Månadsarkiv: december 2008

Det bästa av allt var kvällen

Jag väcktes på morgonen av mor och far som gjorde sin egen tolkning av ”ja må hon leva” – de som inte riktigt håller tonen ens när de är kärnfriska och uppsjungna, och ännu mindre mitt i förkylningen och tidigt på morgonen.

Tårta på säng och paket och sen en vända på stan för ännu mer presentinköp eftersom jag råkade nämna att min kamera sjunger på sista versen så jag fick en helt ny, och när vi ändå var på elektronikaffären jag och pappa kunde vi väl lika gärna köpa mig en extern hårddisk till datorn också. Jag tyckte att en flygbiljett tur och retur från Underlandet var present nog, men mor och far hävdar att jag har två års ackumulerad skämma bort-kvot som måste avverkas på de veckor jag är hemma. Så nu har jag en ny kamera.

Tårta med släkten och vänner och lilla kusinen som har blivit en kopia av mig, bara 13 år yngre men nu plötsligt så himla stor.

Sen på kvällen, när alla gått var det jag och mor och far och en flaska vin och ett paket kex och en bricka ost. Pappa var förkylningstrött och sa godnatt redan vid nio, och sen satt jag och mamma uppe i flera timmar till med det där vinet och osten och kexen och pratade om livet och döden och allt däremellan. Precis det där jag längtat så länge efter, det som nog gör allra ondast att gå miste om när man bosätter sig på andra sidan jorden. Jag och mamma.

Nu är klockan långt över tolvslaget och födelsedagen är redan över, men datorklockan har Underlandets tid och visar bara 19.16, så jag tar mig friheten att låtsas att jag fyller år ett tag till och tillägnar mig själv Underlandets finaste födelsedagssång innan jag somnar:

Annonser

Årskrönika 2008

Precis som för Jenny har 2008 varit det bästa och det sämsta året på länge på samma gång.

Kanske var det så att första halvan var ett riktigt skithalvår och andra halvan blev riktigt bra. Under första halvan tog det slut med han som jag trodde var Kärleken. Han jag trodde att jag skulle gifta mig med, på riktigt och inte på tonårsförälskelsevis. Det var nog första gången i mitt liv jag blev dumpad på riktigt och det gjorde ont som satan. Jag harvade på med pissjobb och hade inga pengar.

Allt var ju inte dåligt, såklart, men det var mycket som var jobbigt. Men allt kan vända fort. Andra halvan blev något helt annat. Den blev fast jobb och en fantastisk termin på universitetet. Så 2008 slutar på plus ändå, och med uppåtgående kurva. Det är bara den där himlastormande kärleken som saknas, men det är 2009 det händer.

Framför allt är ändå 2008 Underlandets år. Året då jag flyttade till Underlandet och för första gången på sju år inte har ett slutdatum, inte ett ”jag bor här i si och så många månader, sen ska jag till det där andra landet, eller hem till Sverige”. Första gången jag kan skaffa växter, för jag ska ju bo kvar. Första gången jag verkligen kan rota mig, och det har varit det allra viktigaste, att skapa ett sammanhang som är permanent, att tänka på en framtid där jag befinner mig, att skapa ett hem som är mitt.

Nu är det bara två futtiga dagar kvar av det här året. Min födelsedag och sen nyårsfest med Veckat. Sen är det 2009 och det ska bli ett så jävla bra år.


Dödsmördarförkylningen

Jag är hemma i Sverige i totalt tre veckor, varav ynka två i hemstaden hos mor och far. Så går vi och drar på oss en dödsmördarförkylning allihopa. Vi ligger alla tre helt utslagna i soffan och orkar inte ta oss för någonting. Så jävla B.


Lycka och vemod

Det är jobbigt blandade känslor att vara hemma. Total lycka å ena sidan. Sorgligt vemod å den andra. För samtidigt som jag njuter varje vaken minut av att vara med min allra finaste familj och andra människor och att vara hemma så innehåller vistelsen också uppdraget gå igenom och rensa ut bland mina saker.

När jag för två år sedan sålde mina möbler, packade min väska och satte mig på planet med en enkelbiljett till kontinenten långt bort lämnade jag åtta banankartonger, ett skrivbord och en spegel hemma hos mamma och pappa. Saker som jag inte riktigt ville göra mig av med, men som inte fick plats i min väska.

Jag hade någon vag idé om att jag en gång i framtiden skulle kunna skicka de där kartongerna till Underlandet. Nu har jag dock insett omöjligheten i projektet, om jag inte blir stenrik eller får ett jobb som betalar min flytt. Ungefär lika osannolika alternativ båda två. Så nu går jag igenom mina kartonger, packar ned det jag kan och vill ta med mig den här vändan och inser så smått att resten får jag lämna. Nästan det enda som blir kvar i kartongerna för framtida transport (pö om pö via sverigebesök till Underlandet) är fotoalbum och böcker. Sex år av husgeråd, tavlor, lampor, väskor och allt möjligt som man behöver för ett liv hamnar på hyllan i källaren för sånt som ska säljas på loppis. Nästa gång jag kommer hem kommer det knappt att finnas några spår kvar av alla de år som var mitt studentliv.

Det känns lite som att ta avsked till Sverige. Mitt liv är i Underlandet nu, och det är fantastiskt, men så oändligt vemodigt.


Hemma

Jag är hemma. Hemma-hemma, på-riktigt-hemma, alltså. Jag fick boka om flyget och SAS bjöd på lussekatter och julmust och jag kom hem igårkväll, och mamma och pappa väntade med en påse OLW ostkrokar öppnad sedan dagen innan (för vi vet ju alla att ostkrokar är som godast när de stått framme ett dygn) och snön föll och det är precis sådär sagolikt vackert som Veckat skriver om vår gemensamma hemstad.

Lycka.


I limbon

Senaste månaden har jag knappt kunnat tänka på något annat än hemresan. Jag har varit borta ett år i sträck flera gånger, så jag trodde att jag var van. Men två år utan att sätta fot på svensk mark är en helt annan femma.

Efter två år känns Sverige-längtan in i märgen. Inte på jag vill flytta hem-sättet, men på jag vill komma hem och andas Sverige ett tag-sättet.

Så jag har längtat, och räknat dagar, och skrivit långa listor på all mat jag vill äta. Igår var den stora dagen. Det kändes som julafton när jag klev upp klockan halv sex på morgonen. Flyget skulle gå från Underlandet till New York, därifrån till Stockholm och så inrikesflyg till Hemstaden.

Men flyget från Underlandet var tre timmar försenat, så flyget från New York var bara att glömma, och jag blev ombokad New York – Paris – Stockholm. Vilket innebär att jag landar i Stockholm klockan 16.15 istället för 07.30 som det var tänkt. Vilket i sin tur innebär att jag missar planet till hemstaden. Det går två plan till ikväll, och bästa vännens mamma som jobbar på SAS åker in till jobbet idag enkom för att försöka ordna ombokningen till mig.

Just nu wi-fiar jag på flygplatsen i Paris och har aldrig velat komma hem så mycket som nu. Så snälla, ni kan väl hålla tummarna allihopa för att det mot alla odds finns en liten plats på ett av två möjliga plan en 21 december? Snälla?


Tuffa bruden

I grundskolan var jag aldrig coolast. Jag älskade skolan, särskilt grammatik, och att vara plugghäst hade man inte mycket för på statusskalan i tioårsåldern. Jag hade kompisar, men jag tillhörde aldrig någonsing innegänget, de där allra populäraste och tuffaste, de som tjuvrökte i sexan och hade kompisar flera klasser över.

En av de där tuffa brudarna var adopterad från Underlandet. Nu är hon här, hon och tre av hennes kompisar, som tillhörde innegänget på gymnasiet, gänget som inte längre spelade någon roll för mig för jag hade hittat hem hos mina feministiska, secondhandkläderbärande vegetarianer-kompisar.

Nuförtiden är ju alla är vän med alla på fejjan och de där gamla statusskalorna sedan länge är glömda och begravda. Så jag och tuffa bruden är också vänner på fejjan. Och nu är hon i Underlandet, för att leta sina rötter, kanske. Och nu skriver hon hur kul det vore att ses.

”Jaså, nu duger du alltså”, säger min mamma, och det är ju sant, för då dög jag inte för de coola. Och det vore ju kul att ses och ”vad gör du nuförtiden”-prata ett tag, och alla gamla statusskalor är ju som sagt sedan länge glömda och begravda. Men jag kan inte hjälpa känslan att vilja bevisa… jag vet inte riktigt vad, men bevisa för henne och hennes coola kompisar. Och kanske klättra något steg på den där sedan länge glömda och begravda statusskalan.