Pojke eller flicka (del 2)

Inlägget jag skrev om Underbara Claras bebis och hur en massa personer genast måste fråga om det är en pojke eller flicka har fått en hel del kommentarer (välkomna hit, nya personerna). Jag tänkte att jag skulle utveckla det hela lite grann.

Klart man får vara nyfiken. Klart man får undra. Men vårt samhälle är otroligt binärt könsuppdelat, och att hon inte skrivit ut könet på barnet har nog en baktanke, det är nog inte så att hon bara råkade glömma att berätta den detaljen. Snarare är det ett medvetet val att försöka skydda bebisen, om så ett litet tag, från all kategorisering, och allt vad det medför. Att låta den nya familjemedlemmen bara få vara människa istället för ett kön.

I de efterföljande inläggen har hon inte heller skrivit kön. Hon har också konsekvent ignorerat alla frågor om ”pojke eller flicka?”. Ändå måste folk fortsätta att fråga. Jag tycker personligen att det är lite respektlöst. Eller i bästa fall otroligt ogenomtänkt.

Det är minst sagt lite naivt att tro att det bara är en enkel fråga. Att det inte läggs några värderingar i den. Att det inte gör någon skillnad överhuvudtaget om barnet är en pojke eller en flicka. Om det skulle vara så, varför skulle det överhuvudtaget vara viktigt att fråga?

Och det här med att barnet nödvändigtvis måste vara pojke eller flicka. Kanske det. Men kanske inte det kön som snoppen eller snippan indikerar. Vännen som O och jag delar lägenhet med, till exempel, föddes med snopp men är och har alltid varit kvinna. Jag tror att hon hade uppskattat väldigt mycket, och besparats mycket lidande under sin uppväxt, om hon hade fått slippa kategoriseras som pojke när hon var nyfödd och istället bara fått växa upp som människa.

För den som är intresserad rekommenderar jag den här boken.

Jämställdhet i vardagen: Städning

Jag fortsätter på Onekligens lista, den här gången är det städning.

Här är vi nog rätt jämställda, måste jag säga. Ingen av oss gillar att städa särskilt mycket, så det är inget vi tar tag i i onödan, om man säger så. Men vi försöker storstäda varannan vecka ungefär. Och däremellan dammsuga något golv här och där som är lite smutsigt eller annat sånt.

Vi städar alla tre ihop, tills det är klart. Det brukar ta ett tag, för O är så himla noga. När han väl städar så gör han det ordentligt, liksom. Jag är nog lite slarvigare, utom med att dammsuga och torka golven. Där brukar O glömma att ta bakom dörrar och på lister. Däremot kan han ställa sig och skrubba skarvarna i badrumskaklet med en tandborste (alltså, en som vi har till städning och inget annat).

O plockar mer och är ordentligare än vad jag är. Jag slarvar mer, men nu och då får jag ett ryck och torkar ur insidan av alla köksskåp, eller ovanpå skåpen där man aldrig tittar, såna grejer. Han torkar dock ur microvågsugnen oftare än mig.

Här har de flesta vi känner ett hembiträde som kommer en gång i veckan och städar. Inte vi. Det är mest min grej, det är jag som totalvägrar. Man kan hur lätt som helst betala 100 spänn per gång direkt i handen som många gör och så var det klart, men alltså, nej. Jag kan inte tänka mig att jobba utan värdiga arbetsvillkor såsom semester, sjukförsäkring, pension, osv. och jag tänker inte anställa någon för mindre heller. Ojämlikheterna i det här landet kommer aldrig att jämnas ut om vi inte börjar med oss själva och hur vi behandlar andra. Och vi har inte råd att betala allt det. Plus att jag skulle känna mig väldigt obekväm med någon hemma hos oss som gick runt och plockade i våra grejer. Jag vill att vårt hem bara ska vara ett hem och inte en arbetsplats.

Jämställdhet i vardagen: Ekonomi

Via Onekligen hittar jag en förfrågan från Hanna om att berätta lite mer om sitt eget vardagsliv och hur man tänker och funkar kring jämställdhet. Jätteintressant, jag hakar på!

Jag härmar Onekligen rakt av, som delat upp sina tankar på flera ämnen, först ut är ekonomin. Peppe har också gjort det, och Hannas originalinlägg hittar ni här, med uppföljning här. Även Johanna har skrivit.

———-

Ekonomin, alltså. Helt ärligt är vi nog inte särskilt jämställda just där, i meningen att vi delar upp det hela. Det är jag som har huvudansvaret, men jag är nöjd med det, O också. Vi är rätt olika på den fronten – jag är sparsam och ordningssam, O har oftare spenderbyxorna på och är inte lika uppstyrd. Jag får lite panik och ångest över att inte ha besparingar, till exempel, O tycker att det är bättre att köpa på kreditkort nu än att spara ihop tills man har råd.

Men som tur är (för min och för husfridens skull) tycker han ändå att jag har rätt, oftast. Att mitt sätt är bättre, han är bara inte så bra på att vara ekonomisk. Så det är jag som administreras hushållsekonomin.

Vi delar på allt rakt av, amorteringarna (ja, vi amorterar, jag skulle aldrig palla att bara betala räntan och låta lånet vara kvar), räkningar och mat. Vi tre, för vi bor ju med en till person i vår lägenhet. Det är jag som betalar nästan alla räkningar och de andra ger mig pengar.

Ibland har jag tjänat mer än O, ibland har han tjänat mer än mig, och den som kanske råkar ha mer pengar för tillfället bjuder den andra lite oftare. Vi är inte så jättenoga med millimeterrättvisan, tänker att det jämnar ut sig i längden.

Vi har varsitt konto, sen har vi två gemensamma sparkonton. Ett där vi sätter in amorteringarna varje månad, ett annat där vi sätter av en gemensam summa varje månad för att ha en sparbuffert. Det är mitt påhitt, det är liksom jag som styr upp hur vi ska organisera vår ekonomi och O går med på det. Han litar helt och fullt på mitt omdöme mer än på sitt eget när det kommer till den biten.

Det är väl en ganska klassisk könsuppdelning, kanske, att kvinnan i förhållandet administrerar hushållet. Men just i det här fallet funkar det bäst för båda. Jag är bättre på att administrera än O (mycket möjligt för att samhället lärt oss de rollerna), och jag är lite av ett kontrollfreak när det kommer till den biten, så jag föredrar att ha ansvaret och därmed kontrollen. Och O föredrar att lämna över ansvaret och kontrollen.

Vi bråkar i princip aldrig om pengar. Hade ansvarsfördelningen varit tvärtom tror jag att vi hade grälat om det ofta.

Hannas hushållsenkät

Jag hittade till Hannas enkät via Elins svar (och Gustavs remix på det), så här kommer min version av hur könsstereotypt mitt och Os samboförhållande kan tänkas vara.

Vem är bäst på tekniska saker i ditt förhållande?
Svårt att säga. Jag tror vi är ganska jämnbra men på olika saker. Kanske han, när jag tänker efter.

Vem är bäst på matlagning?
Han. Jag är inte så pjåkig jag heller, men han tycker att det är roligare och mer värt att anstränga sig för att laga mat. Det tycker inte jag, jag tycker mest det är tråkigt, så därför slarvlagar jag mer när jag lagar.

Vem lagar vardagsmaten?
Båda, men mest han.

Vem lagar lyxmaten?
Mmm, han. Utom vissa rätter, som pizza, som är min paradrätt (kanske inte räknas i lyxkategorin, men vi äter hemmapizza när vi ska lyxa till det).

Vem städar?
Vi delar på det. Bestämmer att ”nu står vi inte ut” och så städar vi båda två samtidigt, tills det är klart. Som tur är har vi rätt samma toleransnivå för när det är dags att städa. Och till skillnad från typ alla våra kompisar i det här landet som är sambosar och har fasta jobb med lön så har vi ingen ”städhjälp”.

Vem sköter avloppet?
Jag.

Vem är bäst med bygg?
Jag. Han är rätt opraktisk när det gäller sånt, medan jag har vuxit upp med en pappa som är händigast i världen, och nog fått med mig lite av de generna (den socialiseringen, kanske snarare…).

Vem är mest mån om att inreda?
Båda, och rätt mycket. Vi har långa listor på saker vi vill köpa (i prioriteringsordning) och vi vet nog säkrare hur vi ska inreda barnkammaren än när vi egentligen ska skaffa barn.

Vem har mest kläder?
Jag, fast det mesta är gammalt och han bryr sig mycket mer än jag. Och köper mer, så snart jämnar det nog ut sig.

Vem tjänar mest?
Han, nu när vi bytt jobb. Innan var det jag.

Vem tar oftast initiativ till sex?
Det är nog rätt jämt, men kanske viss övervikt för honom.

Vem vill oftast mysa?
Rätt jämt där också.

Vem ringer mest?
Vi ringer inte så ofta alls. Den som är bortrest ringer, men vi är nästan aldrig bortresta på varsitt håll.

Vem SMS:ar mest?
Jag, fast jag skickar kanske två sms i månaden.

Vem festar mest?
Det är rätt lika, och inte så särskilt mycket för någon av oss. Vi är inne i någon slags ”hellre gå ut och äta eller gå på bio än festa”-period.

Parmiddagar?
Vad är frågan? Well, varannan vecka ses vi med grannarna Gitarristen och hans flickvän och lagar mat från världen, varannan gång hos dem och varannan gång hos oss. Vi väljer ett land och bjuder på mat från det landet, och lyssnar på musik och dricker alkohol från det landet. Det är väl parmiddag I guess, i form av två par. Annars händer det inte så ofta.

Vem har svårast för att möta den andras vänner?
Ingen av oss. Han gillar mina, jag gillar hans.

Föräldrar?
Well, med tanke på att mina bor på andra sidan av ett världshav, så är det ju mest hans föräldrar vi umgås med. Hans mamma älskar mig.

Vem tycker bäst om barn?
Jag. Jag är den som tycker ungefär varannan vecka att ”kan vi inte skaffa barn snart?” och han tycker ”jo, snart, men inte riktigt, riktigt än”.