Månadsarkiv: januari 2009

Lägg ner, säger jag

Förvånansvärt många hittar till bloggen genom att söka på saker som hur klarar man av distansförhållanden och varianter på det temat, och hamnar på det här inlägget.

Mitt råd, eftersom det nu verkar finnas ett uppdämpt behov därute i cyberrymden av rådgivning kring det här med distansförhållanden, är: lägg ner. Det funkar inte i längden. Bara om det är under en väldigt begränsad tid.

Men det är kanske för att jag har blivit bitter av dåliga distanserfarenheter och dessutom älskar vardagen ihop, jag vill inte ha allt eller inget, dygnet-runt-intensivhäng de gånger man ses och däremellan inget annat än ord på en datorskärm och en röst i en telefon. Jag behöver den där tråkiga vardagen också.

Men om man nu är ute efter att få lite pepp och tro på att det går, vi klarar det, då rekommenderar jag att glömma allt jag sagt ovan och klicka sig vidare till det här inlägget.

Annonser

Projekt O, check

NATURLIGTVIS har jag på mig fultrosor och har inte rakat mig varken här eller där när jag går på bio med Projekt O och det ena leder till det andra.

Typiskt.

Det är fan lag på det. Hade jag varit jättepiffig och med snyggaste trosorna hade jag garanterat inte fått ligga.

(Projekt O, förresten. Som om det inte var nog snurrigt redan med Revolutionären och Rastamannen, liksom)


Revolutionären på msn

Jag: Du… det här har snurrat i mitt huvud på sistonde… vad vill du?

J: Alltså, är du okej med saker och ting som de är och att de förblir så, eller vill du något mer, kanske inte just nu, men i framtiden?

J: För grejen är att jag inte vet exakt vad jag vill, men i fredags presenterade några kompisar mig för en kille som gillar mig en massa och han är jättetrevlig och bra etc etc, men… det är som att jag inte riktigt kan gilla honom fullt ut för att jag gillar ju dig, och jag blir helt snurrig för jag vet liksom inte…

J: Fattar du?

Revolutionären: Ja…. jag vet inte vad jag ska säga

J: Jag vet att det är en helt cepe konversation att ta på msn, men ändå.

R: Ja, alltså först och främst så vet inte jag heller vad jag vill, men som jag sa en gång förut, det känns bra med dig, men jag vet att det du kanske vill är något mer stabilt.

J: Ja… jag vet inte om jag vill det.. kanske… jag tror att kanske inte nödvändigtvis just nu, men det kanske är vad jag vill längre fram?

R: Och det är inte ditt fel. Det kanske är mitt fel, för det kanske är det det handlar om. Och just nu vill jag inte tänka på hjärte-grejer, även om det inte måste betyda att jag inte vill ha något med dig. Men hur som helst är en sak säker och det är att om du träffar någon som kan ge dig den stabilitet du söker så kör på det… bara du berättar för mig.

J: Alltså, jag var helt nöjd med saker och ting, tills den här personen dök upp och fick mig att börja fundera över en massa saker, för han är perfekt ”på papper”, i teorin alltså, men i verkligheten är du där i mitt huvud. Fattar du?

R: Ja

J: Och jag vet inte vad jag vill

R: Grejen är att jag är i samma situation. Jag tror att jag har behövt vara ensam sedan länge, och jag vet inte, det är jobbigt att jag inte kan vara det, kanske är det för att jag ändå inte vill vara helt ensam. Hur som helst, jag vet inte. Men jag tror att jag inte vill ha något väldigt formellt förhållande just nu, för jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv den närmaste framtiden, och allt hänger ihop.

J: Ja, jag fattar. Men jag tror ändå inte att vad jag vill eller söker just nu är ett formellt förhållande, det handlar mer om att veta om det kan eller inte kan bli så längre fram. Alltså, om det med tiden blir något mer, eller om det är det här och det inte kommer att bli mer någonsin.

R: Ja, kan kan det ju alltid, men det är ju svårt att säga, tror du inte det? Det är ju inte som att allt redan står skrivet, det skrivs varje dag från det du gör längs vägen du går.

J: Ja, såklart. Men man kan ju ändå veta om man skulle vilja eller inte. Sen hur det blir det är ju omöjligt att säga.

J: Och det här var inte ett snack jag hade tänkt att vi skulle ha… bara att de senaste händelserna har fått mig att fundera tusen varv på allt.

R: Jag har alltid sagt till dig att du är jävligt cool och det är klart att det skulle vara schysst att ha något med dig. Och om jag tänker så är det väl möjligt med något längre fram… Du måste förstå att när jag säger att det byggs dag för dag är det inte för att dra utan för att som jag säger vet jag inte vad jag vill med mitt liv den närmaste framtiden.

J: mmm… och fortfarande har jag ingen aning vad jag ska göra.

R: Hur som helst, gör vad du känner och tänk inte så mycket

J: Ja… du är ju också jävligt cool, jag gillar att vara med dig… och jag var inte ute efter något mer just nu, bara att det här började pressa mig. Men jag vet inte. Grejen är att jag vet inte heller vad jag känner.

R: Men om du känner dig pressad beror det nog på något.

J: För min rationella sida säger att jag borde ge det här en chans, det verkar ju bra… men samtidigt känns det inte så schysst mot honom att börja något om jag inte är övertygad eftersom jag gillar en annan.

R: Men det kan ju vara så att du i grunden söker något mer seriöst. Tror du inte?

J: Med dig?

R: Nej, inte med mig, mer generellt. Det kan ju vara så att du vill ha något seriöst, eller mer känslomässig stabilitet.

J: Kanske… Men det stör mig att en jättebra person dyker upp, som vill vara med mig och som har tusen saker som jag söker och som i teorin är jättejättejättebra och så kan jag ändå inte riktigt…

R: Ja, det enda jag säger är att om det fick dig att fundera är det av en anledning. Det är ditt beslut, tänk inte på de andra, tänk på dig själv… Hur som helst vet du att du är väldigt speciell för mig, och även om det skulle vara som kompisar, som jag sa förut, du är den enda som jag skulle kunna fortsätta vara kompis med efter allt som hänt, utan konstigheter.

R: Helt seriöst så vill jag vad som är bäst för dig. Jag tycker om dig och sök efter vad som är bäst för dig, och låt dig inte påverkas av mig. Ta det beslut som är bäst för dig.

J: Jag vet bara inte vilket det är… Hur som helst, jag tycker mycket om dig också, det vet du. Jag ska tänka på saken.

R: Jag väntar på vad du bestämmer dig för, om du vill ha något med den här killen. Oroa dig inte, för jag kommer inte att försvinna hur som helst.


Multitasking

Helt plötsligt känner jag mig lite snurrig, för ibland går allt lite väl fort och man hinner inte riktigt med. För Rastamannen har jag hängt hela helgen med (vi är ju grannar, i princip), och ikväll ska jag nog på bio med Projekt O, och så msnar Gitarristen och tycker att det är dags att vi ses och delar på en flaska vin, och så Revolutionären som jag visserligen inte har något bestämt med, men som jag vill träffa i alla fall.

Jag har aldrig parallelldejtat förut, men nu verkar jag helt plötsligt vara mitt uppe i en mega-parallelldejting utan att riktigt veta hur det gick till. Och helt utan att veta vad jag vill, bara att jag helst inte vill ställa till det, men att jag vill ge alla en chans (för att ta reda på vad det egentligen är jag vill).

Förresten, om ni skulle vara nyfikna på Rastamannen, bjuder jag på en video med Rastamannen själv i egen hög person, här.

Det är svårt att tro att den där gutturalbrölande hardcoresångaren är samma person som igår helt försynt sa ”Jag har en fråga…. Får jag kyssa dig? För… jag tycker väldigt mycket om dig, och ja…. jag skulle gärna vilja kyssa dig.” Och rodnar. Helt bedårande.


Söndagsångest

Jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon, jag vill inte att det ska vara måndag imorgon….


Rastamannen och revolutionära griller

Så går jag och träffar en sån där person som på papperet är alldeles jättebra. Den som tjejkompisarna tänkt ut när de funderat på vem de ska presentera mig för, och till råga på allt behöver de inte ens presentera mig för honom, för han presenterar sig alldeles själv och bjuder upp mig till salsa (hurra!) och bjuder mig på öl och ber om mitt telefonnummer och bjuder ut mig på lunch dagen efter.

Och vi har jättetrevlig och han är också vegetarian (och hur ofta hittar man någon sådan i det här landet?) och har dreads och snygg punkig stil och är så jävla bra. Och bor dessutom fem kvarter ifrån mig här i åttamiljonersstaden.

Det vore så bra. Rastamannen är perfekt för mig. På papperet. För någonstans där i bakhuvudet spökar Revolutionären och tillåter mig inte att riktigt ta in någon annan, och fast jag kan rada upp femtielva dåliga egenskaper och anledningar till att Revolutionären inte är, eller inte borde vara, Mannen I Mitt Liv, så klänger han sig envist fast i min hjärna ändå. Hur ska det nu gå med Rastamannen och Projekt O (som, by the way, bjöd mig på bio nästa vecka. Vi får väl se hur det blir med det.)?

Anyway, nu ska jag supa bort mina revolutionära griller ett tag. Men inte på festen Rastamannen bjöd mig på.


Å nej, han är jag

Jag har just upptäckt att O (han, projektet, ni vet) har min egen mest osympatiska egenskap. Å vad typiskt.

Han är en sacaculos.

En sån där som lovar runt och håller tunt, som drar sig ur i sista minuten. C varnade mig i fredags för det. Han har bott det senaste halvåret i Andra Landet och när jag sa att jag skulle träffa O sa han ”ja, ja, vi får väl se, den där killen blir det aldrig något av med”. På hela halvåret i Andra Landet hade de inte lyckats träffas en enda gång, för O sa gång på gång att ”vi måste ses”, men något konkret hände aldrig.

Vi får väl se, tänkte jag.

Så fick jag inte tag på honom i lördags. Oh, well, planen var ju inte så mycket plan utan mer att jag hade sagt att jag kanske skulle ut med några kompisar och att jag skulle ringa om det hände något roligt. Men han hade åkt bort över helgen.

Igår skulle vi ju ut och äta. Det blev inte av. Han ringde igår och föreslog att vi skulle ses idag istället och ta en öl. Han ringde idag och sa att han kände sig lite förkyld och att vi kunde ses nästa vecka istället.

Och fan, det kanske är mitt straff för att vara planeringshatare, för att aldrig vilja binda upp mig till någon plan, för att säga ”vi kan väl höras nästa vecka och hitta på något” stup i kvarten bara för att jag inte vill säga nej, och samtidigt inte lova bort mig till något.

Jag vet, jag borde inte vara så själv då, men det är ju sjukt störande att O ska visa sig ha en av mina sämsta egenskaper.

Orka. Projekt O får nog gå på sparlåga ett tag.