Psykot spökar igen

Jag fick just ett mejl på facebook från Psykot. Den här gången kallar han sig Sarah Selk.

I min blockeringslista på facebook har jag sju blockerade användare, alla är han. På flickr har jag fem blockerade användare, alla är han. Jag vet inte hur många olika mejladresser jag har markerat som spam.

Varje gång han hör av sig på facebook anmäler jag honom för oönskad kontakt och blockerar honom. Jag svarar aldrigaldrignågonsin, det har jag inte gjort på flera år.

Han hör inte av sig ofta nu längre, det gör han inte. Men kanske nån gång i halvåret, eller året, precis när jag lyckats börja förtränga hans existens, dyker ett meddelande upp i inkorgen där han påminner om att han fortfarande finns. Han hotar aldrig direkt, men han talar om att han vet var han bor och vad jag gör. Som nu:

Hej älskling.

Hur är det? Jag är i Staden i Underlandet.

Jobbar du på X? Vi ses snart, ta hand om dig, jag älskar dig.

Jag vet att han med största sannolikhet inte är här. Han sitter nog hemma i sitt miserabla liv i Första Landet och har varken pengar eller handlingsförmåga nog att ta sig iväg.

Men ändå. Jag kan inte låta bli att känna den där obehagskänslan komma krypande. Hans lilla meddelande lämnar en bitter eftersmak och jag fryser till i eftermiddagssolen.

Jag hatar honom så jävla mycket. Jag hoppas att han dör. På riktigt.

Och under tiden hoppas jag att min totala icke-respons gör att han slutar stalka mig någon gång. Vi var tillsammans 2002. Det var åtta år sedan. Hur lång tid ska det ta innan han ledsnar?