Månadsarkiv: mars 2009

Vet du vad noll gånger noll är?

Den Där dök upp idag. Efter att jag bad honom dra åt helvete och försvinna ur mitt liv den där dagen i maj förra året då alla mina illusioner om honom och oss krossades har vi pratat sammanlagt två gånger. När jag ringde honom på hans födelsedag i september (men han ringde aldrig på min i december, eller skickade mejl, eller något alls) och en dag förra året då vi råkade bli ensamma kvar på gängets fredags-megachat på msn där vi båda var med.

Annars total tystnad. Jag vet ungefär vad som händer i hans liv, jag vet via omvägar att han och Den Nya sagt upp sig från sina jobb och lever livet på en strand i Brasilien och ägnar dagarna åt att åka sandboard och dricka paraplydrinkar.

Igår publicerade jag ett kort på mig och Projekt O på Flickr. Ett sånt där, okej låt hela världen få veta att det är vi två, efter den här bilden finns inga tvivel-kort.

För första gången på nästan ett år dyker Den Där upp med en kommentar på min Flickr. Han skriver ”Jag känner också honom, hehehe” (som svar på en tidigare kommentar från en annan kompis som skrev ”Jag känner honom”).

Ett års tystnad.

”Jag känner också honom, hehehe”

Och jag känner ingenting. Inte ens ett litet skutt i magen av att se hans namn bland kommentarerna.

Så jävla skönt.

Annonser

Samvetet och jag

En av mina kanske sämsta egenskaper är att jag har skitsvårt att säga nej. Vilket leder till att jag tar på mig alldeles för mycket, och inte helt sällan dubbelbokar mig. Väldigt dumt.

Och jag får så sjukt dåligt samvete av att säga nej när någon ber mig om en tjänst. Som idag, till exempel, när vännen Indianen ringde i morse för att höra om jag möjligtvis kunde inhysa två personer i min lägenhet ett par dagar. Två lärare från en avlägsen del av landet, som ska på konferens i Staden och inte verkat ha tänkt på det här med att fixa någonstans att sova. Så när de står på flygplatsen igårkväll ringde de Indianen, som inte hade någon aning om att de skulle komma, och som inte har plats för dem, för hemma hos hans pappa där han bor bor också hans lillebror och hans kusin och huset är inte särskilt stort.

Jag skulle väl egentligen kanske kunna ta emot dem. Min lägenhet är en pyttetvåa med kokvrå på 38 kvadrat, men man kan ju klämma ihop sig, de skulle få dela på min extramadrass. Men grejen är att jag inte har lust. Jag känner verkligen inte för att ha två vuxna okända människor hemma hos mig just nu. Jag har just haft en vän från USA på besök i två och en halv vecka och det är så skönt att ha sitt hem tillbaka igen, och sin tid. För även om de sköter sig själva så tar det ändå tid och uppmärksamhet och jag har uppsatsprojekt att skriva och nej… jag bara vill inte.

Så jag sa nej, jag har inte plats.

Och jag känner mig som världens ondaste och ogeneröstaste människa. Å, jobbiga samvete.


Ge mig tillbaka mitt liv, please

Jävla jobb och jävla plugg.

Årsmöte och uppsatsprojekt samtidigt är ingen höjdare. Jag dör av stress och har ont i nacken och är spänd överallt och jävla skit.

Men jag återkommer, för det händer ju bra saker också, som feta jävla loftlägenheten, till exempel.

(Lovar att svära mindre sen när jag är mindre stressad också).


Koncentrationsproblem

Jag försöker ägna lediga dagen (Underlandet är ett av de länder med flest röda dagar i Latinoland, hurra) åt min masteruppsats, men det är så attans svårt att koncentrera sig när Projekt O föreslog igår att vi skulle flytta ihop och det är så mycket roligare att surfa på lägenhetsannonser… Typiskt.


Två plus tre minus ett går jämnt upp

Uppdateringsfrekvensen är inte på topp just nu. Det beror på att jag är upptagen med annat, nämligen:

  1. Vara kär. Och de praktiska konsekvenser det får i form av att spendera oproportionerliga mängder tid med att till exempel ligga i sängen och mysa, vilket ju ofrånkomligen tar tid ifrån bloggandet.
  2. Masteruppsats. Här är det sjukt seriöst och uppsatsprojektet måste lämnas in för godkännande till en fakultetskommitté och det där inlämningsdatumet har liksom smugit sig på utan förvarning och nu sitter jag här framför datorn och skriver för brinnande livet.
  3. Årsmöte. Nästa helg. Och jag jobbar ju på en organisation där jag är enda heltidsanställda och liksom… chef… så det ligger på mitt ansvar att allt klaffar. Puh!

Punkt 2 och 3 skulle nog vara rätt stressångestframkallande om det inte vore för punkt 1. Allt blir liksom lättare och ljusare och mindre jobbigt då.


Mina och dina planer

Veckat har skrivit en del intressanta inlägg om en ex-vän som byter personlighet varje gång hon byter pojkvän. Inte okej. Men ibland känns det som att vår individualist-generation är lite väl mycket åt andra hållet istället. Inte kanske just när det gäller åsikter-smak-stil, för man är ju den man är och that’s that. Det är ju rätt diotiskt att gå runt att låtsas vara någon annan.

Men jag syftar på planer. Ofta känns det som att många går runt och har en massa planer på vad de ska göra i sina liv, och ett eventuellt förhållande bara kan komma in i bilden om det passar in i alla andra planer man redan har. Får aldrig ett förhållande vara en prioritet i sig?

Den här diskussionen hade jag till leda med Den Där, som absolut inte kunde tänka sig att rucka på sina planer om utlandsplugg och resor och allt möjligt för ett förhållandes skull. Medan jag tänker att ett förhållande också kan vara en plan, eller en dröm att uppfylla.

Jag menar inte att man ska ge upp alla andra drömmar man har för någon annan, det tror jag ingen blir lycklig av. Men är det omöjligt att tänka sig att drömma tillsammans? Man måste inte ge upp sig själv bara för att man omprioriterar vissa planer, och anpassar andra, tillsammans med en annan person.

Det är en svår balansgång, men jag vägrar tro att den är omöjligt.

Och Projekt O och jag gör planer, för han vill ju plugga utomlands, långt borta och väldigt annorlunda. Japan, hade han tänkt. Men Japan vill inte jag till, vad skulle jag göra där, liksom? Jag vill bo i Underlandet, jag har ingen större lust att åka och bo någon annanstans, men visst kan jag tänka mig det ett tag så länge jag har något vettigt att ta mig för också. Så vi hittar en kurs i min hemstad i Sverige, en kurs som han verkligen är intresserad av, och Sverige, ja, nog kan jag åka dit ett år och bo.

Det kanske blir Sverige från augusti 2010 och ett år framåt.

Och hans planer och mina planer blir våra planer och det går, det går att kompromissa utan att ge upp sig själv.


Kärleken

Projekt O, alltså.

He swept me off my feet.

Det känns som det lyckliga slutet. Det är han som är Han. Bara sådär, liksom. Det har bara gått en och en halv månad, men jag behöver inte mer tid för att veta. En och en halv månad på resten av våra liv.

Skulle han lämna mig så dör jag. Men han lämnar mig inte, för han känner precis likadant.

Och vi gör varandra så jävla lyckliga.