Etikettarkiv: Livet

Per Oscarsson, alltså

Jag hoppas fortfarande att de kanske rest bort i hemlighet. Det är så sorgligt. Så himla snopet på något sätt.

Han var nog den mest sympatiske skådespelare Sverige haft. Och Kaspar i Nudådalen var den bästa julkalendern ever.

Annonser

Day 23 – Something that makes you feel better

Sol. Just nu är min högsta önskan lite sol på eftermiddagen då den lyser på vår sida av huset. Isåfall tänker jag stanna hemma från jobbet och sitta på balkongen. Det var typ tre månader sen sist det var sol på eftermiddagen, så ni fattar.

Sen, sådär i största allmänhet gillar jag de där små, små gesterna av kärlek som säger så mycket.


Day 16 – Your first kiss

Åh. Jag gick i åttan, tror jag. Jag hade pussats tidigare, men var otungkysst.

Jag och min kompis Anna gillade samma kille. Jag kommer inte ihåg vad han hette, men det kan ha varit Daniel. Så pass intetsägande var han, alltså.

Anna gillade honom innan mig, så hon hade första tjing. Men en dag hade vi hängt med honom och hans kompisar, och det var liksom stämning mellan oss, Daniel och mig alltså. När killarna gått hem sa Anna att hon märkt att något låg i luften mellan Daniel och mig, så jag borde satsa. Han var min om jag ville.

Några dagar senare kysstes Daniel och jag. Jag tror det var hemma hos honom.

Själva kyssen minns jag inte mycket av, men den var väl okej.

Samma kväll berättade jag det för Anna på telefon. Hon la på. Sen skickade hon ett fem sidor långt brev om vilken fruktansvärd människa jag var och hur mycket hon hatade mig. Hon pratade inte med mig på ett år.

Mellan Daniel och mig blev det aldrig något sedan jag ganska snabbt upptäckt att han var snygg men en skoterman till personligheten.

Anna började prata med mig igen en kväll på en fest hur vanligt som helst. Som om ingenting hade hänt.


Day 01 – Introduce yourself

När jag gick på gymnasiet valde jag Samhällsprogrammet med humanistisk inriktning, för språk hade alltid varit min grej. Jag ville bli tolk eller översättare eller språkforskare eller kanske språklärare. Jag hade redan läst franska sedan högstadiet och fick välja två till språk. De flesta valde spanska, men jag valde tyska och latin, för spanska skulle jag aldrig någonsin ha någon användning av.

Tänk så det kan gå.

En massa år senare, trettio år gammal sitter jag här och är varken tolk eller översättare eller språkforskare eller språklärare. Och jag har aldrig använt den där gymnasietyskan som numera fallit i glömska. Knappt franskan heller, för den delen. Däremot lever, pluggar och jobbar jag på spanska varje dag här i mitt Underland på Latinokontinenten.

När jag hade läst två terminer på universitetet (engelska, jag skulle ju jobba med språk som ni vet) hittade jag en halvfartskurs i u-landskunskap, som det hette då. Den verkade lite småintressant, så jag tog den vid sidan av.

Sen var jag fast. U-landskunskap, statsvetenskap, genusvetenskap. Det blev ingen språkvetare av mig, fast jag har en kandidatexamen i engelska.

Min första termin i Studentstaden, dit jag flyttade efter ett år i hemstaden, lärde jag känna en häftig tjej. Hon hade ett spännande namn, dreads och en lite farlig pojkvän (mycket farlig, senare skulle det visa sig att han kontrollerade och slog henne, men då var han bara häftig). Hon hade pluggat i Första Landet här på Latinokontinenten, och det var så jag fick nys om det hela.

Jag ville iväg, långt bort, och den där kursen hon läst verkade spännande, men jag var ju egentligen inte alls intresserad av Latinoland. Jag ville till Afrika. Det var exotiskt och spännande. Där kunde jag ju lära mig swahili. I Latinoland pratar de ju bara tråkig spanska. Lamadjur och indianer med små konstiga plommonstop. Inte intressant.

Men hur som helst, jag åkte i alla fall. Och älskade det. Och blev fast.

Det var snart nio år sedan jag först satte min fot på Latinokontinenten. Då visste jag inte att jag skulle bli kvar. Många många år senare (med många vändor till Sverige) är jag här. I Underlandet, som är ett annat land, men på samma kontinent. Med en man som jag ska gifta mig med nästa år. Med köpt lägenhet. Med pensionspoäng och sjukförsäkring. Med fast jobb.

Stadgad i Underlandet.

Hade man berättat det för mig för tio år sedan hade jag aldrig trott på det.

Jag gillade ju inte ens spanska.

Ibland längtar jag hem som satan, men oftast vill jag leva här för alltid.

P.S. Det här är ett gemensamt projekt. Kolla även in Inte Skyldig och Jenny. Samma tid, varje dag, fram till 8:e december. D.S.

Fredagskvällen, forts.

Förutom bloggläsande ägnar jag mig även åt FB-stalkande.

Då upptäcker jag att min underlandsvän, som flyttade till Sverige för ganska exakt ett år sedan, till sin stora kärlek, svenska tjejen han träffat och förälskat sig handlöst i, inte längre ens är FB-vän med henne. Jag går in på hans och på hennes sida och nej, ingenstans står relationship status, ingenstans står något som tyder på att de fortfarande skulle vara tillsammans.

Och jag har många svenska vänner som träffat kärleken i Latinamerika och flyttat till Sverige. Och sen har allt kraschat. Extremt få av de relationerna existerar än idag.

Kulturkrocken blir för stor. Sverige är så jävla svårt.

En av mina äldsta vänner här, Indianen, hälsade på mig en gång i Sverige. Jag älskar honom här. Vi har haft skitroligt genom tiderna. När vi var i Sverige bråkade vi hela tiden. Alltså verkligen sådär skrek åt varandra. Mer än jag någonsin bråkat med någon annan kompis.

Och jag tänker på planerna O och jag har om att någon gång kanske flytta till Sverige. Testa att bo där ett tag. Ibland drömmer jag, ibland längtar jag hem och surfar runt på Hemnet och tänker på alla radhus med praktisk planlösning vi ska köpa och inreda med IKEA (som inte finns här, varken praktisk planlösning eller IKEA, that is).

Men när jag tänker på alla kraschade relationer blir jag livrädd. Vad är det som säger att O och jag skulle klara det när nästan inga andra förhållanden mellan svensk tjej och latinokille håller när de väl utsätts för prövningen att flytta till Sverige? Ogästvänliga, kalla Sverige som dryper av kontroll. Det måste vara skitsvårt för en genomsnittlig latino att anpassa sig till, och för ett genomsnittligt förhållande som har inletts i Latinamerika.

Och jag får ont i magen av hemlängtan ibland. Men samtidigt så är jag hellre utan socialt skyddsnät, rimlig lön, vettiga arbetsvillkor (inklusive lång semester och evighetslång och delad föräldraledighet) och svenskhet än att förlora O. Jag skulle inte kunna leva med att livet i Sverige skulle ta honom ifrån mig.


Vi ser på livesändningen av räddningen av gruvarbetarna. Äntligen får de komma upp i friheten.

Men det slår mig hur kyligt återseendet är för en del. De liksom kramar om sina fruar med klappar på ryggen, och sen kramar de om presidenten precis lika mycket.

Jag minns när jag var på studiebesök i en chilensk gruva för en himla massa år sedan, i en helt annan gruva. Det var hö-hö-hö och sexistiska skämt för hela slanten, och jag gissar att de här gruvarbetarna inte är särskilt annorlunda.

Vissa har säkert lyckliga familjeliv, men vissa, till och med statistiskt sett, lär ju vara riktiga svin. Som kanske misshandlar sina fruar. Kanske sina barn också. Och jag undrar hur just de anhöriga känner det innerst inne. Bakom ”vi hoppas att allt går bra och att han blir räddad snart”-fasaden. Finns det någon liten del av dem som kanske känner att ”hoppas att han aldrig kommer ut därifrån”?

Hittills har ju bara hustrun till Yonny Barrios vägrat närvara vid räddningen, efter att det uppdagats att hennes make sedan 28 år tillbaka har en älskarinna och att han till råga på allt bett henne vara där när han kommer ut.

Det är ju fantastiskt att de blir räddade allihop nu, och jag sitter som klistrad vid sändningen, men jag kan inte låta bli att fundera på vad som försiggår bakom de där ”vi är så glada att återförenas”-kulisserna.


Knark

Jenny och Inte Skyldig har druckit vin och snackat knark, och Inte Skyldig undrar på sin blogg vad vi tycker om knark (hasch, närmare bestämt).

Alltså, jag är ganska delad till knark i största allmänhet, tror jag. Jag tycker att det är okej och omoraliskt på samma gång.

Å ena sidan tycker jag att var och en får väl göra som de vill, jag tycker att det är rätt onödigt att knarka, men det är ju mycket dumt som är onödigt, och det kanske inte är värt att förbjuda precis allt för det. Alltså, knark i sig har jag inte så mycket emot. Eller, bryr jag mig inte så mycket om.

Å andra sidan tycker jag att själva knarkproduktionen (och då snackar vi sånt knark som odlas av fattiga bönder i syd, typ kokain) är vedervärdig, hela produktionskedjan skapar ett enormt lidande och bidrar till att rasera samhällen. Jag tycker att man ska ställa sig frågan om man är beredd att med sin konsumtion bidra till det. Och tycker man det är man fan en omoralisk jävel.

Själv har jag provat. Även kokain. Jag ställde mig inte frågan ovan som jag borde ställt mig, jag var ung och nyfiken och tillfälle bjöds. Det var ingen hit. Jag fattar faktiskt inte grejen med knark. Jag tyckte bara att det kändes som att jag fick hjärtklappning och blev stirrig och hyperaktiv, men på ett jobbigt sätt, inte på ett wow, jag har en massa energi-sätt. Det bara hände saker i kroppen som jag inte kunde kontrollera och det var skitläskigt.

Hasch och marijuana gillar jag inte heller. Jag blir bara dåsig, det är en sån partypooper att röka på. Och mitt språkcentrum slås på något sätt ut så jag bara stakar mig när jag ska försöka prata spanska och böja verben rätt.

Alltså, jag gillar inte ens tobak. Jag försökte lära mig snusa en gång, och efter att ha snusat upp en halv dosa miniportion och blivit lika illamående och spyfärdig varje gång bestämde jag mig för att lägga ner. Cigarretter har jag aldrig lärt mig röka, trots att jag försökte ihärdigt när jag ville vara tuff tonåring. Men jag hostar som en galning varje gång jag försöker dra halsbloss.

Nej, den enda drog jag gillar är alkohol. Så numera håller jag mig till den och testar inget annat. Jag ser liksom ingen mening med det.