Etikettarkiv: öppna gränser och allt åt alla

Bah.

Är så jävla less. En hel dag i Underlandets helvetesbyråkrati. Men nu får jag stanna ett år till i alla fall, det känns ju bra.

Sen kommer man hem och är lite less, då kommer ens kille hem och är helt sur och tjurig av nån jävla anledning. Ingen bra kombo. Så nu sitter vi vid varsin dator och surar lite för oss själva fast vi inte är sura på varandra. Men jag orkar inte vara pepp och bara ”åh, seså, allt är fint, lalala” för att han ska bli på bra humör när jag själv inte är det.

Snart ska jag i alla fall ut och äta med Inte Skyldig och en annan vän. Det peppar. O ska inte få följa med, surpuppan.

Annonser

Läs

Via Egoistiska Egon hittade jag det här som kanske är det bästa som skrivits om SDs senaste miffoutspel.

Måste-läsning.


Den gamla goda tiden

Jag förnyade min träningslåtlista på iPoden och fick en nostalgitripp på köpet på gymmet ikväll. Jag gillar nämligen att träna till musik som helst har tunga gitarrer och aggressiva texter, och EAKs ”Kvinnor slå tillbaka” råkar vara en klassiker i kategorin bra träningsmusik.

Jag hade inte lyssnat på den på ett bra tag, men den fick mig osökt att tänka på min bästa aktivisttid, där på universitetet, på den tiden då jag var mycket radikalare, och tyckte att det här med våld nog kunde vara en rättfärdigad politisk metod. I alla fall mot torskar och andra. Ungefär som EAK sjunger.

Inte för att jag någonsin utövat våld, och inte för att jag tror att jag egentligen, när det verkligen kom till kritan, skulle ha vågat. Men det var på något sätt schysst att brinna så mycket. Att känna kämparglöd. Att få adrenalinkickar av att gå i demonstrationer.

Och det var spännande att köpa sprejburkar och klä sig i svart och ge sig ut i natten för att klottra ned HMs affischer, eller rasistiska affischer, eller genomföra kupper, och jag kände att vi faktiskt gjorde något för att göra världen lite bättre, eller i alla fall för att göra det lite svårare för folk att blunda.

Nu tycker jag inte längre att våld är en acceptabel politisk metod, nog inte ens mot torskar. Men ibland, när alliansen kommer med riktigt otäcka förslag, eller när jag lyssnar på de gamla låtarna från förr, då flammar den där gamla ilskan upp igen, och jag minns varför jag aldrig får börja blunda.


Nej, du är inte välkommen

När man själv är invandrare (dock i en heeeelt annan verklighet än den utomeuropeiska invandrare i Sverige lever i), och bor i ett land vars medborgare måste ha visum ungefär precis överallt, upptar hela den här uppehållstillstånds- och visumproceduren rätt mycket av ens tankar.

För egen del innebär det att försöka få ett fast uppehållstillstånd, så jag slipper harva runt på mina tillfälliga visum. Det tar fem år, men jag kan få det tidigare om jag får barn med Underländskt medborgarskap. Det känns som det troligaste alternativet. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna få det eftersom vi köpt lägenhet och så, som står i mitt namn, men nehej, för att få fast uppehållstillstånd för det krävs det visst att man investerat minst tvåhundratusen dollar i fastigheter. Det har ju inte jag dårå.

Igårkväll hjälpte jag chefen med hans visumansökan till USA, han ska dit och undervisa en vecka på ett universitet. Det gör han varje år. Han har dessutom redan ”vanligt” visum till USA. Men eftersom han ska jobba måste han ansöka om ett extra. Varje år.

Det är sexton sidor med frågor man ska fylla i: Var man bor, vem man är gift med, vad man ska göra i USA, vad man jobbar med i Underlandet, hur mycket pengar man tjänar, datum för de fem senaste resorna till USA och om amerikanska ambassaden någon gång tagit avtrycken från alla tio fingrarna eller bara de två pekfingrarna, alla anställningar man haft de fem senaste åren, om man har eller har haft tuberkulos eller någon psykisk sjukdom, om man är terrorist, om man någon gång sagt upp sitt amerikanska medborgarskap för att slippa undan skatt, om man har röstat i USA fast man inte får, om man har ett amerikanskt körkort, om man har släktingar som bor i USA, om man har deltagit i eller planerat folkmord, två personliga referenser som inte får vara nära släktingar… and it goes on and on and on.

Efter att man fyllt i ansökan får man betala hundra dollar för att få en tid på ambassaden, där de kollar på din ansökan och säger ja eller nej. Oavsett svar ser du inte röken av dina pengar igen. Och blir det ett ja är de ändå noga med att tala om att ”ett visum inte garanterar inresa i USA, du kan bli stoppad och tillbakaskickad vid gränsen”.

Min chef lär inte ha några problem att få visum, han har ju fått det förr och är liksom tillräcklig viktig för att inte nekas.

Min kompis Catica drömmer om att förbättra sin engelska, men har inte råd att betala hundratusen (ungefär) för en termin i Europa eller Australien/Nya Zeeland. Hennes mamma bor i USA sen flera år tillbaka, och eftersom både resan till USA är mycket billigare än till någon annanstans, och uppehället skulle vara gratis, är det en möjlighet. Men de två gånger hon sökt visum till USA har hon blivit nekad. Hon kan aldrig åka och hälsa på sin mamma. Än mindre plugga engelska där en termin. Hon är inte välkommen.

Det är så jävla sjukt att man inte bara kan få förälska sig i ett land och tänka att ”här vill jag vara”, må det vara resten av ens liv, eller en liten del av det. Gränser och visum, vad är det för jäkla påhitt, egentligen?