Etikettarkiv: Psykot

Män, alltså

Jag läser på Fröken Sveriges blogg efter tips av Linn och ryser. Jag tänker på Psykot och är evigt tacksam att jag inte tog med honom till Sverige, att vi aldrig fick barn ihop. Att det ändå inte gick längre än det gick trots att det var alldeles för långt.

Igårkväll var vi på värsta fina festen hos Inte Skyldig. Där var en annan svensk vän också. Vi snackade litegrann, jag undrade hur det går med hennes kille. En kille jag fått dåliga vibbar av sen första gången jag träffade honom.

Jodå, hon är så himla kär, men det är inte lätt. De bråkar mycket, hon har gjort slut tre gånger men alltid tagit honom tillbaka. Det är jobbigt att han är så possesiv och svartsjuk, säger hon. Och min hjärna tänker RED ALERT på en gång. Jag vet hur det är, säger jag, och berättar lite om Psykot. Vi snackar i samförstånd. Allt hon sa var sånt som jag kunnat sagt för nio år sedan.

Jag vet att han inte är bra för mig, han får mig att tänja på mina gränser, rucka på mina principer allt mer.

Men när det är bra är det ju så jävla bra. Det känns ändå värt att kämpa för, trots allt.

Jag vet precis hur det är.

Så säger hon att hon inte vågar berätta för sina vänner i Sverige om allt han gör, för de skulle inte förstå hur hon kan vara med honom, hur hon kan låta honom göra så mot henne. Kan vi inte ses någon dag och fika, och prata?

Så det ska vi. Och jag rannsakar mig själv, funderar på vad som hade funkat på mig, då. Vad som hade behövts för att få mig att förstå. Jag vet att jag måste vara varsam, försiktig. Absolut inte döma, inte ifrågasätta. Då slutar hon berätta, det gjorde jag. Jag ville men vågade inte låta någon se allt som fanns innanför den där skyddsfasaden jag byggt upp. Ingen förstod ändå.

Skriv ned allt, säger jag. Det är bra att ha, det är lättare att få perspektiv på saker och ting då. Jodå, hon skriver dagbok. säger hon. Men när de har bråkat får hon inte skriva för honom.

Jag måste försöka minnas hur det var att vara där, då. Minnas för att förstå, och kunna hjälpa. Utan att ifrågasätta och döma.


Låt mig presentera: Psykot

(Hela historien om Psykot finns här. Och lite om hur han fortsätter terra här.)

Det var ett tag sedan sist, men idag kom ännu ett mejl från Psykot. Till min jobbmejladress, som han väl har googlat fram. Han bor visst i Österrike nu. Och han tänker jämt på mig. Och jag kommer alltid att vara hans speciella kvinna.

Blablabla. Jag tänkte mest – gud vad skönt att han är på en helt annan kontinent. Men jag hoppas att han inte lyckats lura någon stackars intet ont anande österrikiska att ta med honom dit. Jag hoppas att han inte stannar så länge att han får medborgarskap. För då blir han EU-medborgare. Då kan han åka till Sverige.

Mest hoppas jag att han dör/lämnar mig i fred.

Hur som helst, den här gången skickade han med två foton på sig själv i Österrike. Man får väl inte hänga ut folk såhär, men fan vad han förtjänar det, dumjäveln. Dessutom är det här viktig samhällsinformation: Råkar ni befinna er i Österrike och får syn på den här mannen – spring för livet. Låt er inte luras av hans charm. Han är en ulv i fårakläder, devil in disguise, osv. Tro mig, jag vet.

Psykot, i egen hög person:


Day 19 – Something you regret

Man ångrar inte det man gjort, man ångrar bara det man inte gjort. Det tror jag benhårt på. Därför sålde jag alla mina möbler, gav bort kläder och saker, ställde några kartonger hemma hos mamma och pappa och så reste jag med två väskor och en enkelbiljett till andra sidan jorden. Här är jag fortfarande, fyra år senare.

Jag gillar inte att ångra saker, jag tänker att man lär sig alltid av allt, även av det riktigt dåliga. Men ska jag krysta fram något jag ångrar, så är det väl att jag blev ihop med Psykot. Och fortsatte vara ihop med honom ett helt jävla år. Det kan jag ångra, för jag tror att jag gick miste om så mycket under mitt år i Första Landet på grund av honom. Och för allt lidande han orsakat mig på avstånd under de snart nio år som gått sedan januari 2002 då jag reste hem till Sverige och lämnade honom för gott. Och för att han fortfarande spökar.

Men jag tror att jag lärt mig mycket av det också. Om än en dyrköpt läxa.


Fylleblogg (pay no attention)

Jag skriver det här efter att vi delat en liter gin på fem. Inte så mycket för en som är mästare på att supa folk under bordet, men eftersom jag nu tydligen gått och blivit gammal har jag tydligen blivit lite runt under fötterna på en femtedels liter gin.

Hur som helst.

Vi har haft tjejkväll. Det har vi med oregelbundna mellanrum och det är fan mitt bästa andningshål.

Det råkar vara så att jag har en fantastisk vän från första landet. Han vet om hela historien om Psykot (orkar inte länka på fyllan). Han har typ i fem års tid sagt att säg bara till så drar jag ihop ett gäng kompisar och så letar vi upp honom och bankar lite vett i honom.

Med typ basebollträ.

Typ fem pers.

Jag har alltid varit emot våld och sagt nej. Och sagt att han (Psykot, alltså) har problem. Inte hans fel, typ.

Men alltså. Det har gått ÅTTA år. Jag har under helgen hittills blockerat fyra Sarah Selk-användare på facebook och anmält typ femton meddelanden.

När ska han lämna mig ifred?

Jag vet att när han ledsnar (vilket säkert är snart), tar det säkert minst ett år (eller åtminstone ett halvår) innan han börjar fucka med mig igen.

Men det är ett halvår vartenda år i ÅTTA ÅR.

När får man ledsna?

När får man säga, jag skiter i att jag är emot våld, du har gått för långt. Jag är less nu. Nu ska du dö.

Alltså, säkert inte bokstavligen dö, men typ äta med sugrör ett tag.

Är åtta år en tillräckligt lång tid?

Mina tjejkvällskompisar tycker att det är det.

Tycker ni?


Psykot spökar igen

Jag fick just ett mejl på facebook från Psykot. Den här gången kallar han sig Sarah Selk.

I min blockeringslista på facebook har jag sju blockerade användare, alla är han. På flickr har jag fem blockerade användare, alla är han. Jag vet inte hur många olika mejladresser jag har markerat som spam.

Varje gång han hör av sig på facebook anmäler jag honom för oönskad kontakt och blockerar honom. Jag svarar aldrigaldrignågonsin, det har jag inte gjort på flera år.

Han hör inte av sig ofta nu längre, det gör han inte. Men kanske nån gång i halvåret, eller året, precis när jag lyckats börja förtränga hans existens, dyker ett meddelande upp i inkorgen där han påminner om att han fortfarande finns. Han hotar aldrig direkt, men han talar om att han vet var han bor och vad jag gör. Som nu:

Hej älskling.

Hur är det? Jag är i Staden i Underlandet.

Jobbar du på X? Vi ses snart, ta hand om dig, jag älskar dig.

Jag vet att han med största sannolikhet inte är här. Han sitter nog hemma i sitt miserabla liv i Första Landet och har varken pengar eller handlingsförmåga nog att ta sig iväg.

Men ändå. Jag kan inte låta bli att känna den där obehagskänslan komma krypande. Hans lilla meddelande lämnar en bitter eftersmak och jag fryser till i eftermiddagssolen.

Jag hatar honom så jävla mycket. Jag hoppas att han dör. På riktigt.

Och under tiden hoppas jag att min totala icke-respons gör att han slutar stalka mig någon gång. Vi var tillsammans 2002. Det var åtta år sedan. Hur lång tid ska det ta innan han ledsnar?


Jag = ett psykfall

Jag har ett problem. Jag kan inte hantera konflikter. Jag tycker att det är jättejobbigt, verkligen JÄTTEjobbigt, vilket får två effekter:

  1. Jag är extremt känslig för sinnesstämningar, och så fort jag noterar på minsta sätt att allt inte är tipptopp vill jag tvångsmässigt ställa allt till rätta, innan det blir någon slags konflikt av det hela. Även då de tinte är mitt ansvar, eller “mitt fel”.
  2. Jag börjar gråta så fort en diskussion med någon som är viktig för mig (=min pojkvän) blir lite jobbig eller han visar tecken på att vara arg/besviken/ledsen på mig. Jag kan inte stå emot.

Eftersom det inte är så kul att ofrivilligt bete sig som ett miffo så fort man ska reda ut ett problem som vuxna människor i ett förhållande, har jag gjort en del självrannsakan och kommit fram till att mitt miffobeteende har två grundläggande orsaker (tror jag, när jag hobby-psykoanalyserar mig själv):

  1. Mina föräldrar bråkade nästan aldrig när jag var liten. Mest för att de är världens finaste par och kommer överens nästan jämt, men också för att de konflikter de väl hade tog de mest med varandra och undvek att bråka framför sina barn. Vilket gör att jag fått väldigt lite träning i att hantera konflikter, rent allmänt.
  2. Med min första pojkvän repeterade jag mönstret, och vi bråkade aldrig, fast vi borde haft anledning till det ibland. Sedan dök Psykot upp i mitt liv. Med honom var det precis tvärtom, och det var ständiga konflikter. Men aldrig konstruktiva, alltid bråka sönder oss och sen gömma och glömma. Han var oberäknelig och den bräckliga lyckan kunde förstöras av vad som helst, när som helst, när han exploderade. Så det gällde att alltid vara på sin vakt, att se till att mildra effekterna av vad det nu kunde vara den här gången.

Jag fattar ju såklart att O inte är Psykot, de är ljusår ifrån varandra, och O beter sig som en normal människa gör, en som man kan diskutera rationellt och sansat med. Jag fattar också såklart att en liten diskussion inte kommer att leda till någon katastrof, och jag fattar också att om O svarar lite surt någon gång eller inte ger mig en hej då-puss, så kan det bero på dåligt morgonhumör, eller stress, eller någon liten grej och det är inte mer med det än så och det kommer inte leda till skrik-gråt-kasta-saker-bråk. Det kommer bara att gå över.

Allt det där fattar jag med hjärnan, men de djupt rotade mönstren i själen hänger inte riktigt med.

Kära läsare, hur bryter man sådana mönster? Hur slutar man vara ett psykfall som inte kan ta en konflikt? När man rent rationellt vet hur allt borde funka?


Juni i backspegeln

Jag härmar diverse andra bloggare och tittar på juni i backspegeln:

2002: Jag bodde i Första Landet och jag och psykot hade just flyttat ihop på riktigt, i det där fallfärdiga rummet utan dagsljus och med lysrör. Det var iskall vinter, springor överallt, vi sov på en begagnad skumgummimadrass som var vår enda möbel, till ljudet av råttorna under golvet, och vaknade med köldånga ur våra munnar. Jag trodde nog att jag var lycklig, men ack så fel jag hade.

2003: Väl hemma i Sverige igen levde jag ut min återvunna frihet för fullt och knullade runt i Studentstaden. Jag hade just vunnit en tävling mot två korridorare – ett poäng för sex, ett halvt för hångel – med hästlängder. Livet lekte och åh, vad jag älskade student- och korridorslivet.

2004: Hemma i Sverige efter mina mfs-månader i Andra Landet och halvfartsplugg. Studentstadsjuni innan jag reste till England som språkreseledare och till USA på släktforskningsresa med farmor och farfar.

2005: I slutet av månaden satte jag för första gången fot i det som två och ett halvt år senare skulle bli mitt hem, Underlandet. Det var lägerledare en månad tillsammans med Indianen som jag sen hade en fram-och-tillbaka-crush på hur länge som helst.

2006: Sista Sverigesommaren på länge. Jag hade just kommit hem efter andra omgången i Andra Landet och bodde hemma hos föräldrarna för att spara pengar. Det var månaden jag gjorde abort och mådde helvete, och jag tänker på det nu och då, hur det hade blivit om inte…

2007: Vinter i Andra Landet och jag hade just fått FN-jobb och det var jag ❤ Den Där = sant för alltid.

2008: Jag försökte lappa ihop mitt krossade hjärta, för Den Där hade hittat Den Nya och nu var det de två = sant för alltid och jag blev ensam kvar, och lappade så gott jag kunde med hjälp av Revolutionären som plåster på såren och de finaste vännerna som stöd.

2009: Åh! Tvåtusennio är året och juni är månaden det händer! Det är jag och O och det är alldeles sant och nu har han äntligen fått jobb och vi ska flytta ihop och jag söker nya jobb och jag tror att jag nog kan få ett och framtiden är vår, hurra!


Psykot

Jag blev inspirerad av Jennys lista och tänkte att jag skulle skriva en alldeles egen, men det går inte. Det finns en kille, och han överskuggar alla med så många hästlängder att ingen annan platsar på listan bredvid det psykfallet.

Vi träffades i första landet jag bodde i på den här kontinenten, för över sex år sedan nu, när allt här var nytt och jag inte pratade språket och han charmade mig på det där sättet de kan göra. Han var tatuerare, och jobbade kanske tio kvarter från där jag bodde, och det låg på vägen om jag promenerade in till centrum. Jag hade sett honom ett par gånger och han hade försökt prata med mig, men jag föredrog att spana in honom på håll. Han var sjukt snygg, hade tatueringar över hela kroppen, långa dreads och en piercing i näsan.

En dag kom han helt sonika fram och kysste mig, och bad mig om mitt telefonnummer. Jag gav honom det fast jag bara hade bott i landet i tre veckor och allt jag pratade på språket var det jag hunnit snappa upp under den tiden. Men på något sätt lyckades vi ändå stämma träff över telefon och vi gick ut, och han pratade och jag lyssnade mest och det var ett ord han sa till mig hela kvällen som jag inte visste vad det betydde och när jag kom hem slog jag upp det och det betydde vacker.

Och han var så charmig. Och vansinnigt snygg. Och rolig.

Det blev fler dejter, allt oftare, och snart ville han att jag skulle vara hans flickvän, officiellt, alltså. Jag tyckte inte det var en så smart idé, vi kunde ju knappt kommunicera. Men allt eftersom blev det så liksom av sig självt ändå. Och han gav mig små presenter och teckningar och dikter han gjort till mig. Och var världens finaste.

Jag vet inte riktigt när första tecknen började komma, det var så smygande, så smygande att jag aldrig märkte det, och jag hann vänja mig vid allt. Men jag tror första gången var när vi var ute och dansade och en kille sa något till mig och han, psykot alltså, blev fly förbannad och ville slå till honom. Helt stört, tyckte jag, men han var ju full och efteråt bad han om ursäkt och visste inte vad som flugit i honom och det var ju bara en engångshändelse, det där.

Det var små pikar, han kunde bli sur om jag ville hänga med mina kompisar, och små, små, men så små att man kunde låtsas att de nästan var obetydliga, tecken på svartsjuka, nu och då, men inte jämt, för han var ju inte sån, det var ju bara någon enstaka gång. Och jag anpassade mig, utan att märka det tror jag att jag anpassade mig, allteftersom, det var ju ändå så obetydliga små grejer så nog kunde jag kompromissa, det var inte så farligt.

Snart hade han i princip flyttat in, och tja, sen var ju kursen jag pluggade slut, och de jag bodde med skulle åka hem till Sverige. Det skulle jag också ha gjort, men jag bestämde mig för att stanna kvar så jag bokade om biljetterna och hade ett helt halvår till med honom framför mig, och vi flyttade ihop, på riktigt det vill säga, och bara vi två.

Den där fina, charmiga och roliga killen, han som jag fallit för, försvann mer och mer, fast utan att jag riktigt lade märke till det. Jag höll krampaktigt fast vid minnet, för det var ju så han var egentligen, allt det där andra var ju bara tillfälliga svackor.

Det är skrämmande hur anpassningsbar man är, hur mycket man kan tumma på sina gränser. Det var bara små, små kompromisser, men sakta men säkert hade jag kompromissat bort alldeles för mycket, men då var det redan för sent.

Han var otrogen, jag fick reda på det och förlät honom. Han älskade ju mig. Han flirtade öppet med andra, men blev galen om någon man så mycket som tilltalade mig, och fick han för sig att jag tittade på någon var det katastrof.

Men jag märkte det inte. Att han kom hem utan förvarning när som helst på dagen för att kolla om jag var ensam hemma var ju bara omtänksamhet, han frågade ju på skoj och det var ju fint att han längtade efter mig och ville komma hem och pussa på mig. Att jag hade hans mobiltelefon var ju väldigt omtänksamt av honom, att avstå för min skull. Att det innebar att han alltid kunde få tag på mig och jag aldrig honom insåg jag aldrig.

Någonstans kände jag att något var fel, de sista månaderna grät jag varje dag. Men vi hade det ju bra egentligen, vi gick bara igenom en svår period, det var ändå värt att kämpa för. Trots att jag var rädd för honom, trots att jag anpassade allt jag gjorde så att han skulle vara på bra humör, trots att ingen har förnedrat mig som han gjorde, trots att jag blev paranoid och inte vågade tilltala någon eller ens se någon i ögonen, inte ens när han inte var i närheten. Men när allt var bra var det så väldigt bra, och det kunde man ju inte kasta bort bara sådär för att vi bråkade ibland. Allt är relativt, och det är otroligt svårt att erkänna att man valt fel, det är lättare att kämpa på och hoppas att det nog ska bli bra ändå.

Tack och lov hade jag min returbiljett till Sverige, och jag var tvungen att använda den inom ett år, så jag reste hem. Det krävdes en oceans avstånd för att jag skulle se det på riktigt, lyckas tyda mönstret. Men i början grät jag av saknad efter honom. Det var inte kärlek, men det var beroende.

Men en kväll, när jag skulle gå på fest, hemma i Sverige, och han sa till mig att inte gå eftersom det skulle vara killar där, och jag sa att jag skulle gå i alla fall och han skickade nitton mejl på en timme där han kallade mig jävla hora, etc, etc, etc, fick jag nog. Det var nog då jag insåg hur sjukt allt var och bad honom dra åt helvete. Det var i februari-mars ungefär, 2003. Kanske ett och ett halvt år senare beslöt jag mig för att bryta kontakten helt, för jag hade ändå fortsatt försöka ha någon slags civiliserad kontakt med honom, han behövde ju någon som förstod honom, som hjälpte honom…

I över tre års tid har jag aldrig skrivit en rad till honom, och när han ringde på min mobiltelefon i Sverige svarade jag aldrig, då jag såg landsprefixet. Han mejlar, om vartannat att jag är en jävla hora och ska dö, om vartannat berättar han om sina flickvänner, älskarinnor och sin son. En av de han var otrogen mot mig med flyttade han sen ihop med och har en son tillsammans med.

Allt eftersom åren gått har han hört av sig allt mindre, men med jämna mellanrum dyker han upp. I förrgår fick jag två mejl där han skriver hur mycket han älskar mig och saknar mig och om jag längtar efter hans kyssar så är jag välkommen tillbaka. Tidigare har han sagt att jag aldrig ska komma tillbaka eftersom han hellre ser mig död än med en annan man. Och senast jag hörde av honom innan detta var i mitten på förra året, då han i sina stalkerförsök lyckats hitta min flickr-sida och såg bilder på mig och kärleken och blev som galen. Han bombarderade både min och kärlekens flickr-sidor med psyko-kommentarer. Varje gång vi blockerade honom skapade han ett nytt konto och fortsatte, tills han ledsnade på kommentarsbombningstaktiken och tog till tunga arsenalen och lade upp ett nakenfoto på mig, med mitt för- och efternamn, och en vanlig bild bredvid så att man inte ska kunna missta sig på vem det är.

Varje gång han dyker upp i mitt liv från ingenstans hoppas jag att det ska vara den sista, och han är den enda personen i världen som jag på riktigt önskar att han skulle dö.

Han slog mig aldrig.

Visserligen tror jag att det var en tidsfråga, hade jag stannat hade vi kommit dit också, för det var väldigt nära ögat alldeles för många gånger.

”Gå vid första slaget” är kanske ett klatschigt slagord, men det funkar inte så. När första fysiska slaget kommer är det försent, första slaget har redan kommit för länge sen.