Etikettarkiv: Underlandet vs Sverige

Vi hade möte igår på jobbet. Allvarligt sådant. En av våra medarbetare, en av de jag tycker allra mest om, har varit sjukskriven ett tag. Nu visar det sig att han har cancer. En aggressiv tumör med stor metastasrisk. Alla hoppas såklart att han blir frisk, men prognoserna är inte tipptopp.

Så inte heller stämningen på jobbet just nu.

Han är ungefär lika gammal som mina föräldrar. Och det återuppväcker en gammal latent ångest, det absolut värsta med att bo så långt borta. Tänk om det händer mina föräldrar något när jag sitter här på andra sidan Atlanten. Tänk om det blir sjuka. Tänk om jag inte kan vara där.

Jag kan inte ens tänka tanken.


Day 27 – Your favorite place

När jag bor här i Underlandet längtar jag ibland ihjäl mig efter Sverige. Särskilt efter mitt hemma, där i norr, med älven och de oändliga skogarna och ljuset som alltid är så vackert och vemodigt.

När jag är i Sverige en längre tid ont-i-magen-längtar jag efter Underlandet, suktar efter salsa och det spanska språket som är så himla fint.

Att bo i ett annat land av egen fri vilja är att alltid ha två hemma, att alltid ha en liten tomhet i hjärtat efter det där andra stället, där man inte får vara. Det är att aldrig riktigt få vara hel, men ändå få vara så rik. För man har två favoritplatser.


Pris igen

Jag har fått ett bloggpris till, den här gången av Linnéa i USA som skriver om sin vardag som ofrivillig hemmafru i söderns USA i Alabama.

Så himla fint, tack!

Reglerna lyder: Priset kommer med följande krav: Berätta om tre saker som ligger dig varmt om hjärtat och visa en favoritbild. Skicka priset vidare till fem bloggare.

Okej. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det är ju såklart O, familjen, och vännerna. Men eftersom Linnéa körde på utlandssvensk-temat när det gällde hennes blogglänkar tänkte jag köra på samma sak med de tre sakerna som ligger mig varmt om hjärtat. Det vill säga, tre svenska saker som ligger mig varmt om hjärtat och som jag saknar en massa här i långtbortistan.

1. IKEA Jag älskar IKEA. Älskar verkligen. Och jag kan inte för mitt liv förstå att IKEA inte öppnar i Latinamerika. Det borde väl vara en jättebra marknad? Herregud, det finns ju till och med IKEA-varuhus i Ryssland och Kina. Varför inte i Latinamerika? Det är en av livets stora gåtor. Tills de tagit sitt förnuft till fånga knarkar jag IKEAs nya blogg och IKEA-katalogen som mamma skickade hit.

2. Godis i allmänhet. Alltså, Sverige är typ det enda land i världen som kan göra riktigt gott godis. Jag saknar Gott & Blandat, Djungelvrål, lösgodis och svensk choklad.

3. Ordning och reda och effektivitet Alltså, jag skulle förmodligen dö uttråkningsdöden om jag var tvungen att bo i Sverige och planera mitt liv i minsta detalj och redan på onsdagen veta vad jag skulle göra både på fredagen och lördagen. Men ibland kan jag ändå sakna det där, att det man planerar faktiskt blir av, att man vet vad som händer och att det händer när man sagt att det ska hända och man inte måste slösa bort oräkneliga timmar av sitt liv på att vänta på allt möjligt, bara för att det inte är någon ordning på något och folk aldrig någonsin kan hålla några tider.
Men mest är det nog effektiviteten. Jag har fattat att svensk byråkrati inte alltid är så kul att ha att göra med, men jag tror ändå att de som klagar på svensk byråkrati aldrig har behövt uppleva riktig latinamerikansk byråkrati. Att ha att göra med byråkratin här tror jag förkortar ens livslängd och livskvalité med minst 17%.

Okej. Steg två, en favoritbild. Jag har en massa favoritbilder, men eftersom jag vill vara lite anonym på den här bloggen kör jag en favorit i repris, där O och jag tar oss en salsasvängom:

Till sist, skicka vidare priset till fem bloggare jag gillar. Jag gillar så många fler än fem, här är några av dem. Sedan dess har det kommit till några nya också. Linnéa, A life in Oz och Världen enligt J, till exempel.

Ni är värda priset allihopa.


Jävla u-land

Jag hänger inte så mycket med andra svenskar här. Det har alltid känts lite onödigt, jag har en underländsk bekantskapskrets och jag har aldrig känt något större behov av att hänga med svenskar bara för att de är svenskar.

Men på sistone har det ändå smygit sig på, den där känslan av att byta erfarenheter med någon som fattar vad man upplever. Kanske är det mina snart fyra år i sträck som gör sig påminda. Så jag har några svenska vänner som jag umgås mer och mer med nuförtiden. De är inte många, och de är vänner inte bara för att de är svenskar, inte bara för att även de bor här som bofasta och fattar hur det är att leva här på riktigt, utan också (framför allt) för att jag gillar dem som personer. Jag hade velat umgås med dem även i Sverige.

Men förutom att jag gillar dem som personer så är det så skönt att de är just svenskar, som också är bofasta här och fattar hur det är att leva här på riktigt.

För hur mycket jag än älskar Underlandet och hur mycket jag än bor här av alldeles egen fri vilja, så behöver man spy galla ibland, med någon som fattar var man kommer ifrån och varför man är som man är och tycker som man gör. Ibland måste man bara få tycka tillsammans med någon som är som en själv att fy fan vad de är sjuka i huvudet och vilket jävla u-land Underlandet är.

Hemlängtan blir mindre också, när man får lätta på trycket sådär ibland. Och sedan gå vidare och fortsätta älska Underlandet.

Och jag unnar alla invandrare i Sverige att få hänga med folk med samma bakgrund som de, och snacka skit om Sverige och svenskarna, emellanåt. Det behövs. Och det betyder inte att de egentligen hellre skulle bo någon annanstans än Sverige. Det är bara ett sätt att känna gemenskap i en värld där man ibland känner sig främmande.


Avundsjuk

Hej fina ni!

Tänkte bara säga att jag är sjukt avundsjuk (på det bra sättet) på alla er ascoola som har varit på festlig gala ikväll. För att 1. ni har fått träffa varandra (sjukt nyfiken!) 2. ni verkar ha haft hur kul som helst.

Det är ni väl värda.

Puss och kram från andra sidan jorden.


Kulturkrockar

Nu är jag sugen på att skaffa barn ASAP igen. Det går i vågor, det där. Jag vill alltid ha barn, men ibland tänker jag att det kan vänta ett år, och ibland tänker jag att jag borde kasta p-pillren omedelbums. Just nu är jag inne på det senare.

Det är bara ett problem.

Vi kan verkligen inte bestämma namn. Det måste vara något som funkar på både svenska och spanska, inga åäö, alltså. Inte heller några ñ, eller namn typ Jorge som i princip är outtalbara på svenska.

Men det finns ändå rätt mycket att välja mellan. Problemet är bara att alla, precis alla tjejnamn jag gillar tycker O är helt fruktansvärda. Sverige och Underlandet är helt i ofas när det gäller generationer, så de namn som är fina bebisnamn i Sverige är tantnamn här. Elsa, till exempel. NEEEEEJ gastar O, vår dotter kommer att bli retad i skolan och hon kommer aldrig att förlåta oss för att ha gett henne ett sånt namn.

De enda två namnen vi kunnat enas om, Emma och Maya (med den stavningen eftersom J uttalas helt annorlunda på spanska), funkar inte på grund av kombinationen med Os efternamn (och här har man två efternamn, först pappans första sen mammans första, det går inte att byta ordning).

Vi får nog vänta ett tag till med att göra barn.

———-

PS: Alla måste kolla på videon i förra inlägget. Så. Jävla. Bra. Jag dör.

PS2: Skotermannen meddelar:

Nu får det fan bli fredag nån gång! ush så läss man är..

Själv tycker jag snarare att den här veckan har gått rätt fort.


Way out what?

Alltså, nu känner jag mig precis som när jag kom hem efter ett år i Första Landet och alla bara vrålade känn ingen sorg för mig Göteborg på alla fester och jag fattade ingenting för jag hade aldrig hört talas om den där Håkan Hellström som alla verkade ha älskat i typ ett år redan.

Nu har jag upptäckt att en massa bloggar skriver om det här Way Out West, så jag tänkte försöka hänga med i svängarna. Jag har fattat att det är något i Göteborg, det är det enda. Finns det någon vänlig själ därute som vill upplysa en stackars borttappad utlandssvensk om vad det handlar om egentligen?