Vi har börjat i kör, O och jag. På en fest häromhelgen stötte vi på en ambassadpraktikant, och vips var vi med i Svenska Ambassdens luciakör. Så nu går O runt och nynnar Staffan var en stalledräng dagarna i ända. I alla fall fram till sista raden i refrängen ”… en fröjdefull jul vi få”. Det har visat sig vara en tungvrickare av stora mått och han hävdar att han ska mima den biten när vi lussar för alla EUs ambassadörer och hela Underländska regeringskansliet. Jag tror att han kommer att lära sig tills dess. Det är ju nästan tre veckor kvar.
Det här med ambassaden, alltså. Plötsligt är det svenskar överallt. Efter snart två år i Underlandet, utan att knappt känna en en enda svensk (de går att räkna på ena handens fingrar) har jag helt plötsligt träffat hur många som helst. Och nu är det luciaträning och svensköl efteråt, och svenskfest ikväll (fast jag och O ska nog på en annan fest) och på onsdag är det mottagning med sill och lax och julskinka för unga skandinaver på svenska ambassaden.
Jag har lite blandade känslor inför hela spektaklet. Å ena sidan är det ju folk som är precis som jag, inte för nationalitetens skull, men för att de alla har en passion för den här kontinenten, och alla jobbar på NGOs och med bistånd och sånt som jag drömmer om. Å andra sidan är det ju hela grejen med svenskkoloni, som var det än är i världen känns lite sådär.
Men eftersom jag inte är den som är den, och dessutom är i jobbsökartagen, och drömmer om ett Forum Syd-jobb, tänker jag att ett utökat kontaktnät i de där svängarna aldrig kan vara helt fel.
Dessutom är det rätt trevligt, och på ambassadresidenset bjuds det glögg och pepparkakor.
En fröjdefull svenskjul vi få.
… jag är bara sjukt upptagen med plugg, jobb, plugg, jobb och så vidare i all oändlighet. Men jag har alltså inte gått och dött eller så. Eller slutat blogga. Jag hinner bara inte riktigt med.
Jag i Underlandet 