Månadsarkiv: februari 2008

Det som nästan hände

Fan.

Igårkväll var det avskedsfest för en kompis som flyttar till en annan del av Underlandet, långt bort härifrån. Vi hängde på ett hak och drack och dansade och sen blev det sent och många var fulla och vem bodde närmast, jo jag. Så hälften drog hem och andra hälften hamnade hemma hos mig. Därav exet.

Exet, han som jag haft en utdragen flirthistoria med på msn under nästan ett år sedan vi hånglade på fyllan här i Underlandet precis innan jag åkte hem till Sverige i nästan ett år. Så kom jag tillbaka till Underlandet och det blev romans, på en gång. Men det var för ett år sedan, och jag var inte i Underlandet ens en månad, och det kan man inte bygga något på, särskilt inte när man vet när man kan ses igen.

Så jag åkte till Andra Landet och där bodde jag i ett helt år och där träffade jag kärleken, han som också är från Underlandet men som just nu bor i Andra Landet (fast snart, ganska snart, kommer han äntligen hit till mig). Den där kärleken som är den här personen vill jag bilda familj och spendera resten av mitt liv med.

Men exet finns ju här i Underlandet och fan, han är något alldeles extra, och det tog ju inte slut för att vi inte längre tyckte om varandra utan för att det helt enkelt inte kunde bli. Och vi har varsin kärlek och vi är lyckliga. Men det vibbar, det vibbar en massa mellan oss. Och med lite alkohol i kroppen kan det vara frestande nära att trampa över gränsen.Vi trampade inte över gränsen, inte tekniskt sett. Men gränsen fanns där och trippades på hela tiden, och vi dansade hela natten och vi kramades och höll handen och vi sa jag tycker så mycket om dig och vi somnade omslingrade. Och det kanske är att ta ett enormt klavertramp rakt över gränsen, trots att vi inte gjorde något, tekniskt sett alltså. Det är tanken som räknas, kanske?

Så jag har ångest idag. Jag tänker fan. Och så funderar jag på att ringa till honom, jag skulle vilja tala ut, men vad skulle jag säga? Så jag har inte ringt. Inte än.

Idag pratade jag med kärleken och han frågade vad jag gjorde igår kväll och jag berättade att vi var ute och drack men ingenting om att vi spenderade natten här, trots att det inte låg något fel i det, och vi var ju fem stycken och fan, vad fel ute jag är.


Vatten över huvudet

Ibland tänker jag inte efter förrän långt efter jag pratar och då är det redan försent. Just därför sitter jag nu med världens tråkigaste text som heter Organizational Environments and Organizational Information Processing (på hur många sidor som helst med hur liten text som helst) och kämpar med att skriva en översatt sammanfattning.

Det hela började i söndags när jag åt bakislunch med några kompisar och en av dessa beklagade sig över en text på engelska hon måste läsa, och hon som knappt kan engelska. Glatt (och utan att tänka efter, tyvärr) erbjöd jag mig att läsa texten åt henne och göra en sammanfattning. Jag har ju ändå inget jobb ännu och jättefå föreläsningar, så jag har massor av tid…

Så nu sitter jag här och börjar inse att jag har tagit mig vatten över huvudet och att det här tar mycket längre tid än jag hade räknat med och jag har ju faktiskt en massa egna saker jag också måste hinna läsa, men nu är det alldeles för sent att dra mig ur. Typiskt.

Note to self: Tänk efter före nästa gång. 


I-landsproblem i u-land

Efter att skypeat alldeles för länge med mor och far hemma i Sverige hela morgonen har jag nu satt mig ner vid skrivbordet för att försöka plugga in texterna till kvällens föreläsning. Då drar han igång. Trumgrannen. Han spelar flera dagar i veckan, flera timmar i sträck, och det är som om han hade sitt trumset i rummet bredvid. Tyvärr är det inte ens i samma hus (annars hade jag gått och knackat på), men hans fönster vetter mot mitt. Och nu är det för sent att åka till ett bibliotek och plugga, då förlorar jag alldeles för mycket dyrbar pluggtid till restid. Ska leta upp öronpropparna och lära mig plugga i sällskap av Trumgrannen, helt enkelt.

***Uppdatering 5 minuter senare***
Vadå han, förresten, insåg jag just. Jag har bara sett trumsetet skymta bakom gardinerna när det är mörkt utomhus och lyset tänt därinne i rummet, men jag har ju faktiskt aldrig sett Trumgrannen. Det kan lika gärna vara en hon, vad vet jag om det. 


Att ständigt vara på väg, men vilja hitta hem

Nu är jag äntligen framme i Underlandet. I drygt två veckor har jag varit här, här där jag har varit så många gånger förut men aldrig bott. Här, där jag tänker stanna.

I många år har jag flackat runt och bott på olika platser, världen över. Korta perioder, aldrig längre än ett år, men ändå tillräckligt långa perioder för att hinna fästa mig vid platsen, människorna. Med perioder i Sverige mellan de där perioderna i andra länder. Jag ångrar inte en enda resa, en enda flytt under dessa år, men nu är det dags för något annat. Mer än något annat just nu vill jag ha en stabil tillvaro och ett hem som är mitt. Jag vill inte upptäcka nya städer, hitta favoritplatser som jag en dag kommer att lämna och inte veta om jag kommer att återse. Jag vill inte lära känna fler människor som behåller en bit av mitt hjärta när det är dags att ta avsked.

Jag vill ha en plats som är min, som jag känner, och människor i min omgivning som hör till platsen.

Och vid sidan av den transcendentala, men ändå sammankopplad med denna, finns den materialistiska biten. Jag vill äga. Jag tror inte på kapitalismens eller på konsumismens välsignelse, men efter år av boende i hel- eller halvmöblerade hem, på lånad tid, vill jag ha ett hem som är bara mitt, med saker som är mina. Det handlar egentligen det också om längtan efter stabilitet, att känna att jag hör till det här hemmet, hemmet och jag, det är vi.

Underlandet ligger långt från Sverige, och det är omöjligt att frakta hit något utöver de två resväskor man får ta med sig på flyget, så att bygga upp ett hem är att börja om från noll. Så här sitter jag i min nya lägenhet i min nyinköpta säng och äter mackor på nyinköpta tallrikar, med pålägg som plockats ut ur mitt nyinköpta kylskåp. Det är befriande samtidigt som det är rotlöst. Under min nästa resa till Sverige, ska jag ta med mig små saker som påminner mig om hemma. Brevvågen jag fått av mormor, ett fotoalbum från mitt liv som min mamma ska göra till mig, och böcker jag redan läst men vill ha i min bokhylla.

Men jag njuter. Jag är framme. Jag är i staden, i landet, som inte är hemma ännu, men där jag äntligen ska stanna, och som jag ska göra till mitt alldeles eget hemma.Välkomna att följa med i mitt liv i Underlandet.