Vi ser på livesändningen av räddningen av gruvarbetarna. Äntligen får de komma upp i friheten.

Men det slår mig hur kyligt återseendet är för en del. De liksom kramar om sina fruar med klappar på ryggen, och sen kramar de om presidenten precis lika mycket.

Jag minns när jag var på studiebesök i en chilensk gruva för en himla massa år sedan, i en helt annan gruva. Det var hö-hö-hö och sexistiska skämt för hela slanten, och jag gissar att de här gruvarbetarna inte är särskilt annorlunda.

Vissa har säkert lyckliga familjeliv, men vissa, till och med statistiskt sett, lär ju vara riktiga svin. Som kanske misshandlar sina fruar. Kanske sina barn också. Och jag undrar hur just de anhöriga känner det innerst inne. Bakom ”vi hoppas att allt går bra och att han blir räddad snart”-fasaden. Finns det någon liten del av dem som kanske känner att ”hoppas att han aldrig kommer ut därifrån”?

Hittills har ju bara hustrun till Yonny Barrios vägrat närvara vid räddningen, efter att det uppdagats att hennes make sedan 28 år tillbaka har en älskarinna och att han till råga på allt bett henne vara där när han kommer ut.

Det är ju fantastiskt att de blir räddade allihop nu, och jag sitter som klistrad vid sändningen, men jag kan inte låta bli att fundera på vad som försiggår bakom de där ”vi är så glada att återförenas”-kulisserna.

Annonser

2 responses to “

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: