i Första Landet förlängdes till ett år och sen följde skytteltrafik mellan Sverige och Latinoland, plugga i Sverige, skriva uppsats i Andra Landet, plugga i Sverige, göra praktik i Andra Landet, och så vidare.

I januari 2007 fick jag ut min examen, sålde mina möbler, gav bort mina saker, packade ned det jag inte kunde undvara i kartonger hos mamma och pappa, och åkte med två resväskor på en enkelbiljett till Latinoland. Ett år i Andra Landet medan jag väntade på att komma in på min master i Underlandet och sen bar det av hit.

Livet har inte överhuvudtaget blivit vad jag föreställde mig den där nyårsafton för tio år sedan. Det har blivit mycket, mycket bättre. Han, som jag trodde då var Han med stort H för resten av livet bor i Hemstaden, med barn och radhus och flickvän. Och är säkert lycklig, men jag är glad att det inte är jag som är hon, jag är glad att 2000-talet inte alls blev vad jag tänkt mig.

När 2000-talets första decennium är över sitter jag och O (han som jag vet är Han med stort H för resten av livet) och mina föräldrar och smuttar mojitos i tropisk värme, och 2010-talet utlovar allt. Bring it on!