Månadsarkiv: november 2010

Day 23 – Something that makes you feel better

Sol. Just nu är min högsta önskan lite sol på eftermiddagen då den lyser på vår sida av huset. Isåfall tänker jag stanna hemma från jobbet och sitta på balkongen. Det var typ tre månader sen sist det var sol på eftermiddagen, så ni fattar.

Sen, sådär i största allmänhet gillar jag de där små, små gesterna av kärlek som säger så mycket.


Day 22 – Something that upsets you

  • Abortmotståndare. Särskilt om de är män.
  • Katolska kyrkan. Som institution, alltså, inte nödvändigtvis katoliker.
  • Schweiz
  • Osjälvständiga människor, som inte kan ta sig för något om man inte talar om för dem vad de ska göra och hur de ska göra det
  • Folk som inte kan skilja på de och dem (hear, hear Just another fucking blog)
  • Byråkratin i det här landet (eller på den här kontinenten). Inte att leka med
  • Homofober
  • Folk som talar om Europa som om det är ett land (”Åh, är du från Sverige? Jag var i Europa förra året, i Spanien.” Jaha, och?)

Till exempel.


Day 21 – Another moment

Vi har varit på bio och sett Precious, O och jag. Det är lördag kväll och klockan har inte ens hunnit bli nio. Det tar kanske en kvart, lite drygt, att promenera från bion hem till oss. Vi har inte bråttom och det är inte sent, så vi bestämmer oss för att promenera istället för att ta taxi.

När vi kommit halvvägs, vi är bara tre kvarter hemifrån, släcks plötsligt hela kvarteret ner i ett strömavbrott. Det har nog inget att göra med vad som sedan hände, men det var en läskig slump.

Mot oss kommer några killar gående. De ser helt vanliga ut, typ studenter. Det är vad jag hinner registrera i alla fall. När en av dem går förbi precis bredvid mig säger han något. Eller kanske rör han vid min arm. Jag minns inte, jag minns bara att han gjorde något som fick mig att vända mig mot honom.

Jag vrider på huvudet.

En sekund senare känns det som att mitt ansikte håller på att brinna upp.

Innan jag hinner reagera, innan jag hinner skydda mig, har jag fått ansiktet, rakt i ögonen, nersprejat med en gas och ansiktet bränner som eld, och jag ser ingenting.

”Väskan, väskan”, hör jag att han ropar. Jag ser inget, men jag kastar handväskan åt ett håll och springer med O åt det andra. Jag håller O hårt i handen. Han får inte släppa mig för jag ser inget. Jag ser lite suddigt om jag öppnar ögonen, men det svider så överjävulskt att jag måste hålla de stängda.

O stannar en taxi och ber den köra oss till akuten. Hela vägen i taxin gråter jag och skriker jag. Det gör så jävla ont. Och jag vet inte vad det är jag har i ansiktet. Tänk om det är syra, tänker jag. Tänk om det är syra och hela mitt ansikte håller på att vanställas i detta nu, och jag blir blind för alltid.

Akuten är full med folk, men jag gråter och skriker och är helt hysterisk så vi får komma in på en gång. Vi kommer till ögondoktorn och han droppar smärtstillande i mina ögon så jag ska kunna öppna dem tillräckligt länge för att han ska kunna undersöka. Stark irritation men inga brännskador eller permanenta skador. Antibiotikadroppar i ögonen i tio dar.

Det var pepparsprej. På någon centimeters avstånd från ögonen.

Dagen efter ringde de från en polisstation och hade hittat min handväska.
Han tog knappt 200 kronor i kontanter och mobiltelefonen. Resten, till och med bankkortet, var kvar och intakt.

Det var första och hittills enda gången i mitt liv jag blivit rånöverfallen. Jag hoppas jag slipper vara med om det fler gånger.


Vafan

Jaha, jag är ju typ alkis. Eller i alla fall kan jag verkligen inte bara ta en öl. Som igår, när vi gick och såg Millenium 2 (som den heter här, dvs Flickan som lekte med elden) med grannarna. Sen tog vi en öl. Sen en till. Sen stängde baren och vi köpte öl på mack och drack hemma hos grannarna. Hemma klockan fyra på morgonen.

Hej, uppsatsen.

Okej så nu: I december ska jag dricka alkohol på Inte Skyldigs välkomstfest och på nyår. That’s it. Jag måste ju bli klar med uppsatsjäveln någon gång och det går faktiskt inte om jag ska hålla på och vara bakis på helgerna.


Day 20 – This month

Den här månaden har varit jobb-plugg-jobb-plugg-jobb-plugg. Jag vill bli färdig med uppsatsjäveln NU. På en gång. Tack.

Jag är apless på att tacka nej till fester, på att dricka bara lite för att inte bli bakis, åka hem tidigt, stiga upp tidigt varenda jävla helgmorgon.

Men nej, nu ska jag ta mig i kragen. Ingen mer fest och alkohol (förutom Inte Skyldigs välkomstfest, då, såklart) förrän uppsatsen är färdig. Veckan mellan jul och nyår är jag ledig från jobbet, då jäklar. Uppsats morgon till kväll.

Jag vill bli av med den bördan hängande över mig.


Day 19 – Something you regret

Man ångrar inte det man gjort, man ångrar bara det man inte gjort. Det tror jag benhårt på. Därför sålde jag alla mina möbler, gav bort kläder och saker, ställde några kartonger hemma hos mamma och pappa och så reste jag med två väskor och en enkelbiljett till andra sidan jorden. Här är jag fortfarande, fyra år senare.

Jag gillar inte att ångra saker, jag tänker att man lär sig alltid av allt, även av det riktigt dåliga. Men ska jag krysta fram något jag ångrar, så är det väl att jag blev ihop med Psykot. Och fortsatte vara ihop med honom ett helt jävla år. Det kan jag ångra, för jag tror att jag gick miste om så mycket under mitt år i Första Landet på grund av honom. Och för allt lidande han orsakat mig på avstånd under de snart nio år som gått sedan januari 2002 då jag reste hem till Sverige och lämnade honom för gott. Och för att han fortfarande spökar.

Men jag tror att jag lärt mig mycket av det också. Om än en dyrköpt läxa.


Day 18 – Your favorite birthday

Jag älskar födelsedagar. Alla födelsedagar. Trots att jag fyller år på världens sämsta datum, då nästan alla är bortresta och de som är i stan inte har någon lust att festa dagen före stora festardagen.

Hur som helst. Förra årets födelsedag var kanske en av de finaste jag haft. Mamma och pappa var här och vi var ute och åt, de och jag och O. Med fördrink och allt, och jag blev lite på lyset.

Det var allt vi skulle göra den kvällen. Trodde jag.

När vi äter efterrätten ringer Os mobil och han säger att det är en arbetskompis som väntar i vår trappuppgång, O ska visst lämna över några arkiv eller vad det nu var. ”Jaha, då är det bäst att vi åker hem då, botten upp!” säger mina föräldrar och sveper glasen och ber om notan. Jag blev lite irriterad, det var ju ändå min födelsedagsmiddag, och så bara för att O har jobbgrejs klockan nio på kvällen på min trettioårsdag så ska den avbrytas bara sådär.

Vi hoppar in i första bästa taxi och åker hem. O säger att vi ska gå före, han väntar nere på sin kompis. Ett litet tag senare dyker han upp, med mina vänner som är i stan och med min högsta födelsedagsdröm, en parranda vallenata.

Han hade ordnat överraskningsfest till mig. Med vallenatoband. Världens bästa födelsedag: