Månadsarkiv: juni 2009

Är det bara jag som inte fattat storheten?

Han må ha varit ”kungen av pop” och ett musikgeni och vad ni nu vill men kom igen: We are the world.

Nej.

Nej, nej och åter nej.

Det finns ingen annan låt som ens kommer i närheten av att få mig att vilja krypa ur skinnet så mycket som den.


Lyxlirare

Vi kollade på lägenhet idag, en sån där nybyggd med barkök och två rum och nionde våningen med utsikt över halva stan och i ett hus som har precis allt (dagis, tvättstuga, gym, två squashbanor, minigolf, grillplats, etc. etc.) och med en hyra vi faktiskt kan betala.

Sweet.

Så när O kommer hem snart blir det dela på flaska vin och äta provoloneost och fira att han har sin första arbetsdag imorgon och att vi äntligen på riktigt kan flytta ihop.

Och just det. Själv ska jag på intervju på onsdag, och om jag får jobbet och vi får lägenheten kommer jag att bo ett kvarter från kontoret. Till skillnad från idag när det tar mig en timme med buss i Stadens helvetestrafik. Enkel väg.

Hej, vinnarlivet.


Juni i backspegeln

Jag härmar diverse andra bloggare och tittar på juni i backspegeln:

2002: Jag bodde i Första Landet och jag och psykot hade just flyttat ihop på riktigt, i det där fallfärdiga rummet utan dagsljus och med lysrör. Det var iskall vinter, springor överallt, vi sov på en begagnad skumgummimadrass som var vår enda möbel, till ljudet av råttorna under golvet, och vaknade med köldånga ur våra munnar. Jag trodde nog att jag var lycklig, men ack så fel jag hade.

2003: Väl hemma i Sverige igen levde jag ut min återvunna frihet för fullt och knullade runt i Studentstaden. Jag hade just vunnit en tävling mot två korridorare – ett poäng för sex, ett halvt för hångel – med hästlängder. Livet lekte och åh, vad jag älskade student- och korridorslivet.

2004: Hemma i Sverige efter mina mfs-månader i Andra Landet och halvfartsplugg. Studentstadsjuni innan jag reste till England som språkreseledare och till USA på släktforskningsresa med farmor och farfar.

2005: I slutet av månaden satte jag för första gången fot i det som två och ett halvt år senare skulle bli mitt hem, Underlandet. Det var lägerledare en månad tillsammans med Indianen som jag sen hade en fram-och-tillbaka-crush på hur länge som helst.

2006: Sista Sverigesommaren på länge. Jag hade just kommit hem efter andra omgången i Andra Landet och bodde hemma hos föräldrarna för att spara pengar. Det var månaden jag gjorde abort och mådde helvete, och jag tänker på det nu och då, hur det hade blivit om inte…

2007: Vinter i Andra Landet och jag hade just fått FN-jobb och det var jag ❤ Den Där = sant för alltid.

2008: Jag försökte lappa ihop mitt krossade hjärta, för Den Där hade hittat Den Nya och nu var det de två = sant för alltid och jag blev ensam kvar, och lappade så gott jag kunde med hjälp av Revolutionären som plåster på såren och de finaste vännerna som stöd.

2009: Åh! Tvåtusennio är året och juni är månaden det händer! Det är jag och O och det är alldeles sant och nu har han äntligen fått jobb och vi ska flytta ihop och jag söker nya jobb och jag tror att jag nog kan få ett och framtiden är vår, hurra!


Vårt digitala avtryck

Jag ägnar söndagseftermiddagen åt att slösurfa fast jag egentligen borde ägna mig åt uppsats, uppsats, uppsats. Men jag kommer liksom inte igång, jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Så jag surfar istället, på facebook och flickr och bloggar.

Och surfar in på Thereses blogg. Femtonåringen som nyss mördades av två jämnåriga utanför Stockholm.

Hennes digitala avtryck, och allt är så bisarrt och makabert, att hon dog några timmar efter att hon publicerat det där sista youtubeklippet som nu har 2004 kommentarer om ”vila i frid”.

Jag vet inte riktigt varför jag läser, men jag kan ändå inte låta bli. De misstänkta mördarna hängs ut med namn och med länk till tjejens blogg (som numera är lösenordsskyddad), och det är fjortis-mobbrättvisa på gång.

Det är på riktigt fast det inte känns på riktigt.

Vi lever i en ny värld, och det är inte utan att det ger lite kalla kårar att se hur ett helt liv fläks ut för granskning och diskussion för eftervärlden.

Vilken bild skulle internet ge av mig om jag försvann idag?


Hackertips, någon?

Äsch, jag som äntligen tänkte börja hänga med och fatta vad storheten är med Spotify och fixade en inbjudan från en kompis. Klickar på länken och får upp:

Spotify free is not available in your country.

Men åh. Så är det någon som är haj på att hacka och har något fiffigt och enkelt tips på hur jag kan få det att se ut som att mitt IP-nummer är i Sverige? Plis?


Men asså…

Skulle jag beskriva Underlandet med ett ordspråk just nu skulle det vara lovar runt och håller tunt eller kanske mycket snack och lite hockey.

Jag vet inte hur många gånger projekt och jobb för O har varit i princip säkert och i sista stund har det inte blivit något av. Okej, det är kris, det är svåra tider, men vafan, lova inte jobb om det inte är helt säkert.

Det är upp som en ballong och ner som en pannkaka. Gång på gång på gång.

Nu har han fått jobb ändå, men inte det han först trodde. Han blev erbjuden två, ett okej och ett riktigt bra. Det riktigt bra sa ”tacka nej till det andra, vi bjuder över det de betalar, kom och jobba med oss” och äntligen, äntligen var det dags att fira.

Dagen efter säger de ”nej, det blev inget, de har fryst nyanställningarna”.

Så nära, men ändå inte. Så nu blir det jobbet som är okej. Vilket är bättre än inget, men inte så kul när man hade kunnat få något så mycket bättre, när man redan ställt in sig på det.

Det är väl värt att fira ändå, men O vågar inte ropa hej riktigt ännu. Inte förrän kontraktet är påskrivet, inte förrän han har sitt skrivbord på kontoret, inte förrän lönen betalas ut på kontot.

För han pallar inte med ännu ett antiklimax. Det är klart att det tär på självförtroendet också, jag hör tårarna i ögonen genom telefonluren när han undrar vad det är han gör för fel.

Så vi borde fira, vi borde vara bland molnen, men inte riktigt, riktigt ännu.

Men snart. Vinnarlivet runt hörnet.


Jag ska bli sambo, hurra!

Yesyesyesyesyesyes, Projekt O blev erbjuden fast jobb idag! Fast jobb = fast lön = tillräcklig ekonomisk stabilitet för att binda upp sig med en hyra.

Hurra!

Dessutom träffade jag chefen för organisationen jag sökt jobb på idag för en fika och ååå vad jag vill ha jobbet och å vad jag tror att jag har goda chanser att få det.

Vinnarlivet, oh yeah.

Nu ska jag ägna kvällen åt att surfa runt på lägenhetssajter.