Etikettarkiv: Livet

Jag vet inte varför det blir sådär ibland. Fast man egentligen älskar varandra så himla mycket så kommer irritationen emellan ibland och skapar friktion för ingenting, och man blir sur och så svarar man dumt och vänder ryggen till fast man helst av allt vill ha en lång kram. Men kramen måste komma från honom, för stoltheten står i vägen, och rädslan att få kramen avvisad om han är lika sur som jag.

Och så klumpen i magen, för det gör ont när saker skaver.

När man egentligen älskar varandra så himla mycket.

Annonser

Lipsill

Jag skriver sällan om hur livet är annat än bra ibland. Jag vet inte varför, kanske är det någon slags rädsla för att visa sig svag, sätta det på pränt, för världen.

Men livet är annat än bra ibland. Ibland bråkar vi, O och jag, och jag gråter varje gång. Jag hatar att gråta, men det är helt fucking omöjligt att låta bli. Så har jag alltid varit, så fort det är någon som är viktig för mig, som visar tecken på att vara arg/besviken/ledsen på mig så kommer tårarna. Jag kan inte ha en vettig diskussion som vanliga människor.

Det är extremt irriterande, och jag blir arg på mig själv, och av frustrationen gråter jag ännu mer. Vilket inte är så kul för O heller, eftersom han såklart känner sig som världens ondaste när jag förvandlar till ett rödögt gråtmonster så fort han påpekar att han är lite less på att det är nästan bara han som diskar. Typ.

Jag vet inte om det är någon slags underliggande konflikträdsla eller vad det egentligen handlar om som utlöser det där känsloöversvallet varje gång. Jag kanske borde gå till psykologen.

Så idag vaknade jag med uppsvullna påsar under ögonen som jag försöker bota så gott det går med smink. Jag som aldrig annars har smink. Och om någon frågar varför jag har sminkat mig just idag så tänker jag inte säga att det är för att jag grät i två timmar igårkväll över en skitgrej.


Du fattas mig, farfar

Farfar gick bort inatt. Jag saknar honom redan.


Farfar ligger på sjukhuset sedan två veckor tillbaka och mår inte bra alls. De vet inte riktigt vad det är för fel på honom, han har konstant diarré och ingen aptit men har ändå gått upp tio kilo på en månad, av all vätska han samlat på sig. Och nu har de hittat metastaser i ändtarmen på honom.

Jag tror aldrig jag kommer att träffa min farfar igen.

Fy fan vad det suger att bo på andra sidan jorden.


Det här med rånet

Ja, jag blev alltså rånad för första gången i mitt liv igårkväll.

Jag och O hade varit på bio och sett Precious (vilken bra film!) och när vi kom ut från bion sa vi taxi eller gå? och bestämde oss för att promenera. Det var ju bara tio kvarter hem och klockan var knappt nio.

När vi var nästan hemma släcktes plötsligt gatubelysningen på den sträckan vi gick. Jag vet inte om det har något med saken att göra eller om det bara var ett obehagligt sammanträffande. En grupp på ett par killar kommer gående, och när de går förbi oss säger någon något så jag vänder mig om, rakt mot en pepparspray som han sprutar rakt i ögonen på mig.

Han säger ”väskan, väskan” och jag kastar handväskan på marken och jag och O springer. Och jag skriker, för det bränner som satan i hela ansiktet och jag ser ingenting.

Vi får tag på en taxi och åker till akuten på närmaste sjukhus. Där får vi komma före alla, för jag skriker som en tok, och de tar oss till ögonläkaren.

Som tur var blev det inga bestående skador, det var det jag var mest rädd för medan ansiktet kändes som det höll på att brinna upp och jag inte kunde öppna ögonen för att det sved så mycket. Jag fick ögondroppar och ska tillbaka på koll om några dagar.

Till saken hör att jag är livrädd för allt som har med ögon att göra. Jag klarar av alla sprutor du vill, tandläkaren, vad som helst, så länge ingen kommer nära mina ögon. Jag blir irrationellt panikslagen bara jag får en ögonfrans i ögat. Jag skakade av skräck när läkaren skulle skölja mina ögon, jag skrek när han kom nära med den där ögonlockssepareraren. Det gick inte. Jag blev utan ögonskölj, trots att jag vet att det nog hade varit bäst om han hade fått göra det. Men bara ögondroppar får mig att börja gråta.

Hur som helst. Det värsta var inte att ansiktet och ögonen kändes som att de skulle brinna upp. Det värsta var inte att rånarna stal min mobiltelefon, mina pengar, ID-, bankkort och husnycklar. Det värsta var att de stal min trygghet. Två kvarter hemifrån. De jävlarna.


Hundratio tusen dollar befinner sig just nu någonstans i cyberrymden på väg till mitt konto… Läskigt värre, eftersom banken i Sverige envisades med att försöka övertyga mamma om hur totalt livsfarligt det ar att skicka pengar till osäkra Underlandet och vilken risk det ar att de forsvinner på vägen och aldrig ses röken av igen. Hon har lite ont i magen, så jag hoppas att pengarna landar på mitt konto snart och papprena skrivs på och lägenheten är vår så hon kan sova gott om nätterna igen.


Stort

Idag hade vi möte med mäklaren, förhandlingarna inför lägenhetsköpet är så gott som klara, det är bara någon miljon (men inte kronor såklart) som behöver justeras ner för att vi ska vara överens, och papperna kan skrivas under.

Det är stort på så många sätt.

Det är stort att köpa lägenhet, det är vuxenpoäng på riktigt.

Det är stort att köpa lägenhet i ett annat land, det betyder ju att jag emigrerar, ännu lite mer än när jag bara flyttade hit och hyrde en lägenhet. Nu kan jag inte längre flytta hem till Sverige hur lätt som helst.

Det är stort att köpa lägenhet med O. Att ta ett lån på 15-20 år är som att gifta sig. Vi ska i princip gifta oss.

Och allt känns helt rätt.