Månadsarkiv: juni 2008

Man vet att man jobbar för mycket när…

…man bara träffar portvakten som jobbar 19-07 skiftet…

Men imorgon bitti åker jag på tvådagarssemester till värmen med vännerna.


Masspsykos

Jag har just kommit hem från en söndagskväll på bio med tjejerna – Sex and the City. Det går att göra en lång kritisk feministisk analys av såväl serien som filmen, men hey, de bjuder på skön underhållning och ibland kan det få räcka så.

Jag kom ut från bion med humöret på topp och känslan av att visst, man kommer att få ta en del skit och det kommer att vara jobbigt, men det kommer ändå att ordna sig och bli bra tillslut.

Mina tre kompisar gråter. Först tänker jag att de gråter för att det var ju så fint och romantiskt, men nej, de gråter, alla tre, för att de inte har någon pojkvän. När ska det bli deras tur? Och de gråter hela vägen hem i taxin och ber taxichauffören byta radiokanal för att musiken är för deprimerande och sen chattar vi alla fyra på msn och de deppar lite till.

Den sociala pressen på tjejer i Underlandet att hitta den stora kärleken är stenhård. De här vännerna har allihopa bra jobb, tjänar en massa pengar, flera av dem har egna företag och de är inte ens 30, och har massor av vänner som är som en extra familj. Men ändå, allt det där duger liksom inte för det deras släktingar frågar om på varje släktträff (som i Underlandet är långt mycket vanligare än i Sverige) är om de har hittat någon att gifta sig med ännu. Och det är måttstocken de själva använder sig av också.

Jag menar inte att förringa det här med kärlek, det är klart att det är viktigt och alla vill vi ha någon att tycka om och vara den där speciella personen för någon annan, jag också. Jag dagdrömmer gärna om den Stora Kärleken. Men det är inte ett mål i sig att ha pojkvän och det är inte ett mål som får överskugga allt annat. Att inte kunna vara riktigt lycklig förrän man kan säga att jag hör ihop med Honom (jo, det är heteronormativitet galore i det gänget), det vägrar jag. Och det skrämmer mig att mina fina, fina vänner gråter hela vägen i en taxi trots att de har vänner, jobb, och ett spännande liv, bara för att de inte har Honom.


Sakta men säkert

Midsommar passerade helt obemärkt förbi, så kan det gå om man är bosatt i Underlandet och knappt känner en enda svensk. Fredagskvällen spenderades istället i vänners sällskap spelandes Underlandets nationalsport, i kombination med ganska mycket öl.

En av vännerna var R och för varje gång vi ses tycker jag allt mer om honom. Det känns bra, helt enkelt, att vara tillsammans med honom. Men samtidigt är jag livrädd för att det ska gå längre, att det ska bli mer, att det ska bli seriösare. Jag är inte riktigt redo ännu.

Men vi hade Snacket. Jag vet inte faktiskt om jag blev klokare efter det, jag vet inte riktigt ändå var vi står, men det var bra ändå. Vi ska ta det lugnt, skynda långsamt, och det är precis vad jag vill. Han känner till hela historien om Den Där och vet att sånt tar tid och han är dessutom kanske den upptagnaste personen jag känner (vem kommer på tanken att ta två heltidsjobb?) så även om vi skulle vilja kan vi knappt ses mer än max en gång i veckan. En alldeles lagom takt för mig.

Men på tisdag jobbar han inte och han sa snälla, kan jag inte ringa jobbet och säga att jag är sjuk så kan vi stanna i sängen hela dagen. Och jag förbannar min svenska arbetsmoral.


It’s raining men

Helt plötsligt har det dykt upp män, män, män från alla håll och kanter. Män som i potentiella hångel och mer. Är det möjligen så att ett krossat hjärta (dvs svaghet?) har en viss dragningskraft?

R: Den gamla vännen som dök upp så lägligt när allt kraschade med Den Där. Vi har setts nu och då, och det är fint och han får mig att må bra och ja…

C: Den Därs före detta bästa kompis, som jag råkade hångla med på fyllan häromveckan. I lördags efter bröllopet sov han över, men vi var så kalasfulla att vi somnade på en sekund. Dagen efter låg vi kvar i sängen och var bakis ihop hela dagen, vilket ledde till lite hångel, vilket nästan ledde till mer än så, men jag tackade nej, på grund av R.

Gitarristen: Vi har inte setts på länge, så helt plötsligt igår kväll hör han av sig på msn och vill komma över, för att sova sked, som han sa, men jag tackade nej, trots att det var frestande, dels på grund av en bakfylla från helvetet, dels på grund av R, igen.

Döparen: (Jo, det är hans efternamn i översättning) En kursares kompis som försökt ragga upp mig sedan innan det tog slut med Den Där. När det väl tog slut hånglade vi på en fest men vid närmare eftertanke gillar jag nog mer bekräftelsen han ger mig än honom.

Skyddsängeln: Jag träffade honom på en kompis födelsedagsfest för ungefär en månad sedan, och sedan dess har han försökt bjuda mig på fika/öl/filmkväll sisådär en-två gånger i veckan, men eftersom jag just haft min stressigaste månad någonsin har jag tackat nej till precis allt, för att jag verkligen haft riktiga förhinder. På bröllopsfesten i lördags hängde vi hela kvällen, han talade om för mig att vännen som gifte sig hade utsett honom till min skyddsängel för att ta hand om mig och mitt krossade hjärta. Sen försvann min jacka, han lånade mig en tröja och jag drog med några andra i en taxi och lämnade honom ensam kvar, fast det inte riktigt var meningen, jag hade fått för mig att han följde efter i nästa taxi.

Vad är dealen med R och varför tackar jag nej till två lockande erbjudanden (från både C och Gitarristen) på en och samma dag på grund av honom?

Dealen är denna, häromveckan när vi sågs på en offentlig plats för första gången sedan vi började vad jag tänkt på som en kk-grej hälsade han på mig med en puss på munnen och sen gick han runt och höll mig i handen. Nästa gång, i torsdags, var det likadant, och sen hemma hos mig, mitt i hetaste stunden säger han att han inte har sex med någon annan än mig. Inte riktigt läge att säga ”stopp och belägg, vad menar du med det, vad vill du med det här egentligen?” Så jag vet inte om det bara är att det inte har dykt upp några tillfällen eller om han är inne på att ha någon slags monogam (dvs seriös?) relation med mig.

Jag kan fortfarande gråta av saknad efter Den Där, och jag hatar den där jävla subban A, och det känns som att det inte är läge att börja en ny relation förrän jag kommit ut hel på andra sidan från den förra. Men jag tycker väldigt mycket om R och kanske, i framtiden när jag känner mig redo, kan det bli något mer, om han fortfarande finns kvar, och jag vill vara försiktig med honom så länge. Jag vill inte binda upp mig i någon relation, men jag vill klargöra saker och ting med R först. Även om det innebär att tacka nej till två lockande erbjudanden på en dag, och att hålla övriga aspiranter på avstånd ett tag.

Men jag måste erkänna att jag njuter av uppmärksamheten och det hjälper onekligen till att lappa ihop det där självförtroendet igen.


Hej igen, livet

Igår lämnade jag in mitt sista arbete för terminen. Jag är fri, terminen är slut, jag har lov! Ända fram till 25 augusti kan jag förutom mitt heltidsjobb göra vad jag vill. Läsa böcker, sticka, träna, blogga och återigen ha ett socialt liv.

Jag inleder friheten med att gå på pompa-och-ståt-bröllop i katolska kyrkan (en institution som ger mig rysningar och kalla kårar av obehag, men hey, det är en väldigt fin kompis som gifter sig).

Hej igen, livet!


Någon att tycka om

Att bli utbytt är ett hårt slag mot självförtroendet. Jag kan inte låta bli att tänka ”vad har hon som inte jag har?”. För fan, hon är pinnsmal, äter som en fågelunge, tycker allt möjligt är äckligt och har opererat näsan. Är det verkligen en sån tjej han vill ha? Och jag vet, det är sjukt ofeministiskt att klanka ner på andra tjejer, och det är han som betedde sig som ett svin, men jag kan inte låta bli, jag tycker att hon är en jävla bitch ändå och jag kan inte låta bli att förakta. Hon stal min stora kärlek (och nej, jag vet ju egentligen att det var han som bytte ut mig och han får också sin beskärda del av tankarna) den jävla bruden. Det är kanske något slags psykologiskt självförsvar.

Hur som helst, just nu skulle jag så gärna vilja ha någon att tycka om, eller kanske är det egentligen allra mest någon som tycker om mig. Någon som ringer och frågar hur läget är, någons armar att somna i, någon som stryker en på kinden när man vaknar.

Den där gamla kompisen från förr, som var en del i min strategiska handlingsplan, har blivit lite mer än bara den där trösten just då. Vi har setts ett par gånger sedan dess, hemma hos mig, och det är alltid jättebra. Jag gillar honom och tanken på att tycka om honom, och hade det varit ett annat tillfälle så kanske. Men just nu kan jag inte veta om det verkligen är honom eller idén på någon som tilltalar mig mest. Han är allt det där bra som jag saknade hos Den Där (som när det begav sig hade en massa annat bra) – han är sociolog från mitt universitet (och i Underlandet säger vilket universitet du pluggar på en del om vem du är), han jobbar med demokratiprojekt med ungdomar i en förort, han pluggar en masterutbildning i samhällsvetenskap, kort och gott är han mycket, mycket mer lik mig än Den Där var. Men hur kan jag veta att det är han på riktigt och inte bara han för att han inte är Den Där?

Och jag vet att så länge det är ett knivhugg i hjärtat när kompisen i Andra Landet lägger upp foton på Facebook där Den Där och hans nya finns med är det inte läge för någon annan, på riktigt.

Men jag vill bara mysa och att någon tycker om mig ett tag…


Jag är tillbaka

Å det var bästa tio dagarna på länge när sverigevännen var här. Vi har känt varandra i massor av år, men sådär i utkanten av varandras bekantskapskretsar och det var egentligen först kanske ett år innan jag flyttade som vi insåg att shit, vi är ju nästan tvillingsjälar, så lika är vi. Nu hade vi inte setts på ett och ett halvt år, men det var som att vi hade setts förra veckan.

Jag har skrattat, supit och hånglat mig igenom de tio dagarna med henne och helt lyckats förtränga att jag har slutarbeten på universitetet, vilket blev en stresshammare som började banka mig i huvudet så fort hon åkte. Nu har jag helgen på mig att skriva färdigt allt som ska in nästa vecka. Tur att man inte hinner bli utbränd på så kort tid, annars skulle risken vara överhängande, jag måste erkänna att det var sämsta möjliga tajming att börja jobba heltid med den sista och tyngsta månaden på terminen kvar, och att dessutom klämma in ett besök från en sverigevän mitt i alltihop. Men nu är det snart över, en vecka kvar, sen får jag tillbaka mitt liv.

Nu ska jag ta itu med pluggandet, men först ska jag kolla in alla bloggar jag gillar och som jag helt försummat att läsa. Hoppas ni har varit flitigare med skrivandet än jag!