Månadsarkiv: september 2008

Bag in da box

Min tillfälliga lillasyster har undervisat mig i vad jag missat i musikväg när jag inte varit hemma i Sverige på det senaste ett och ett halva året.

Alltså, bag in da box?

Det är inte så att min fosterlandskärlek svämmar över sina bräddar, precis.


Lillasyster till låns

Jag har fått en tillfällig lillasyster hemma hos mig. Jag var hennes ledare på ett ungdomsutbyte för flera år sedan och nu har hon kommit tillbaka till Underlandet för att plugga språket ett par månader.

Hon skulle bo hos sin utbytesfamilj var det tänkt. Där stannade hon i en och en halv vecka, sen fick det vara nog. För familjen är väldigt snäll, men också väldigt, VÄLDIGT överbeskyddande. Ja, staden är ju så hemsk, allt är ju så farligt och hon måste akta sig hela tiden och får absolut inte gå ut själv, inte ta taxi (de skjutsar) och buss är naturligtvis inte ens att tänka på.

Nej, att sitta instängd hemma hos en rik familj som är rädda för allt, och som man dessutom inte har ett gemensamt språk att kommunicera på är inte riktigt vad man behöver när man just tagit studenten och reser till friheten och äventyret på andra sidan jorden.

Så min nya lillasyster var i färd med att boka om biljetten och åka hem till Sverige bums. Men istället fick hon packa sina väskor och flytta in hos mig. Den officiella versionen är några dar, eftersom hon har hemlängtan och behöver vara med någon från Sverige, men tillbaka till familjen flyttar hon inte, så vi har till på söndag på oss att tänka ut ett bra sätt att lägga fram det hela för familjen.

Hon har ändå bokat om sina biljetter och åker hem om en månad, av en massa anledningar som ändå är vettiga. Men så länge hon stannar får i alla fall hennes Underlandet-vistelse vara bra, och jag visar min tillfälliga lillasyster Stadens livsfarliga centrum och vi åker livsfarliga bussar och beblandar oss med den livsfarliga pöbeln och hon får se hur man lever på riktigt i Staden, och på kvällarna liggar vi där under täcket i min dubbelsäng och viskar funderingar om livet tills vi somnar, min lillasyster och jag.


Telefonsamtalet

Den åttonde september fyller Den Där år. Förra året var det han och jag, och middag på restaurang och överraskningspresenter från hans favoritaffär i Underlandet och fest med alla vännerna. I år var det han och Den Nya och detaljerna vill jag inte veta.

Men jag ringde. Efter fyra månaders tystnad kände jag att det var dags att bryta isen. Inte för att allt är glömt och förlåtet, men för att jag aldrig har varit en långsint person och jag inte har något intresse av en berlinmur mellan oss, vi som en gång i tiden var så nära. Det där stora och viktiga som var vi.

Han höll nästan på att ramla av stolen av förvåning. Det var telefonsamtalet han minst av allt förväntade sig på sin födelsedag.

Och jag fick gelében, men det var bra. Vi pratade i nästan en halvtimme om allt som hänt i våra liv sen sist och våra framtidsplaner, och vi undvek båda nogsamt ämnet kärlek och han nämnde inte Den Nya ens i en ynka liten bisats.

Det var skönt att prata, att sluta fred, även om vi inte pratade ett dugg om vad som hänt. Sen dess har vi inte hörts, och det behövs nog inte heller. Han kan få dyka upp i mitt liv igen när han kommer tillbaka till Underlandet om han vill, men han kommer aldrig mer att bli den han var för mig. Det är dags att gå vidare och jag är redo.


Jag och min bubbla

När man läser en drömutbildning – som till exempel min master i genus- och utvecklingsstudier – på ett radikalt vänsteruniversitet, och har nästan dagliga schyssta feministiska diskussioner, och föreläsare (i ämnet lesbisk-feministiska teorier och analys) som säger saker som att ”jag tror att nästan alla kvinnor som säger att de inte onanerar ljuger, och gör de inte det så går de verkligen miste om något för en onaniorgasm är ju en helt annan sak än de orgasmer man får när man har sex med någon annan, och det är en fantasisk känsla”… ja då är det ibland lätt att glömma bort att man har gått och bosatt sig i ett helt ärkekonservativt land.

För utanför min progressiva feministakademiska bubbla på universitetet är verkligheten en helt annan.

Det blev jag påmind om häromdagen när jag fick mig lite fräsch homofobi och sexism på morgonbussen till jobbet. För i radioprogrammet som chauffören lyssnade på (med högtalare i hela bussen, som vanligt) pratades det barnuppfostran och gavs goda råd. Till exempel att förutom att föräldrar ska vara kärleksfulla mot varandra och mot sina barn, så är det även viktigt att mammor inte är för kvävande i sin kärlek, eller för dominanta (detta har visats i undersökningar), för då finns det risk att sönerna blir homosexuella. Om hur det går till när döttrarna blir det hade undersökningarna däremot inget att säga, frågan är väl om kvinnor överhuvudtaget har en egen sexualitet, det är nog inte så säkert, misstänker jag. Sen är det ju även viktigt att hjälpa barnen att bli trygga i sitt kön, och lära dem att respektera det motsatta könet. För kön finns det bara två av och flickor är flickor och pojkar pojkar och så ska det förbli. Sist men inte minst bör inte mammor bada med sina söner, särskilt inte nakna, för då kan sexuella impulser som de inte är mogna för väckas hos dem (sönerna, alltså), när de får se kroppsdelar de inte bör se (och återigen verkar inte flickor ha någon sexualitet, och för övrigt är ju alla människor heterosexuella).

Ja, så kan man också starta dagen.


Äsch då

Jag bytte template på bloggen, mest för att jag sitter på jobbet och är lagom uttråkad, men då försvann ju min fina bild jag hade högst upp. Typiskt.

Jag kanske ska ta och ägna mig åt mina arbetsuppgifter istället.


September 2010

Så oändligt långt borta. Precis så oändligt länge får jag nu stanna i Underlandet. Efter sex timmars byråkratiska vändor och väntande har jag nu det där beviset i mitt pass som säger att de närmaste två åren har jag helt garanterat visum här.

Och jag har ju tänkt att stanna längre än så, Underlandet är mitt hemma och här vill jag leva och här vill jag att mina barn ska växa upp.

Men 2010 känns ändå stort på något vis, det är långt, långt bort i tiden, och det är lite svindlande att tänka att ja, så långt bort i tiden kommer jag fortfarande att vara här, nu har jag det till och med svart på gult i mitt pass. För allt det där andra, det känns så overkligt att det nästan inte går att föreställa sig sådär på riktigt.

Men Underlandet, i september 2010 är jag fortfarande här.


Lördagsmorgon…

…och jag var uppe redan vid sju, för rutinväckarklockan i huvudet vägrar göra skillnad på jobbvecka och ledighelg. Men bra, för på det viset får jag mycket gjort, för ledighelgerna är egentligen inte så mycket ledighelger som plugghelger, och högarna av kopierade artiklar som väntar på att bli lästa och analyserade är hotande stora.

Och jag gör allt för att försöka fäkta bort jobbet, för den här helgen är det läger och telefonen ringer ungefär en gång i kvarten med ”vi behöver nycklarna till kontoret för att hämta det&det”, och ”var hittar jag den&den” och ”kan du skicka deltagarlistan” och ”vet du vem som är ansvarig för att fixa det&det”, och visst är det fint att jobba på en volontärorganisation som gör bra saker, men det gör gränserna mellan arbete och fritid väldigt luddiga.

Så. Åter till de där artiklarna.