Etikettarkiv: Lipsill

Intresseklubben antecknar

Apropå det här med att sluta med p-piller alltså. Imorse tog jag mitt sista piller. Tänkte ju ta en karta till, men det blir nog inte så. Jag har liksom hakat upp mig på det här med sambandet mellan p-piller och inte kunna ha en normal diskussion utan att börja gråta. Jag måste veta om det är så. Om jag varit en lipsill hela mitt liv för att jag proppat i mig hormoner hela mitt liv. Det vore ju onekligen lite irriterande om så var fallet. Om jag egentligen inte alls är värsta überkänsliga personen. Åh. Så nu tog jag mitt sista p-piller i morse. Sen kör vi på kondom ett tag. Sen gör vi barn (om nu allt går som på en räls, vilket jag räknar med att det kommer att göra tills motsatsen är bevisad). Och jag kanske slutar vara en lipsill.

Annonser

Day 24 – Something that makes you cry

Typ allt. Som jag skrivit om här och här.

Häromdagen ramlade jag på en artikel som handlade om sambandet mellan p-piller och gråt. Och sen googlade jag lite vidare på det hela. Alltså, jag vet ju såklart att p-piller kan påverka ens psykiska stabilitet, men jag har liksom alltid tänkt att jag blir jätte-PMS-deppig på grund av mina p-piller. Men tänk om det är så att jag hela livet har gråtit vid minsta lilla diskussion för att jag hela livet ätit p-piller? Tänk om jag inte egentligen alls är så?

Nu funderar jag på att sluta redan efter den här kartan istället för efter nästa som det var tänkt. För tänk om det faktiskt gör skillnad i min mentala stabilitet? Så jävla lurad på 15 år av mitt liv jag kommer att känna mig då.


Dagens i-landsproblem i u-land, del 6

Jag pallar verkligen inte när saker och ting inte funkar och man inte kan göra någonting alls åt det utan bara vänta tålmodigt.

Frustrationen, den gör mig galen.

Just nu känner jag för att gråta av frustration över att vi inte har något varmvatten. Sedan i onsdags, förra veckan. Först var det tydligen någon gasläcka och nu är det tydligen ett elfel som de inte får någon rätsida på och som gör att varmvattentanken inte funkar.

Varenda dag säger de att ”det är fixat idag på eftermiddagen”. Nu är klockan fyra på måndagseftermiddagen och vi har fortfarande inget varmvatten. Imorgon är det helgdag.

Jag hatar att duscha i kallvatten. Jag klarar verkligen inte av det, det känns som att hjärnan ska förfrysa. Vill ni tortera mig, tvinga mig att duscha kallt.

Så jag stampar i marken av frustration och finaste O ställer sig på toalocket och häller sakta uppvärmt vatten över mig ur en hink så att det nästan känns som en riktig dusch. Och jag fryser ändå.

Sen känner jag mig sjukt bortskämd, när jag bor i ett land där många inte ens har tak över huvudet, än mindre ens en kall dusch. Och jag vet att jag har det bra i jämförelse, men jag skulle ändå helst vilja strypa någon just nu.


Jag = ett psykfall

Jag har ett problem. Jag kan inte hantera konflikter. Jag tycker att det är jättejobbigt, verkligen JÄTTEjobbigt, vilket får två effekter:

  1. Jag är extremt känslig för sinnesstämningar, och så fort jag noterar på minsta sätt att allt inte är tipptopp vill jag tvångsmässigt ställa allt till rätta, innan det blir någon slags konflikt av det hela. Även då de tinte är mitt ansvar, eller “mitt fel”.
  2. Jag börjar gråta så fort en diskussion med någon som är viktig för mig (=min pojkvän) blir lite jobbig eller han visar tecken på att vara arg/besviken/ledsen på mig. Jag kan inte stå emot.

Eftersom det inte är så kul att ofrivilligt bete sig som ett miffo så fort man ska reda ut ett problem som vuxna människor i ett förhållande, har jag gjort en del självrannsakan och kommit fram till att mitt miffobeteende har två grundläggande orsaker (tror jag, när jag hobby-psykoanalyserar mig själv):

  1. Mina föräldrar bråkade nästan aldrig när jag var liten. Mest för att de är världens finaste par och kommer överens nästan jämt, men också för att de konflikter de väl hade tog de mest med varandra och undvek att bråka framför sina barn. Vilket gör att jag fått väldigt lite träning i att hantera konflikter, rent allmänt.
  2. Med min första pojkvän repeterade jag mönstret, och vi bråkade aldrig, fast vi borde haft anledning till det ibland. Sedan dök Psykot upp i mitt liv. Med honom var det precis tvärtom, och det var ständiga konflikter. Men aldrig konstruktiva, alltid bråka sönder oss och sen gömma och glömma. Han var oberäknelig och den bräckliga lyckan kunde förstöras av vad som helst, när som helst, när han exploderade. Så det gällde att alltid vara på sin vakt, att se till att mildra effekterna av vad det nu kunde vara den här gången.

Jag fattar ju såklart att O inte är Psykot, de är ljusår ifrån varandra, och O beter sig som en normal människa gör, en som man kan diskutera rationellt och sansat med. Jag fattar också såklart att en liten diskussion inte kommer att leda till någon katastrof, och jag fattar också att om O svarar lite surt någon gång eller inte ger mig en hej då-puss, så kan det bero på dåligt morgonhumör, eller stress, eller någon liten grej och det är inte mer med det än så och det kommer inte leda till skrik-gråt-kasta-saker-bråk. Det kommer bara att gå över.

Allt det där fattar jag med hjärnan, men de djupt rotade mönstren i själen hänger inte riktigt med.

Kära läsare, hur bryter man sådana mönster? Hur slutar man vara ett psykfall som inte kan ta en konflikt? När man rent rationellt vet hur allt borde funka?


Lipsill

Jag skriver sällan om hur livet är annat än bra ibland. Jag vet inte varför, kanske är det någon slags rädsla för att visa sig svag, sätta det på pränt, för världen.

Men livet är annat än bra ibland. Ibland bråkar vi, O och jag, och jag gråter varje gång. Jag hatar att gråta, men det är helt fucking omöjligt att låta bli. Så har jag alltid varit, så fort det är någon som är viktig för mig, som visar tecken på att vara arg/besviken/ledsen på mig så kommer tårarna. Jag kan inte ha en vettig diskussion som vanliga människor.

Det är extremt irriterande, och jag blir arg på mig själv, och av frustrationen gråter jag ännu mer. Vilket inte är så kul för O heller, eftersom han såklart känner sig som världens ondaste när jag förvandlar till ett rödögt gråtmonster så fort han påpekar att han är lite less på att det är nästan bara han som diskar. Typ.

Jag vet inte om det är någon slags underliggande konflikträdsla eller vad det egentligen handlar om som utlöser det där känsloöversvallet varje gång. Jag kanske borde gå till psykologen.

Så idag vaknade jag med uppsvullna påsar under ögonen som jag försöker bota så gott det går med smink. Jag som aldrig annars har smink. Och om någon frågar varför jag har sminkat mig just idag så tänker jag inte säga att det är för att jag grät i två timmar igårkväll över en skitgrej.