Månadsarkiv: juni 2010

Barnafödande

Underlandet är ett u-land. Ett u-land som kopierat USAs sjukvårdssystem. Därför har jag en obligatorisk, privat sjukförsäkring genom jobbet. Men, den täcker inte så mycket alls, och vill man ha riktigt bra sjukvård måste man skaffa en extra privat sjukförsäkring.

Till exempel så ingår bara födsel i sjukhussal. Vill man ha ett eget rum där någon (förslagsvis pappan) får följa med in måste man ha den där extra sjukförsäkringen. Jag ringde och kollade upp det idag, det kostar ca 730 kronor i månaden (den billigaste varianten), och man måste ha den i minst elva månader för att den ska täcka födsel. Både min och Os löner ligger ungefär i nivå med ett svenskt studiemedel.

Det handlar om skitmycket pengar, alltså.

Vi vill ha barn snart (och O borde få vara med på förlossningen). Vi ska gifta oss i juli nästa år. Vi ska åka till Sverige på semester.

Jag vet inte om vi har råd med allt, och jag är rädd att Os närvaro på förlossningen inte är högst i prioritet.

Sugiga, jävla kapitalist-sjukvårdssystem.


Ont i hjärtetrakten

Jag insåg just att det var fyra år sen sist jag var en sommar i Sverige. Sommaren 2006. Jag tittar på vänners midsommarbilder och går sönder lite i hjärtetrakten.

Jag längtar hem. Fan, vad jag längtar hem.

Med lite tårar i ögonvrån får jag O att lova dyrt och heligt att nästa sommar, då åker vi till Sverige. Han lovar.


Dagens i-landsproblem i u-land, del 5 (ungefär)

Vi har inget vatten. Det är något fel på pumparna i huset så det kommer inte en droppe ur kranarna, och ingen vet hur lång tid det kommer att ta innan de lyckas laga det.

Jag har aldrig varit i ett land där de är så besatta av att duscha varje morgon som i Underlandet. Det är nästan som att det är lag på det. Så nu har O ringt till jobbet och sagt att han inte kan komma. Att gå till jobbet oduschad (fast han duschade igår) finns inte på kartan överhuvudtaget.


Bloggtorka

Vad det märks att det är midsommarhelg i Sverige och att folk därhemma har bättre saker för sig än att sitta framför datorn.

Inte som jag, med andra ord.


Trevlig midsommar till er alla!

Himlen är grå, Stadens gator regnvåta och termometern står på 14 grader. Ingen midsommarstämning, precis.

Men ikväll, när solen går ner klockan sex (som den gör varje dag, året om), blir det fest på ambassadresidenset, med midsommarstång, små grodorna och förhoppningsvis massor av svensk mat. Vår lilla damkör bestående av fem personer ska uppträda med svenska sommarvisor (med sommarklänningar på och blomsterkrans i håret).

Man gör så gott man kan så känns det nästan som på riktigt.


Jag vet inte varför det blir sådär ibland. Fast man egentligen älskar varandra så himla mycket så kommer irritationen emellan ibland och skapar friktion för ingenting, och man blir sur och så svarar man dumt och vänder ryggen till fast man helst av allt vill ha en lång kram. Men kramen måste komma från honom, för stoltheten står i vägen, och rädslan att få kramen avvisad om han är lika sur som jag.

Och så klumpen i magen, för det gör ont när saker skaver.

När man egentligen älskar varandra så himla mycket.


Champagne vs barn

Exet, aka Den Där, publicerade just ett foto på sin Flickr. En sticka med två blå streck.

På andra sidan Atlanten, i Sverige, skaffar folk barn till höger och vänster så fort att jag knappt hinner med i svängarna.

Nu blev jag sådär vansinnigt sugen på barnalstring igen. Jag som skulle vänta till efter bröllopet (så jag kan dricka champagne). Vi kanske kan dricka champagne innan, jag och O?


Jag älskar min mamma också

Mailkonversation mellan mig och mamma under helgen:

Mamma till mig:

Hej
Hoppas att du är vaken och sitter klistrad.
Själva sitter vi och dricker champagne och äter kunglig choklad.
Puss mamma
x  x  x

Jag till mamma:

Ingen champagne och choklad men datorn i sängen och både jag och O ligger och snyftar (fast han inte ens förstår vad biskopen säger)

Kram!

Mamma till mig:

Även mina ögon tårades men pappa är torrögd.
Puss mamma

Mamma till mig:

Visst är klänningen fin?
mamma

Jag till mamma:

Jättefin!

Jag till mamma:

Visst var Olle Westlings tal fantastiskt!?!?

It goes without saying att jag och mamma sitter klistrade framför Året med kungafamiljen varenda jul.


O, jag och kärleken

Jag älskar min O. Han är så himla fin. Till exempel grät han när vi SVT playade bröllopet igår. Fast han inte ens förstod vad biskopen sa. Jag grät också, fast lite mindre än O. Jag grät mest under Daniels tal.

Jag kollade på nästan hela livesändningen. Jag är en sucker för kungligheter. Och jag älskar att O helt tålmodigt också kollade på hela ståhejet med mig. Kollade och lyssnade intresserat (eller med väldigt bra skådespeleri) när jag förklarade vem som är vem i Europas kungahus.

Idag kollade jag på Brasilien – Elfenbenskusten med honom, fast jag tycker att det här VM är så sjukt jävla tråkigt att jag nästan dör. Hur som helst slog vi vad och jag förlorade eftersom jag höll på Elfenbenskusten, så nu måste jag bjuda honom på överraskningsmiddag i veckan. Det kan jag leva med.


Lipsill

Jag skriver sällan om hur livet är annat än bra ibland. Jag vet inte varför, kanske är det någon slags rädsla för att visa sig svag, sätta det på pränt, för världen.

Men livet är annat än bra ibland. Ibland bråkar vi, O och jag, och jag gråter varje gång. Jag hatar att gråta, men det är helt fucking omöjligt att låta bli. Så har jag alltid varit, så fort det är någon som är viktig för mig, som visar tecken på att vara arg/besviken/ledsen på mig så kommer tårarna. Jag kan inte ha en vettig diskussion som vanliga människor.

Det är extremt irriterande, och jag blir arg på mig själv, och av frustrationen gråter jag ännu mer. Vilket inte är så kul för O heller, eftersom han såklart känner sig som världens ondaste när jag förvandlar till ett rödögt gråtmonster så fort han påpekar att han är lite less på att det är nästan bara han som diskar. Typ.

Jag vet inte om det är någon slags underliggande konflikträdsla eller vad det egentligen handlar om som utlöser det där känsloöversvallet varje gång. Jag kanske borde gå till psykologen.

Så idag vaknade jag med uppsvullna påsar under ögonen som jag försöker bota så gott det går med smink. Jag som aldrig annars har smink. Och om någon frågar varför jag har sminkat mig just idag så tänker jag inte säga att det är för att jag grät i två timmar igårkväll över en skitgrej.