Jag tycker om rutiner. Jag tycker inte det är tråkigt med rutin, jag tycker det är tryggt. Med bra rutiner, såklart, rutiner som funkar med ens vardag.
Jag tror att jag äntligen lyckats få till en sådan. Efter ett år i lägenheten, efter ett års kämpande med uppsatsen så äntligen.
Den är inte perfekt, min rutin, men jag tror att den gör att uppsatsen kanske kan bli färdig någon gång.
Så nu ser mina vardagar ut såhär: Jag stiger upp klockan fem och skriver på uppsatsen (det är nästan olidligt, men jag har aldrig någonsin kunnat plugga på kvällen så ska jag få något gjort måste det vara innan jobbet). Vid halv sju-tiden äter jag frukost med O, klär på mig och allt sånt. Sen jobbar jag lite hemma, går till jobbet och försöker gå från jobbet innan sex på kvällen. När jag kommer hem går jag till gymmet i huset och kör halvtimmes intervall-programmet på löpbandet och lite situps och rygglyft. Resten av kvällen gör jag vad jag vill.
Som sagt, den är inte perfekt, den där rutinen, men den funkar, och jag plågar mig hellre med att stiga upp i ottan och blir klar med uppsatsen tidigare än att ha den hängande över mig i evigheters evigheter.
Dessutom är det ganska fridfullt och mysigt att titta på när staden långsamt vaknar till liv utanför fönstret varje morgon.
Men på kvällen är jag dödstrött (in comes träningen, som jag hoppas med tiden kommer att göra mig mycket piggare).
Självdisciplin is my new middle name.