Fredagskvällen, forts.

Förutom bloggläsande ägnar jag mig även åt FB-stalkande.

Då upptäcker jag att min underlandsvän, som flyttade till Sverige för ganska exakt ett år sedan, till sin stora kärlek, svenska tjejen han träffat och förälskat sig handlöst i, inte längre ens är FB-vän med henne. Jag går in på hans och på hennes sida och nej, ingenstans står relationship status, ingenstans står något som tyder på att de fortfarande skulle vara tillsammans.

Och jag har många svenska vänner som träffat kärleken i Latinamerika och flyttat till Sverige. Och sen har allt kraschat. Extremt få av de relationerna existerar än idag.

Kulturkrocken blir för stor. Sverige är så jävla svårt.

En av mina äldsta vänner här, Indianen, hälsade på mig en gång i Sverige. Jag älskar honom här. Vi har haft skitroligt genom tiderna. När vi var i Sverige bråkade vi hela tiden. Alltså verkligen sådär skrek åt varandra. Mer än jag någonsin bråkat med någon annan kompis.

Och jag tänker på planerna O och jag har om att någon gång kanske flytta till Sverige. Testa att bo där ett tag. Ibland drömmer jag, ibland längtar jag hem och surfar runt på Hemnet och tänker på alla radhus med praktisk planlösning vi ska köpa och inreda med IKEA (som inte finns här, varken praktisk planlösning eller IKEA, that is).

Men när jag tänker på alla kraschade relationer blir jag livrädd. Vad är det som säger att O och jag skulle klara det när nästan inga andra förhållanden mellan svensk tjej och latinokille håller när de väl utsätts för prövningen att flytta till Sverige? Ogästvänliga, kalla Sverige som dryper av kontroll. Det måste vara skitsvårt för en genomsnittlig latino att anpassa sig till, och för ett genomsnittligt förhållande som har inletts i Latinamerika.

Och jag får ont i magen av hemlängtan ibland. Men samtidigt så är jag hellre utan socialt skyddsnät, rimlig lön, vettiga arbetsvillkor (inklusive lång semester och evighetslång och delad föräldraledighet) och svenskhet än att förlora O. Jag skulle inte kunna leva med att livet i Sverige skulle ta honom ifrån mig.

Annonser

5 responses to “Fredagskvällen, forts.

  • Jenny

    Nu ska jag inte försöka lösa era problem, men jag har kompisar som flyttat till England eller Spanien, för att det passat bättre och då är det närmare hem. Fast det är ju inte Sverige… Eller så lär sig O bra svenska, har fattat att det är lättare då.

  • anydaynow

    En vän till mig är tillsammans med en Argentinare. De flyttade tillbaka till Sverige för ett par år sedan, och allt verkar funka bra. Men generellt sett tror jag på Jennys tips om Spanien.

    Fy sjutton vilken mardröm det är det där med att man skulle flytta till Sverige och att allt bara skulle braka samman… Minns hur jobbigt det var när J flyttade upp till Stockholm ett år för första gången, och då hade vi ändå ‘bara’ språket & jobbletandet att kämpa med, inte kulturchocken. (Båda de bitarna gick tyvärr rätt dåligt, bör tilläggas.)

    Har O varit i Sverige alls? Vad är hans tankar om det hela?

  • underlandet

    Mmmm, fast kanske inte Spanien ändå… Alla underländare jag känner som bor/bott i Spanien säger att det är ganska hemskt. Spanjorerna (enligt dessa vänner) är otroligt rasistiska mot latinamerikaner, här ser man hela tiden på nyheterna om latinamerikaner som blivit grovt misshandlade bara för att de är latinamerikaner, i Spanien. Så det känns inte helt 100. Men någon annanstans, kanske. Vi får se vad det blir.

    O har inte varit i Sverige, men nästa sommar åker vi på bröllopsresa, så då får han se hur det är. Och så känner vi några svenskar här. Men i största allmänhet är nog han mer peppad på en eventuell flytt än vad jag är.

  • Haren

    Sådan svår situation. Jag tänker nog med kanske någonstans i Europa som ett mellanting skulle kunna vara något för er. J hävdar att han gärna flyttar till Sverige men jag skulle tycka att det var väldigt jobbigt. För jag skulle oroa mig så mycket att han inte skulle trivas. När han spenderade längre perioder i Sverige under vintern innan han flyttade tillbaka till nz fick han vad han kallade dark sads. Och hans personlighet är väldigt osvensk om jag nu kan säga så. Alltså jag saknar mina vänner och vissa svenskaheter men inte mer än vad jag älskar att bo här.

    Men kan du tänka dig att bo i Underlandet for life? Ha din karriär, uppfostra barn osv.? Jag får intrycket att du trivs himla bra. Önskar att det där med att prova på ett år skulle vara lite lättare och inte så himla omständigt och dyrt.

  • laanna

    Kan bara säga v ad som redan sagts: svårt! Men också att jag känner till flera exempel på par som träffats i Latinamerika och flyttat till Sverige och fortfarande är ihop, så helt hopplöst kanske det inte är? Sen tänker jag att det kanske inte alltid nödvändigtvis är Sverige som är problemet, utan ibland också vanan att möta nya kulturer? När jag kom hem från min latinoresa för snart två år sedan hade vi ett gäng latinos som bodde här under tre månader och ”prövade” den svenska kulturen. Många av dem hade aldrig någonsin varit utanför det egna landet och knappt heller den egna byn, innan. De hade nog aldrig riktigt väntat sig att ett land kunde vara så annorlunda mot deras eget. Nu är ju inte tre månader särskilt lång tid att vänja sig på, och inte heller alla latinos har såna begränsade erfarenheter av andra kulturer…men, tja…min poäng är nog att det kan handla en del om hur pass förberedd/van man är vid andra kulturer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: