Månadsarkiv: februari 2010

Det här med rånet

Ja, jag blev alltså rånad för första gången i mitt liv igårkväll.

Jag och O hade varit på bio och sett Precious (vilken bra film!) och när vi kom ut från bion sa vi taxi eller gå? och bestämde oss för att promenera. Det var ju bara tio kvarter hem och klockan var knappt nio.

När vi var nästan hemma släcktes plötsligt gatubelysningen på den sträckan vi gick. Jag vet inte om det har något med saken att göra eller om det bara var ett obehagligt sammanträffande. En grupp på ett par killar kommer gående, och när de går förbi oss säger någon något så jag vänder mig om, rakt mot en pepparspray som han sprutar rakt i ögonen på mig.

Han säger ”väskan, väskan” och jag kastar handväskan på marken och jag och O springer. Och jag skriker, för det bränner som satan i hela ansiktet och jag ser ingenting.

Vi får tag på en taxi och åker till akuten på närmaste sjukhus. Där får vi komma före alla, för jag skriker som en tok, och de tar oss till ögonläkaren.

Som tur var blev det inga bestående skador, det var det jag var mest rädd för medan ansiktet kändes som det höll på att brinna upp och jag inte kunde öppna ögonen för att det sved så mycket. Jag fick ögondroppar och ska tillbaka på koll om några dagar.

Till saken hör att jag är livrädd för allt som har med ögon att göra. Jag klarar av alla sprutor du vill, tandläkaren, vad som helst, så länge ingen kommer nära mina ögon. Jag blir irrationellt panikslagen bara jag får en ögonfrans i ögat. Jag skakade av skräck när läkaren skulle skölja mina ögon, jag skrek när han kom nära med den där ögonlockssepareraren. Det gick inte. Jag blev utan ögonskölj, trots att jag vet att det nog hade varit bäst om han hade fått göra det. Men bara ögondroppar får mig att börja gråta.

Hur som helst. Det värsta var inte att ansiktet och ögonen kändes som att de skulle brinna upp. Det värsta var inte att rånarna stal min mobiltelefon, mina pengar, ID-, bankkort och husnycklar. Det värsta var att de stal min trygghet. Två kvarter hemifrån. De jävlarna.


Pepparsprej i ögonen gör skitont

Jag har blivit rånad för första gången i mitt liv. Överfallsrånad, dessutom.

Det var inget kul alls.

Nu ska jag ta mina ögondroppar och gå och lägga mig, och låta O hålla om mig och stryka mig på kinden tills jag somnar.


Suk…

… och jag känner mig mycket ynkligare än de 37,7 grader som termometern visar.

Buhu, stackars mig.


Hundratio tusen dollar befinner sig just nu någonstans i cyberrymden på väg till mitt konto… Läskigt värre, eftersom banken i Sverige envisades med att försöka övertyga mamma om hur totalt livsfarligt det ar att skicka pengar till osäkra Underlandet och vilken risk det ar att de forsvinner på vägen och aldrig ses röken av igen. Hon har lite ont i magen, så jag hoppas att pengarna landar på mitt konto snart och papprena skrivs på och lägenheten är vår så hon kan sova gott om nätterna igen.


Rapport från nya jobbet

Jag har egentligen inte gjort så mycket på min hittills en och en halv arbetsdag här, men jag känner att det kommer att bli fantastiskt. Det är en arbetsplats jag drömt om, arbetsuppgifter jag drömt om, arbetskamrater jag drömt om.

I eftermiddag har vi möte, alla som jobbar på projektet jag jobbar på. Det är då det drar igång på riktigt, tror jag.


Stort

Idag hade vi möte med mäklaren, förhandlingarna inför lägenhetsköpet är så gott som klara, det är bara någon miljon (men inte kronor såklart) som behöver justeras ner för att vi ska vara överens, och papperna kan skrivas under.

Det är stort på så många sätt.

Det är stort att köpa lägenhet, det är vuxenpoäng på riktigt.

Det är stort att köpa lägenhet i ett annat land, det betyder ju att jag emigrerar, ännu lite mer än när jag bara flyttade hit och hyrde en lägenhet. Nu kan jag inte längre flytta hem till Sverige hur lätt som helst.

Det är stort att köpa lägenhet med O. Att ta ett lån på 15-20 år är som att gifta sig. Vi ska i princip gifta oss.

Och allt känns helt rätt.


Födelsedagspresenten

Jag fick den finaste presenten någonsin av mamma i födelsedagspresent senast. Hon har gjort ett fotoalbum, ett fint rött med svarta blad, med text och foton på varje blad. Fotoalbumet är albumet om mitt liv. På första sidan finns en dedikation, den på bilden, och sen följer foton och minnessaker från hela min uppväxt.

Det positiva graviditetstestet, armbandet från BB, den första locken hår de klippte av mig, en saga jag skrev i första klass…

Fatta jobbet. Först att ha sparat (organiserat efter år) alla saker från första början, och sen har hon skannat in ALLA foton från hela mitt liv fram till digitalkamerans intåg. Och sen valt ut och skrivit ut de foton som hamnat i albumet.

Det är den bästa födelsedagspresenten jag fått.

När jag blir stor vill jag göra ett sånt album till mina barn.