Månadsarkiv: augusti 2009

Till Veckat, m.m.

Finaste kom och åkte, det var helt fantastiskt, men helt annorlunda än hennes senaste besök här, eller mitt i Sverige, nu var det mycket mindre sprit och hångel, och mer djupsnack, vindrickande och hemmakvällar. Kanske har vi mognat, kanske spelar våra respektiva fasta förhållanden in. Sedan kantades vistelsen av oväntade upptäckter som ledde till illegal abort i u-land, vilket definitivt spelade in.

Men mer om det en annan gång.

För idag upptäckte jag plötsligt att sedan Veckats blogg blivit lösenordsskyddad dyker den inte längre upp på min RSS-feed. Vilket innebar att jag hade veckor av olästa blogginlägg att ta igen. Och jag ska inte gå in på detaljer, för bloggen är numera privat och det ska den få vara.

Men jag läser om de senaste veckornas fram och tillbaka i den där kanske-förhållande-limbon och blir lite beklämd. Så nu sätter jag ner foten:

Skärp dig, Veckat. Han är inte värd dig.

Fast det är ju egentligen inte V som ska skärpa sig. Det handlar egentligen inte om henne, eller bara om henne. Det är snarare ett helt system som ska skärpa sig. Ett system som får oss alla att tro att vi inte riktigt är lyckade människor innan vi har någon som vi kan vara ett exklusivt vi med. Så till den milda grad att vi tummar på oss själva, bit efter bit. Vågar inte ställa krav för att inte vara jobbiga, för det är värre att vara singel än att ge avkall på vår integritet. Eller värre att ge upp drömmen om det som kanske kan bli något än att ge avkall på vår integritet. Men om det är så drömmen ska uppnås, är den verkligen värd det?

Det handlar såklart inte bara om Veckat. Jag har varit där, så många jag känner har varit där, eller är där, alldeles för ofta och alldeles för länge. Jag har haft paniken och ångesten över att jag aldrig kommer att träffa någon, aldrig få barn, aldrig det ena, aldrig det andra.

Det är vansinnigt enkelt att ge råd, särskilt när man själv sitter tryggt i sin parbåt och slipper plaska runt i singeldammen. Mycket svårare att följa dem. Jag vet inte om jag någonsin lyckats. Men i alla fall. Det är inte värt det att hänga kvar vid något som får en att må dåligt oftare än det får en att må bra. Tvåsamheten är inte värd vilket pris som helst.

Så Veckat (fast det egentligen handlar om så mycket mer och så många fler än henne): Dra gränsen. Sätt ner foten. Klipp. Han kanske skärper sig, han kanske inser vad han förlorar och kommer tillbaka. Isåfall blir det på bådas villkor. Han kanske inte gör det, och det kommer att vara jobbigt, för att ge upp drömmar och förhoppningar är alltid jobbigt, men i slutändan är det hans förlust. Du är helt grym och värd så jävla mycket bättre. Precis som alla ni andra därute.

Annonser

Storfrämmat

Imorgon landar Finaste i Underlandet och i övermorgon drar vi till stranden, så ni hör nog inte av mig på ett tag, för vi ska ägna oss åt sol, bad och romdrickande i en vecka.

Over and out.