Månadsarkiv: juni 2009

Är det bara jag som inte fattat storheten?

Han må ha varit ”kungen av pop” och ett musikgeni och vad ni nu vill men kom igen: We are the world.

Nej.

Nej, nej och åter nej.

Det finns ingen annan låt som ens kommer i närheten av att få mig att vilja krypa ur skinnet så mycket som den.


Lyxlirare

Vi kollade på lägenhet idag, en sån där nybyggd med barkök och två rum och nionde våningen med utsikt över halva stan och i ett hus som har precis allt (dagis, tvättstuga, gym, två squashbanor, minigolf, grillplats, etc. etc.) och med en hyra vi faktiskt kan betala.

Sweet.

Så när O kommer hem snart blir det dela på flaska vin och äta provoloneost och fira att han har sin första arbetsdag imorgon och att vi äntligen på riktigt kan flytta ihop.

Och just det. Själv ska jag på intervju på onsdag, och om jag får jobbet och vi får lägenheten kommer jag att bo ett kvarter från kontoret. Till skillnad från idag när det tar mig en timme med buss i Stadens helvetestrafik. Enkel väg.

Hej, vinnarlivet.


Juni i backspegeln

Jag härmar diverse andra bloggare och tittar på juni i backspegeln:

2002: Jag bodde i Första Landet och jag och psykot hade just flyttat ihop på riktigt, i det där fallfärdiga rummet utan dagsljus och med lysrör. Det var iskall vinter, springor överallt, vi sov på en begagnad skumgummimadrass som var vår enda möbel, till ljudet av råttorna under golvet, och vaknade med köldånga ur våra munnar. Jag trodde nog att jag var lycklig, men ack så fel jag hade.

2003: Väl hemma i Sverige igen levde jag ut min återvunna frihet för fullt och knullade runt i Studentstaden. Jag hade just vunnit en tävling mot två korridorare – ett poäng för sex, ett halvt för hångel – med hästlängder. Livet lekte och åh, vad jag älskade student- och korridorslivet.

2004: Hemma i Sverige efter mina mfs-månader i Andra Landet och halvfartsplugg. Studentstadsjuni innan jag reste till England som språkreseledare och till USA på släktforskningsresa med farmor och farfar.

2005: I slutet av månaden satte jag för första gången fot i det som två och ett halvt år senare skulle bli mitt hem, Underlandet. Det var lägerledare en månad tillsammans med Indianen som jag sen hade en fram-och-tillbaka-crush på hur länge som helst.

2006: Sista Sverigesommaren på länge. Jag hade just kommit hem efter andra omgången i Andra Landet och bodde hemma hos föräldrarna för att spara pengar. Det var månaden jag gjorde abort och mådde helvete, och jag tänker på det nu och då, hur det hade blivit om inte…

2007: Vinter i Andra Landet och jag hade just fått FN-jobb och det var jag ❤ Den Där = sant för alltid.

2008: Jag försökte lappa ihop mitt krossade hjärta, för Den Där hade hittat Den Nya och nu var det de två = sant för alltid och jag blev ensam kvar, och lappade så gott jag kunde med hjälp av Revolutionären som plåster på såren och de finaste vännerna som stöd.

2009: Åh! Tvåtusennio är året och juni är månaden det händer! Det är jag och O och det är alldeles sant och nu har han äntligen fått jobb och vi ska flytta ihop och jag söker nya jobb och jag tror att jag nog kan få ett och framtiden är vår, hurra!


Vårt digitala avtryck

Jag ägnar söndagseftermiddagen åt att slösurfa fast jag egentligen borde ägna mig åt uppsats, uppsats, uppsats. Men jag kommer liksom inte igång, jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Så jag surfar istället, på facebook och flickr och bloggar.

Och surfar in på Thereses blogg. Femtonåringen som nyss mördades av två jämnåriga utanför Stockholm.

Hennes digitala avtryck, och allt är så bisarrt och makabert, att hon dog några timmar efter att hon publicerat det där sista youtubeklippet som nu har 2004 kommentarer om ”vila i frid”.

Jag vet inte riktigt varför jag läser, men jag kan ändå inte låta bli. De misstänkta mördarna hängs ut med namn och med länk till tjejens blogg (som numera är lösenordsskyddad), och det är fjortis-mobbrättvisa på gång.

Det är på riktigt fast det inte känns på riktigt.

Vi lever i en ny värld, och det är inte utan att det ger lite kalla kårar att se hur ett helt liv fläks ut för granskning och diskussion för eftervärlden.

Vilken bild skulle internet ge av mig om jag försvann idag?


Hackertips, någon?

Äsch, jag som äntligen tänkte börja hänga med och fatta vad storheten är med Spotify och fixade en inbjudan från en kompis. Klickar på länken och får upp:

Spotify free is not available in your country.

Men åh. Så är det någon som är haj på att hacka och har något fiffigt och enkelt tips på hur jag kan få det att se ut som att mitt IP-nummer är i Sverige? Plis?


Men asså…

Skulle jag beskriva Underlandet med ett ordspråk just nu skulle det vara lovar runt och håller tunt eller kanske mycket snack och lite hockey.

Jag vet inte hur många gånger projekt och jobb för O har varit i princip säkert och i sista stund har det inte blivit något av. Okej, det är kris, det är svåra tider, men vafan, lova inte jobb om det inte är helt säkert.

Det är upp som en ballong och ner som en pannkaka. Gång på gång på gång.

Nu har han fått jobb ändå, men inte det han först trodde. Han blev erbjuden två, ett okej och ett riktigt bra. Det riktigt bra sa ”tacka nej till det andra, vi bjuder över det de betalar, kom och jobba med oss” och äntligen, äntligen var det dags att fira.

Dagen efter säger de ”nej, det blev inget, de har fryst nyanställningarna”.

Så nära, men ändå inte. Så nu blir det jobbet som är okej. Vilket är bättre än inget, men inte så kul när man hade kunnat få något så mycket bättre, när man redan ställt in sig på det.

Det är väl värt att fira ändå, men O vågar inte ropa hej riktigt ännu. Inte förrän kontraktet är påskrivet, inte förrän han har sitt skrivbord på kontoret, inte förrän lönen betalas ut på kontot.

För han pallar inte med ännu ett antiklimax. Det är klart att det tär på självförtroendet också, jag hör tårarna i ögonen genom telefonluren när han undrar vad det är han gör för fel.

Så vi borde fira, vi borde vara bland molnen, men inte riktigt, riktigt ännu.

Men snart. Vinnarlivet runt hörnet.


Jag ska bli sambo, hurra!

Yesyesyesyesyesyes, Projekt O blev erbjuden fast jobb idag! Fast jobb = fast lön = tillräcklig ekonomisk stabilitet för att binda upp sig med en hyra.

Hurra!

Dessutom träffade jag chefen för organisationen jag sökt jobb på idag för en fika och ååå vad jag vill ha jobbet och å vad jag tror att jag har goda chanser att få det.

Vinnarlivet, oh yeah.

Nu ska jag ägna kvällen åt att surfa runt på lägenhetssajter.


Lipsill

Jag vet inte vad som tog åt mig igår, men från ingenstans började jag storlipa, och sen kunde jag inte sluta.

Projekt O och jag pratade framtid, ”hur ser du dig själv om 10 år”-snacket. Och det var Os

Jag tror inte att jag bor i Underlandet

som fick mig att börja gråta från ingenstans. För det satte helt plötsligt igång en slags kedjereaktion av känslor om min tilltänkta framtid i Underlandet (för det är inget lätt beslut, och det blir inte lättare av att det sätts i svaj sådär), och om O och mig, för vad händer med oss om jag vill bo här och han inte vill det.

För jag är livrädd för att förlora honom.

Det var nog droppen för en bägare som fyllts på ett tag, med jobbångest, uppsatsstress och lite allt möjligt, och den behövde rinna över.

Men man känner sig ju lite lätt labil när man förvandlas till ett gråtmonster utan förvarning.

Då är det skönt att man har den finaste pojkvännen i världen som försäkrar att det är vi, han och jag tillsammans, och att han inte tänker sig någon framtid alls utan mig och att han absolut inte har tänkt släpa med min någonstans dit jag inte vill.

Och som skriver dagen efter på chatten, just när man går runt och känner sig lite sisådär:

älskling…

du är det vackraste som finns i världen

och alla de bra och de dåliga saker som dyker upp i vår väg kan vi möta tillsammans

du och jag…

du gör mig väldigt lycklig

Och då känner jag mig inte lika mycket som ett miffo längre.


Valpropaganda

Själv ambassadröstade jag för ett par veckor sedan (och hoppas vara en motvikt till den där statistiken som säger att utlandssvenskar röstar höger), men jag vill passa på att insistera alla er som inte har gjort det ännu:

Rösta på Gudrun Schyman och Fi!

Please.


Arbetslivet, schmarbetslivet

Det där jobbet som jag var perfekt för verkar inte bli något av. Inte för att jag inte är perfekt för tjänsten, utan för att det verkar som att de mest utlyste jobbet för att de måste, inte för att de egentligen tänkt anställa någon utifrån. Jag känner mig rätt säker på att de redan hade någon tilltänkt.

Suck.

Men, skam den som ger sig. Nu har jag sökt ett annat jobb som också verkar intressant, och som jag tror på riktigt att jag kan få, och den här gången är det inte redan bortlovat till någon annan. Så håll tummarna, igen, please.

Mitt förhållande till mitt jobb är en berg-och-dalbana. Ena veckan tänker jag att tja, det är nog inte så dumt ändå. Det är fast tillsvidareanställning med helt okej lön (och hur ofta får man en sån i dessa dagar?) vilket inte bara innebär trygghet, i Underlandet innebär det även pension, sjukvård och semester, och för mig som invandrare, visum. Det är ingen som krånglar om jag går tidigt någon dag för att gå på föreläsning eller för att jag känner för det, jag kan komma sent och jag har ingen som hänger över mig för jag är själv på kontoret.

Men andra veckor tänker jag att jo, det är precis så dumt. För det gör mig galen att inte ha några arbetskompisar, att komma till ett kontor och sitta där ensam hela dagen (tack och lov har jag en assistent på halvtid nuförtiden). Det gör mig galen att eftersom det är en volontärorganisation och alla har andra jobb så är alla möten och aktiviteter på kvällar och helger, på tid som jag inte får någon som helst kompensation för. Det tråkar ut mig att det är så mycket administration och så lite utmaning. Det tråkar ut mig, irriterar mig och ger mig ångest.

Fast andra veckor känns det som sagt helt okej.

Men har man ett jobb som pendlar mellan okej och tråkigt, irriterande och ångestframkallande är det nog dags att byta. Så snälla håll tummarna.