Det här med att meddela

Nu har det gått ganska precis en månad sedan den där första kvällen då jag och projekt O gick på bio, tog en öl och hamnade hemma hos mig. Det som var inledningen till det som fortfarande pågår och utvecklas, steg för steg. Hans intåg i mitt liv innebar uttåget för både Rastamannen och Revolutionären, och eventuella andra kandidater som aldrig hann komma till skott.

Han har slutat röka för min skull (fast jag aldrig beklagat mig över hans rökande, men han vill inte att jag ska tycka att han luktar rök), han har köpt nya underkläder av den typen som jag gillar och hans jobbsökande går på helfart (”du är mitt motiv att verkligen anstränga mig, jag vill att det ska gå bra för mig, för jag vill så gärna att du ska kunna vara stolt över mig”).

Han känns rätt. Så rätt han kan kännas efter en knapp månad. Han får mig att känna mig lycklig och trygg.

Och en del av mig vill skrika ut till hela världen ”det är vi!”, för jag tror på det här, jag vill tro på att det kommer att bli vi, på riktigt. Men rationella jag tänker att det ändå är bäst att ligga lågt och vänta ett tag, för jag är så rädd för att bli bränd att jag vill vänta tills det är riktigt, riktigt säkert, tills det verkligen är vi och kommer att vara vi.

Så jag håller igen, jag berättar för vänner i Sverige, och utvalda vänner i Underlandet. Men alltså, hur vet man när det är dags?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: