Månadsarkiv: juli 2010

Bloggkärlekar

Jag har gått och funderat på det här med bloggar och bloggvänner en del sen Stambyte tillägnade mig ett helt fantastiskt inlägg.

Bloggandet ger så mycket. Så mycket, för att man får berätta precis vad man vill om sitt liv och kanske är det någon som är intresserad och vill följa med på resan. Men också för att man hittar nya vänskaper, och andra människors livsresor som man får känna sig en del av, via en text på en skärm, men det blir liksom så intimt ändå.

Jag vill dela med mig av några av de där fina människorna som finns därute, det här är ett inlägg tillägnat er alla. Tack för att jag får följa med på ett hörn i era liv.

Stambyte – Fina tjejen, som har kanske världens viktigaste jobb och som dessutom är helt grym på det. Hon som har världens största hjärta. Hon som jag träffat och fikat och firat nyår med i vår gemensamma hemstad. Hon som jag tänker att jag skulle vilja hänga en massa med om vi inte bara bodde på ett världshavs avstånd från varandra. Jag tänker att vi nog skulle passa bra som kompisar (även irl, alltså). Hon som skriver rakt från hjärtat om saker som går rakt in i hjärtat.

Inte skyldig nån nåt – We go way back. Vi lärde känna varandra en gång i ett annat decennium, kanske till och med ett annat sekel, i ett helt annat sammanhang. Sen tappade vi bort varandra på vägen och sen hittade vi varandra igen tack vare bloggandet. Fantastiskt. Hon är så jävla bra. Och rolig. Och jag längtar tills hon och killen kommer hit och bor hos oss i Underlandet. Det kommer att bli ungefär hur bra som helst.

Jenny – Har jag följt i några år på hennes öden och äventyr i världen, sen hon bodde i Mexiko och gifte sig med mexikanen och sen kom hem och träffade Stolte Mannen som blir hennes man om en månad. Hon som skriver så finurligt och vackert och berör. Hon som jag i hemlighet hoppas ska skriva en bok någon gång. Isåfall ska jag läsa den.

It’s all about me – Vi träffades en gång för en massa år sedan i ett helt annat land på den här kontinenten. Vi som delar vår kärlek till Latinoland och det spanska språket. Hon är så driven och ambitiös och inspirerar mig.

Liftarens guide till mig – Hon som också bosatt sig på andra sidan jorden, med sin kärlek. Det finns så mycket att känna igen i det hon skriver, och hon skriver direkt, utan omskrivningar och försköningar och det är befriande. Det är vardagen, precis som den är. Precis som jag skulle vilja våga skriva om den.

Egoistiska Egon – Hon berättar, kort och underfundigt, om sin vardag. Och lägger upp skitsnygga foton.

Jag har några nyare bekantskaper också. Som jag inte följt särskilt länge, men som jag fallit pladask för och följer med spänning. Det är Anydaynow (åh, igenkänningen med att vara utlandssvensk fast Australien är en helt annan planet än Underlandet), It could be worse… I could be Sting (tack för att du hittade hit så jag hittade till dig!), och Just Another Fucking Blog.

Sedan finns det två som skriver alldeles särskilt vackert om sina liv. Det är Andersson och Laanna. Det är avskalat, det är dagbok och det är poetiskt.

Och tillslut, så finns det några andra som också förgyller mitt internetliv. Julia Skott (skriver skitbra om kroppar och en massa annat), Elin Grelsson (kanske internets skarpaste politiska skribent), Niklas Hellgren (får slåss med Elin Grelsson om samma attribut), Onekligen (en av de fyndigaste bloggarna som finns därute), Alla har en bok inom sig (nyupptäckt, tror att jag gillar skarpt), Sara Lövestam (feminism, grammatiknörderi och fyndigheter i en skön förening), Instantaneas Inmigrantes (små fantastiska betraktelser över livet som latinamerikansk invandrare på Frankrikes sydkust, på spanska) och En mammas dag-bloggarna (varning för tillrättalagd inredningstidningsbloggande. Jag har bara inte fattat att det finns förrän nu, så jag har inte hunnit börja tröttna).

Alla ni är fantastiska. Jag älskar er allihop. Och jag älskar min egen blogg, för just tack vare den har jag hittat till er.

Kärlek.


Det här med att vara superwoman

Oj! Jag tror att jag i förrförra inlägget råkade vagga in er i en falsk föreställning om att jag är en superwoman. Det är jag alltså inte. Jag är egentligen ganska lat och odisciplinerad.

Att stiga upp fem på morgonen varje vardag gör jag inte med ett hurtigt skutt ur sängen, utan snarare med ett fanihelvete efter en viljornas kamp där jag lyckas övertyga mig själv om att det är för mitt eget bästa, så jag blir färdig med uppsatsen nån gång. Jag vill helst bli färdig med uppsatsen ungefär NU och ligga kvar i sängen varje morgon och mysa med O istället. Men det är alltså ren och skär bevarelsedrift.

Tränandet är också ren och skär bevarelsedrift. Tränandet är liksom B för att jag ska orka med A, dvs pallra mig upp i ottan. Man ska ju tydligen sova bättre och få mer energi och allt sånt om man tränar regelbundet. Jag är egentligen världens latis, och orkar aldrig dra mig iväg för att träna om det innebär att jag måste förflytta mig (särskilt medelst allmänna transportmedel, dvs om det är längre än gångavstånd) och om det tar lång tid. Därför är det så himla finurligt att bo i ett hus som har gym. Med löpband och allt. För då tar jag liksom bara hissen ner till gymmet, tränar, hissen tillbaks och klart! Och så tränar jag bara en halvtimme, för då känns det inte helt oöverstigligt att idas träna.

Fast mest av allt längtar jag efter att bara ha ett heltidsjobb och sen FRITID. Det vore schysst.

Så, nu har jag tagit ned er på jorden.

PS Fast jag gillar alltså rutiner. Rent generellt. Det gör jag.


Skotermannen

Det här med att skratta åt andra. Det är ju ganska elakt. Och ganska osympatiskt. Men väldigt roligt.

Nu råkar det vara så att jag har en gammal klasskompis på facebook, och han skriver helt bisarra statusuppdateringar. Såna där så man undrar vilken planet han lever på och hur den kan vara så himla olik min fast vi växt upp ihop.

Han är lite (eller väldigt mycket, de borde nog bli kompisar) som Hela Hustruns facebook-bekant Bägarn. Typ här, här, här och här.

Min gamla klasskompis, låt oss kalla honom Skotermannen, har tre fotoalbum. Ett loggfoton med ett foto på en motorcross. Ett som heter ”Gott Å Blandat” och innehåller ett foto på en bil och ett på en skoter. Ett som heter ”Bilder på mig” som innehåller fyra nästan precis likadana foton då han sitter i en soffa. Hans intressen är trimmade bilar, skoter, mc och styrketräning och hans favoritmusik är hårdrock och gott å blandat.

Skotermannen skriver statusuppdateringar som:

Pustar ut med en ÖL efter att ha lakt in klickgolv i hallen.Rätt jobbigt när väggar å golv lutar…Å ungar som springer fram å tillbaks! Å en kärring som undrar när det är klart!!!

Starköl å dunka dunka.Monterat ny dörrlist på audin å dammsugat. I morron blire En Dag På Strippen PITEÅ. Hoppas på bra väder…..så att man får se några rekord tider…

Drick ÖL å vänt på broschan

Ja, vi är lika gamla vi två. Nej, jag har inte valt ut godbitarna, det här är de tre senaste uppdateringarna. På riktigt.

Jag känner att Skotermannen är för bra för att behålla för mig själv. Så jag delar med mig till er. I framtiden kommer alltså ni också att få följa med på Skotermannens öden och äventyr på facebook via min blogg. Grattis.


Rutiner

Jag tycker om rutiner. Jag tycker inte det är tråkigt med rutin, jag tycker det är tryggt. Med bra rutiner, såklart, rutiner som funkar med ens vardag.

Jag tror att jag äntligen lyckats få till en sådan. Efter ett år i lägenheten, efter ett års kämpande med uppsatsen så äntligen.

Den är inte perfekt, min rutin, men jag tror att den gör att uppsatsen kanske kan bli färdig någon gång.

Så nu ser mina vardagar ut såhär: Jag stiger upp klockan fem och skriver på uppsatsen (det är nästan olidligt, men jag har aldrig någonsin kunnat plugga på kvällen så ska jag få något gjort måste det vara innan jobbet). Vid halv sju-tiden äter jag frukost med O, klär på mig och allt sånt. Sen jobbar jag lite hemma, går till jobbet och försöker gå från jobbet innan sex på kvällen. När jag kommer hem går jag till gymmet i huset och kör halvtimmes intervall-programmet på löpbandet och lite situps och rygglyft. Resten av kvällen gör jag vad jag vill.

Som sagt, den är inte perfekt, den där rutinen, men den funkar, och jag plågar mig hellre med att stiga upp i ottan och blir klar med uppsatsen tidigare än att ha den hängande över mig i evigheters evigheter.

Dessutom är det ganska fridfullt och mysigt att titta på när staden långsamt vaknar till liv utanför fönstret varje morgon.

Men på kvällen är jag dödstrött (in comes träningen, som jag hoppas med tiden kommer att göra mig mycket piggare).

Självdisciplin is my new middle name.


Kärlek, alltså

Stambyte, du fick mig att börja gråta på jobbet.  Så himla, himla fint. Jag gillar dig i massor, du förtjänar det allra bästa, jag hoppas att du får det snart.


Jobbigt

Jag håller på att kolla upp vad som krävs för att jag som utlänning ska få gifta mig här i Underlandet.

Underländarna älskar byråkrati.

Jag tycker att byråkrati är jättejobbigt. Särskilt när den innehåller apostille-stämplar och legaliseringar och auktoriserade översättningar.

Puh.


Vackra stunder

O är trött och har gått och lagt sig innan mig, jag stannar uppe ett tag till och diskar lite medan jag väntar på att tvätten ska bli färdig. När det är dags för mig att gå och lägga mig smyger jag på tå för att inte väcka O. Men han sover djupt, och andas sådär ljudligt som man bara kan göra när man verkligen sover på riktigt. Så jag kryper försiktigt ned mellan täckena utan att störa. Då, så fort jag lagt mig i sängen slingrar O in sina ben i mina, kramar om mig och viskar alldeles nära mitt öra:

Jag älskar dig, jag älskar dig, jag vill ligga med dig, jag vill ligga med dig, jag älskar dig.

Jag vet inte riktigt om han vaknat eller inte, så jag viskar tillbaka ”älskling, jag trodde att du sov, sover du?”

Du gör mig väldigt lycklig.

svarar han. Sedan fortsätter han att sovandas. Efter ett tag somnar jag också. Vi är fortfarande ihopslingrade.