Månadsarkiv: augusti 2008

Min familj och äggen

Medan Saker Under Huden-Elin har djupa diskussioner med sin mamma om det personliga, det svåra, det teoretiska och det politiska ligger mina samtal med mina föräldrar på en liten annan nivå.

I min familj har vi fyra olika koktider på äggen – 4 min lillebror, 5 min pappa, 6 min mamma och 7 min jag. Allt efter våra personliga lös-/hårdkoktspreferenser. Och varje år i fjällen är det en ständig diskussion huruvida koktiderna bör justeras på grund av höjden som leder till lägre lufttryck.

Så igår skickade jag följande mejl till min familj:

Eftersom jag vet att det är ett ständigt samtalsämne så kan jag meddela att här måste jag koka äggen nästan tio minuter för att få dem mamma-stil. Är det för att Staden ligger på 2600 meters höjd och alltså inte har lika högt lufttryck?

Idag fick jag följande svar från min pappa:

Hej
Detta kräver en grundlig vetenskaplig undersökning.
Steg ett du måste mäta vattnets kokpunkt den bör vara lägre än 100 grader vid Stadens höjd, men inte så mycket att koktiden förlängs så mycket.
hmm kan det vara så att ett underländskt normalägg är större än ett svenskt ägg?
Enligt mina mätningar så är ett svenskt normalägg 44,86 mm i diameter och det ger en koktid på 6 min för ett mammaägg.
Om jag inte är felunderrättad så ökar koktiden med kvadraten på diametern så en liten ändring på diametern märks ganska mycket på koktiden.
Jag emotser med spänning de vidare undersökningarna i frågan.

På vilket jag svarade:

Oj, ja detta ser jag ju kräver grundligare undersökningar. Först och främst ska jag med största noggrannhet ta och mäta olika koktider och gulans hård- respektive löshet.

Sedan måste jag naturligtvis införskaffa en termometer inser jag. Å det snaraste.

Det här med äggens diameter känns lite oklart för mig. Mäts diametern på lången eller på korten? För närvarande finns bara tre ägg i min kyl, vilket inte är ett tillräckligt empiriskt underlag för en statistiskt tillförlitlig undersökning, men så fort jag växlat in min lönecheck ska jag avsätta ett kapital för vidare forskning.

Sen måste ytterligare en aspekt tas i beaktning: av etiska skäl köper jag endast ekologiska ägg (som för övrigt alltid är bruna), kan detta ha inverkan på forskningsresultaten?

Med vänliga hälsningar
ägginstitutets underlandetutsände

Fortsättning följer.


Till R

Du, jag har funderat på det här med oss och jag tror att det är bäst att vi bara är vänner. Jag vet att du befinner dig i en livssituation just nu som inte kan innefatta en relation, men jag pallar inte riktigt med det här mellantinget som är varken eller och aldrig riktigt veta var vi står, särskilt som det inte finns några utsikter att det kommer att leda till något annat, i alla fall inte på ett bra tag. Jag har insett att hela situationen har blivit känslomässigt komplicerad för mig, och jag vill inte ha det så. Det är inte så att jag inte tycker om dig, det är precis tvärtom, och just därför tror jag att det är bäst såhär, i alla fall för mig. Om det i framtiden, under andra omständigheter, kan bli något mellan oss så vore det fantastiskt, men låt oss hålla oss till vänskap just nu, okej?

Ja, nånting sånt skulle jag nog vilja säga till R, tror jag, om han nu kunde vara hemma eller uppkopplad på msn någon gång mellan sina två heltidsjobb och masterstudier, men det är han ju aldrig, så det blir kanske inget sagt, men inte så mycket gjort heller, så det hela kanske löser sig av sig självt ändå.


Jag också

PostSecret är lätt en av de 10 bästa sidorna på hela internet, mitt enda söndagsmåste.


Tryggheten framför äventyret?

Okej, det där om mina livsavgörande beslut, som närmare bestämt handlar om jobb.

På mitt nuvarande jobb, som är på en organisation, där jag i princip sköter all administration, är organisationens ansikte utåt, jobbar med strategisk organisationsutveckling, osv, hade jag ett fyra månaders kontrakt. Detta för att min företrädare sa upp sig med inget varsel alls och de behövde en ersättare under tiden de sökte efter en ny person till den fasta tjänsten. Kontraktet går ut sista augusti och jag har naturligtvis sökt den fasta tjänsten, och tjänsten var så gott som min, med allra största sannorlikhet.

Men så gott som, och helt säkert, är två olika saker, och jag ville inte riktigt riskera att stå utan jobb om några veckor, så jag skickade in en ansökan till ett annat jobb också, på en svensk biståndsorganisation här i Underlandet. Ett jobb som verkar helt vansinnigt intressant:

Tjänsten är av kapacitetsutvecklande karaktär med fokus på politisk påverkan och utbildningsinsatser för organisationens samarbetspartners i Underlandet.

Så ringde de och vill ha mig på intervju, imorgon. Och i fredags hade jag intervju för mitt jobb och blev erbjuden den fasta tjänsten. Så mitt stora dilemma är vad jag ska ta mig till om jag blir erbjuden det här svenska jobbet också.

Det svenska jobbet är egentligen intressantare, mer i linje med vad jag har pluggat och vad jag vill göra av mitt liv. Det är ett sådant där jobb som jag drömt om. Det har dessutom svenska arbetsvillkor, vilket innebär bättre lön (även om det är lön efter Forum Syds volontärschablon så det är inget som gör mig rik, direkt), längre semester, osv. Det största hindret är att kontraktet bara är till sista december. Sedan förlängs tjänsten med ett år i taget under förutsättning att organisationen får fortsatt finansiering. Min anställningstrygghet hänger på alliansen, alltså, och det känns ju inte särskilt tryggt alls.

Mitt nuvarande jobb å andra sidan är inte lika bra betalt, men jag har fått löneförhöjning och på den lönen klarar jag mig helt okej. Det som talar för det jobbet är att det är en fast tjänst (när får man någonsin en fast anställning idag?), det är inga problem för mig att plugga min masterutbildning som jag har tre terminer kvar på samtidigt, och det är en riktigt flashig titel (VD!!) som ser snyggt ut i CVt för framtida jobbansökningar.

Och även om jag vill, vill, vill ha det svenska jobbet så känns det som att det kanske inte är läge riktigt ännu. Det är det där drömjobbet jag vill ha om ett och ett halvt – två år, när jag har läst färdigt min utbildning. Under tiden tror jag att det är bättre att stanna på jobbet jag har nu, som är säkert, hur länge jag vill, och ackumulerar arbetslivserfarenhet för framtiden.

Det svenska jobbet är äventyret, mitt nuvarande är tryggheten. Jag har alltid lutat mer åt äventyret, men jag tror att det är dags för mig att satsa på tryggheten ett tag. Och hoppas att något lika bra som det här svenska väntar på mig i framtiden.


Desperate housewife

Brrrrr… brrrrr…. brrrrr…. låter det från köket, där min alldeles nya och alldeles egna tvättmaskin står och betar av min enorma smutstvättshög (som började ackumuleras för sisådär en månad sedan när jag bestämde mig för inköpet).

Efter att ha tvättat alla mina kläder för hand i över ett halvår, är jag och min Whirlpool nu världens lyckligaste par. Ett halvårs handtvätt får tvättmaskinsinköpet att framstå som mitt bästa köp någonsin, alla kategorier.

Hur många vuxenpoäng är det egentligen att äga en alldeles egen tvättmaskin?


Jo, jag lever…

…men det verkar som att ju mer min hjärna går på högvarv med livsavgörande funderingar, desto tystare blir jag på bloggen. För det är inte så att det inte händer saker i mitt liv, tvärtom. Jag vet bara inte om jag vill skriva om det riktigt än, jag vill inte jinxa, men det är jobb hit och jobb dit och nästa vecka måste jag ta ett stort beslut och det är det enda min hjärna bearbetar just nu. Men jag tror jag väntar till nästa vecka med att skriva mer.

Främsta distraktionsmomentet från mina hjärnfriterande funderingar är de där männen som cirkulerar i min tillvaro. De där männen som för tillfället uppgår till ungefär tre, R, Lill-ängeln och Gitarristen.

R, som jag vill vara med mest av alla, men som är så satans upptagen hela tiden. Och som aldrig (nästan) säger nånting fint. Jag som smälter av latin-lover-snack lyckas hitta den enda latinon i Underlandet som inte latin-lover-smörar. Typiskt. Och i övrigt är det fint och bra, men det känns som att allt är på stand-by till någon oviss framtid då omständigheterna är gynnsammare.

Lill-ängeln, som jag trasslade in mig med, och det var ju ett misstag, har jag insett, och försökt åtgärda det med att hålla mig undan och hoppas att han fattar vinken (och det är ju inte en så bra metod, för jag gillar ju honom egentligen, som kompis alltså). Men det går långsamt, för han lämnar chokladbitar med små lappar till mig med portvakten och säger dessutom förlåt för att han är otrevlig när jag är så himla bra och snäll och god mot honom… Hallå, verkligheten anropar?

Gitarristen, gamle gode gitarristen, på den fronten är allt helt problemfritt. Vi kan hänga jättebra som kompisar och vi kan hångla och det betyder inget mer än bara det och vi tycker jättemycket om varandra fast inte på kär-sättet utan bara som två personer och ja, det är fint att han finns i mitt liv.

Och fuck, vad jag inser att jag skriver om män, och män, och män, som om mitt liv cirkulerade kring dem. Sorry, det gör det inte, även om det kan verka så, och nästa vecka kommer rafflande spännande nyheter som inte har ett dugg med män att göra.


Just det

Om man inte går vilse ibland får man inte se så mycket.


Söndagssoftish

Å jag har haft en sån där fantastisk dag som bara flyter på helt perfekt utan att något är planerat. Gitarristen kom förbi på sin cykel och vi drog ut på promenad till parken där vi åt glass, softade i solen och sen promenerade vidare hem till honom där vi drack öl och lyssnade på musik i hängmattan i hans vardagsrum, lagade världens godaste pasta med pesto, låg i sängen och kollade på Hannibal Rising och sen drack ännu en öl medan vi kollade på solnedgången över Staden från takterrassen på hans hus.

Om ändå alla söndagar vore så.


Första gången

Jag var sjutton, och alla andra hade såklart redan gjort det, och jag ville också, så himla mycket, bli av med den. Jag och en pojkvän hade försökt två år tidigare, men det hade inte riktigt funkat eftersom vi var skitnervösa bägge två och sen hade vi inte vågat försöka igen och sen tog det slut och vem skulle man då bli av med den med?

Så en dag frågar min bästa kompis mig hur många jag gjort det med. Jag var utbytesstudent i Kanada och ryktet svenska tjejer har plus min allmänna frigjordhet gjorde att han tog för givet att jag redan blivit av med den för länge sedan.
”Ingen”, sa jag.
”Inte jag heller”, sa han.
Och så kom vi fram till att vi två var väl säkert de sista på jorden, eller åtminstonde på vår high school, som inte gjort det ännu. Och vi var ju bästa kompisar och tyckte om varandra, och hade ju till och med hånglat förut så varför inte? Det var ju en win-win-situation, liksom.

Sagt och gjort. Två veckor senare skulle han ha FF och fest hemma hos sig. Perfekt tillfälle, bestämde vi, för jag var även om jag för allt i världen ville bli av med den, samtidigt livrädd för att det skulle göra ont, så jag ville helst dricka lite innan – inte så att jag skulle vara full och inte komma ihåg, det ville jag inte, men så att jag skulle slappna av lite och det inte skulle göra lika ont

Under de två veckor som gick hann vi berätta för halva skolan om våra planer och alla som var på festen visste om det. Vi softade och drack och när jag tyckte att jag var lagom onykter sa jag till honom att nu var det dags. Så vi sa till att okej, nu går vi iväg, och alla önskade oss lycka till och ha det så kul.

Uppe på övervåningen i hans pojkrum gjorde vi det. På golvet, av någon anledning. Det gjorde inte så ont som jag hade varit rädd för (kanske var det alkoholen?), men det var nog mer kul än skönt. Vi var ju bästa kompisar och hade inte mycket hämningar för varandra, så vi testade alla möjliga ställningar som vi inte hade en aning om hur de skulle vara och skrattade när det inte funkade.

Sen gick vi ner till festen igen, alla skålade för oss och grattade och high-fiveade oss. Dagen efter pratade jag med min mamma i Sverige i telefon och berättade att jag gjort det och hon sa vad kul och gjorde det ont och det blir ännu bättre andra gången.

Det är ett av mina bästa minnen. Jag önskar att alla fick ha en lika perfekt första gång som jag.