Etikettarkiv: minnen

Day 30 – One last moment

Jag ville skriva om första gången jag satte fot på den här kontinenten, den där dagen i januari 2002 som blev inledningen till en livslång förälskelse och en kovändning i livet, för jag hade ju inte alls tänkt mig att det var i Latinamerika jag skulle bo.

Men jag har apmycket att göra på jobbet så jag hinner inte.

Istället berättar jag om ett annat moment, som inträffade igårkväll klockan 23.30 ungefär. Då kom Inte Skyldig och hennes kille (dock inte deras väskor) ut genom dörrarna på flygplatsen här i Staden. Första gången de sätter sin fot i Underlandet. Får se vad det leder till. Man vet aldrig.


Day 17 – Your favorite memory

Jag tror inte att jag har något minne som är mitt absoluta favoritminne, men många stunder jag minns med lycka. När jag sitter här och tittar på spöregnet utanför fönstret kommer jag att tänka på när jag lärde mig att cykla.

Mina föräldrar vägrade låta mig ha stödhjul. Helt värdelös uppfinning, enligt dem, då lär man sig inte att cykla på riktigt. Så en hel våreftermiddag spenderade pappa med att lära mig att cykla från scratch, utan stödhjul. Hålla i pakethållaren och springa efter och så vingelvingel med balansen.

Jag var så otroligt lycklig när jag väl fått till det. När jag kunde cykla alldeles själv. Hela kvällen cyklade jag, runt, runt på den lilla asfaltgången i lekparken bakom vårt hus. Mamma och pappa tittade på genom köksfönstret och jag vinkade mellan varven. Det spöregnade, men jag ville inte komma in, för jag kunde cykla.

Runt, runt i lekparken i regnet, hela kvällen.


Day 02 – Your first love

Min första riktiga pojkvän hette Per.

Vi träffades på konfirmationsläger när vi var fjorton, men blev tillsammans ett halvår senare, när vi fyllt femton. Sen var vi tillsammans i sju månader. Sov över hos varandra jämt. Tänkte att vi skulle gifta oss. Sen tror jag att jag blev less. Eller, jag vet inte vad som hände, jag kanske bara ville ha lite äventyr, allt var så tryggt och lugnt med honom. Så en midsommarafton blev jag fjortisfull och hånglade med tuffa killen. Det var bara en kyss, men när man är femton är en kyss alldeles, alldeles för mycket.

Av lika delar dåligt samvete och rädsla för att han skulle få reda på det på omvägar berättade jag det för honom, Per alltså, två dagar senare. Han gjorde slut.

Det är fortfarande enda gången i mitt liv jag varit otrogen.

Två och ett halvt år senare, när vi båda gick i gymnasiet, han sista året och jag näst sista (vi var lika gamla, men jag hade varit utbytesstudent ett år och hamnat en årskurs efter) började vi prata igen. Och vips blev vi ihop. Den här gången var jag säker på att det skulle hålla för alltid. Ödet hade fört oss samman igen, han var mitt livs stora kärlek och det var för evigt.

Det höll i tre år.

Det höll genom båda våra studentexamen, genom våra första år på universitetet, och vi flyttade ihop i en tvåa på andra sidan stan, nära universitetet.

Men någonstans där på vägen växte vi ifrån varandra. Jag var för rastlös. Jag ville se världen, och förändra den med hjälp av demonstrationer, dreads och veganism. Han ville vara killen hela dan med sina partykompisar. Så jag bestämde mig för att flytta till Studentstaden. Vi gjorde slut. Det var ett gemensamt beslut, men när jag väl flyttat och börjat skaffa mig ett eget liv på ett nytt ställe, där han inte hade någon plats, bröt han samman. Han bönade och bad att ta honom tillbaka och på den värsta nyårsaftonen i mitt liv fick jag sitta uppe hela natten och vakta eftersom han på fyllan hotade att ta livet av sig. Han kunde inte leva utan mig. Det var ett år efter vi gjort slut. Den jobbigaste uppbrottsprocessen i mitt liv.

Sen flyttade jag till Första Landet, han till London och miljöombytet fick honom att glömma mig.

Nu har han sambo, radhus i Hemstaden och två barn, en flicka och en pojke. Han verkar nöjd, men vi hörs aldrig numera. De få gånger vi har setts för en kopp kaffe när jag hälsat på i Hemstaden har vi inte haft något gemensamt alls att prata om.