Etikettarkiv: klumpen i magen

Stressen

Nu kom den över mig, bara sådär. Stressen. Allt jag måste göra varenda vaken sekund. Uppsatsjäveln som äter upp mig, att-göra-listan på jobbet som blir längre och längre, de där två distanskurserna som jag skrev in mig på som om jag inte hade nog att göra redan, volontärandet, flera tusen kronor som vi måste betala i extraavgift för att apan snodde alla pengar från huset.

Idag ringde en kompis och berättade att min fina vän som bor i Japan kommer hem i några veckor, flyr från krisen. Hon kommer ikväll, och hur mycket jag än saknar och längtar efter henne kände jag ”suck”. Jag orkar inte. Ännu ett åtagande, ännu en sak som det måste avsättas tid till.

Gud vad jag behöver vila. Vara ledig. Göra ingenting.

Snart, snart, måste hålla ut bara lite, lite till.

Annonser

Aj.

Det här gör så himla, himla ont i hjärtat.

Jag hoppas att det är över snart. Att de sätter honom bakom lås och bom och slänger bort nyckeln.


Vi hade möte igår på jobbet. Allvarligt sådant. En av våra medarbetare, en av de jag tycker allra mest om, har varit sjukskriven ett tag. Nu visar det sig att han har cancer. En aggressiv tumör med stor metastasrisk. Alla hoppas såklart att han blir frisk, men prognoserna är inte tipptopp.

Så inte heller stämningen på jobbet just nu.

Han är ungefär lika gammal som mina föräldrar. Och det återuppväcker en gammal latent ångest, det absolut värsta med att bo så långt borta. Tänk om det händer mina föräldrar något när jag sitter här på andra sidan Atlanten. Tänk om det blir sjuka. Tänk om jag inte kan vara där.

Jag kan inte ens tänka tanken.


Jahapp

Ni kanske kommer ihåg att jag skrev i oktober att de sparkat massa personer från Os jobb? Det har de fortsatt göra sen dess. Idag var det Os tur. Jävla skit.


Saker man får dåligt samvete av

Att mamma ringer till jobbet och vill typ småprata (fast jag sagt att jag inte har tid att prata med henne när jag är på jobbet och att jag dessutom delar kontor med 4 personer och inte kan sitta och prata i telefon och störa alla).

Så jag försöker ändå vara lite trevlig, men jag vet att jag svarar kort och störigt, för jag blir irriterad.

Och mamma känner mig så himla väl och hör det direkt. Och jag känner henne så himla väl och hör direkt att hon blir lite ledsen, eller besviken, för att jag är otrevlig på telefon.

Och så lägger vi på.

Och så sitter jag där med dåliga samvetet och försöker att inte få tårar i ögonen på jobbet.


Fredagskvällen, forts.

Förutom bloggläsande ägnar jag mig även åt FB-stalkande.

Då upptäcker jag att min underlandsvän, som flyttade till Sverige för ganska exakt ett år sedan, till sin stora kärlek, svenska tjejen han träffat och förälskat sig handlöst i, inte längre ens är FB-vän med henne. Jag går in på hans och på hennes sida och nej, ingenstans står relationship status, ingenstans står något som tyder på att de fortfarande skulle vara tillsammans.

Och jag har många svenska vänner som träffat kärleken i Latinamerika och flyttat till Sverige. Och sen har allt kraschat. Extremt få av de relationerna existerar än idag.

Kulturkrocken blir för stor. Sverige är så jävla svårt.

En av mina äldsta vänner här, Indianen, hälsade på mig en gång i Sverige. Jag älskar honom här. Vi har haft skitroligt genom tiderna. När vi var i Sverige bråkade vi hela tiden. Alltså verkligen sådär skrek åt varandra. Mer än jag någonsin bråkat med någon annan kompis.

Och jag tänker på planerna O och jag har om att någon gång kanske flytta till Sverige. Testa att bo där ett tag. Ibland drömmer jag, ibland längtar jag hem och surfar runt på Hemnet och tänker på alla radhus med praktisk planlösning vi ska köpa och inreda med IKEA (som inte finns här, varken praktisk planlösning eller IKEA, that is).

Men när jag tänker på alla kraschade relationer blir jag livrädd. Vad är det som säger att O och jag skulle klara det när nästan inga andra förhållanden mellan svensk tjej och latinokille håller när de väl utsätts för prövningen att flytta till Sverige? Ogästvänliga, kalla Sverige som dryper av kontroll. Det måste vara skitsvårt för en genomsnittlig latino att anpassa sig till, och för ett genomsnittligt förhållande som har inletts i Latinamerika.

Och jag får ont i magen av hemlängtan ibland. Men samtidigt så är jag hellre utan socialt skyddsnät, rimlig lön, vettiga arbetsvillkor (inklusive lång semester och evighetslång och delad föräldraledighet) och svenskhet än att förlora O. Jag skulle inte kunna leva med att livet i Sverige skulle ta honom ifrån mig.


Såhär började Os arbetsdag: Han och hans arbetskompis hade tagit en kopp kaffe på trottoaren utanför kontoret. På gatan stod en bil parkerad. Helt plötsligt kommer en man förbi bilen, skjuter tre skott mot mannen som sitter i den och springer iväg.

O stod bara några få meter ifrån. Han hade hur lätt som helst kunnat få en kula som hamnat snett i sig.

Jag får gåshud av bara tanken.