Ut i okända vatten utan flytväst

Igår ringde jag till Revolutionären. Han som funnits där i månader, crushen i bakgrunden, men som alltid varit ett hopplöst fall. För han tycker om mig men vill inte ha något förhållande. Hit men inte längre. Lite men inte allt. Han som nog trodde att han hade mig jävligt säkert, han har ju hela tiden vetat om min crush på honom.

– Du har ju sagt att du ville att jag skulle berätta för dig om jag träffar någon. Nu har jag träffat någon.

Didn’t see that one coming, did you?

Banden klippta med Revolutionären. Eller de banden, alltså, för vänner har vi varit i snart fyra år och kommer att fortsätta vara.

Det här med Projekt O är alldeles nytt. Det är skört och det är osäkert och jag har ingen aning om vart det kommer att leda, om det alls leder någonstans. Men det känns så rätt som det kan kännas efter bara några futtiga veckor (två?) och fast jag blir helt livrädd av tanken vill jag hoppas på det här. Utan att lämna revolutionära nödutgångar öppna.

Nu satsar jag. Bära eller brista.