Psykot

Jag blev inspirerad av Jennys lista och tänkte att jag skulle skriva en alldeles egen, men det går inte. Det finns en kille, och han överskuggar alla med så många hästlängder att ingen annan platsar på listan bredvid det psykfallet.

Vi träffades i första landet jag bodde i på den här kontinenten, för över sex år sedan nu, när allt här var nytt och jag inte pratade språket och han charmade mig på det där sättet de kan göra. Han var tatuerare, och jobbade kanske tio kvarter från där jag bodde, och det låg på vägen om jag promenerade in till centrum. Jag hade sett honom ett par gånger och han hade försökt prata med mig, men jag föredrog att spana in honom på håll. Han var sjukt snygg, hade tatueringar över hela kroppen, långa dreads och en piercing i näsan.

En dag kom han helt sonika fram och kysste mig, och bad mig om mitt telefonnummer. Jag gav honom det fast jag bara hade bott i landet i tre veckor och allt jag pratade på språket var det jag hunnit snappa upp under den tiden. Men på något sätt lyckades vi ändå stämma träff över telefon och vi gick ut, och han pratade och jag lyssnade mest och det var ett ord han sa till mig hela kvällen som jag inte visste vad det betydde och när jag kom hem slog jag upp det och det betydde vacker.

Och han var så charmig. Och vansinnigt snygg. Och rolig.

Det blev fler dejter, allt oftare, och snart ville han att jag skulle vara hans flickvän, officiellt, alltså. Jag tyckte inte det var en så smart idé, vi kunde ju knappt kommunicera. Men allt eftersom blev det så liksom av sig självt ändå. Och han gav mig små presenter och teckningar och dikter han gjort till mig. Och var världens finaste.

Jag vet inte riktigt när första tecknen började komma, det var så smygande, så smygande att jag aldrig märkte det, och jag hann vänja mig vid allt. Men jag tror första gången var när vi var ute och dansade och en kille sa något till mig och han, psykot alltså, blev fly förbannad och ville slå till honom. Helt stört, tyckte jag, men han var ju full och efteråt bad han om ursäkt och visste inte vad som flugit i honom och det var ju bara en engångshändelse, det där.

Det var små pikar, han kunde bli sur om jag ville hänga med mina kompisar, och små, små, men så små att man kunde låtsas att de nästan var obetydliga, tecken på svartsjuka, nu och då, men inte jämt, för han var ju inte sån, det var ju bara någon enstaka gång. Och jag anpassade mig, utan att märka det tror jag att jag anpassade mig, allteftersom, det var ju ändå så obetydliga små grejer så nog kunde jag kompromissa, det var inte så farligt.

Snart hade han i princip flyttat in, och tja, sen var ju kursen jag pluggade slut, och de jag bodde med skulle åka hem till Sverige. Det skulle jag också ha gjort, men jag bestämde mig för att stanna kvar så jag bokade om biljetterna och hade ett helt halvår till med honom framför mig, och vi flyttade ihop, på riktigt det vill säga, och bara vi två.

Den där fina, charmiga och roliga killen, han som jag fallit för, försvann mer och mer, fast utan att jag riktigt lade märke till det. Jag höll krampaktigt fast vid minnet, för det var ju så han var egentligen, allt det där andra var ju bara tillfälliga svackor.

Det är skrämmande hur anpassningsbar man är, hur mycket man kan tumma på sina gränser. Det var bara små, små kompromisser, men sakta men säkert hade jag kompromissat bort alldeles för mycket, men då var det redan för sent.

Han var otrogen, jag fick reda på det och förlät honom. Han älskade ju mig. Han flirtade öppet med andra, men blev galen om någon man så mycket som tilltalade mig, och fick han för sig att jag tittade på någon var det katastrof.

Men jag märkte det inte. Att han kom hem utan förvarning när som helst på dagen för att kolla om jag var ensam hemma var ju bara omtänksamhet, han frågade ju på skoj och det var ju fint att han längtade efter mig och ville komma hem och pussa på mig. Att jag hade hans mobiltelefon var ju väldigt omtänksamt av honom, att avstå för min skull. Att det innebar att han alltid kunde få tag på mig och jag aldrig honom insåg jag aldrig.

Någonstans kände jag att något var fel, de sista månaderna grät jag varje dag. Men vi hade det ju bra egentligen, vi gick bara igenom en svår period, det var ändå värt att kämpa för. Trots att jag var rädd för honom, trots att jag anpassade allt jag gjorde så att han skulle vara på bra humör, trots att ingen har förnedrat mig som han gjorde, trots att jag blev paranoid och inte vågade tilltala någon eller ens se någon i ögonen, inte ens när han inte var i närheten. Men när allt var bra var det så väldigt bra, och det kunde man ju inte kasta bort bara sådär för att vi bråkade ibland. Allt är relativt, och det är otroligt svårt att erkänna att man valt fel, det är lättare att kämpa på och hoppas att det nog ska bli bra ändå.

Tack och lov hade jag min returbiljett till Sverige, och jag var tvungen att använda den inom ett år, så jag reste hem. Det krävdes en oceans avstånd för att jag skulle se det på riktigt, lyckas tyda mönstret. Men i början grät jag av saknad efter honom. Det var inte kärlek, men det var beroende.

Men en kväll, när jag skulle gå på fest, hemma i Sverige, och han sa till mig att inte gå eftersom det skulle vara killar där, och jag sa att jag skulle gå i alla fall och han skickade nitton mejl på en timme där han kallade mig jävla hora, etc, etc, etc, fick jag nog. Det var nog då jag insåg hur sjukt allt var och bad honom dra åt helvete. Det var i februari-mars ungefär, 2003. Kanske ett och ett halvt år senare beslöt jag mig för att bryta kontakten helt, för jag hade ändå fortsatt försöka ha någon slags civiliserad kontakt med honom, han behövde ju någon som förstod honom, som hjälpte honom…

I över tre års tid har jag aldrig skrivit en rad till honom, och när han ringde på min mobiltelefon i Sverige svarade jag aldrig, då jag såg landsprefixet. Han mejlar, om vartannat att jag är en jävla hora och ska dö, om vartannat berättar han om sina flickvänner, älskarinnor och sin son. En av de han var otrogen mot mig med flyttade han sen ihop med och har en son tillsammans med.

Allt eftersom åren gått har han hört av sig allt mindre, men med jämna mellanrum dyker han upp. I förrgår fick jag två mejl där han skriver hur mycket han älskar mig och saknar mig och om jag längtar efter hans kyssar så är jag välkommen tillbaka. Tidigare har han sagt att jag aldrig ska komma tillbaka eftersom han hellre ser mig död än med en annan man. Och senast jag hörde av honom innan detta var i mitten på förra året, då han i sina stalkerförsök lyckats hitta min flickr-sida och såg bilder på mig och kärleken och blev som galen. Han bombarderade både min och kärlekens flickr-sidor med psyko-kommentarer. Varje gång vi blockerade honom skapade han ett nytt konto och fortsatte, tills han ledsnade på kommentarsbombningstaktiken och tog till tunga arsenalen och lade upp ett nakenfoto på mig, med mitt för- och efternamn, och en vanlig bild bredvid så att man inte ska kunna missta sig på vem det är.

Varje gång han dyker upp i mitt liv från ingenstans hoppas jag att det ska vara den sista, och han är den enda personen i världen som jag på riktigt önskar att han skulle dö.

Han slog mig aldrig.

Visserligen tror jag att det var en tidsfråga, hade jag stannat hade vi kommit dit också, för det var väldigt nära ögat alldeles för många gånger.

”Gå vid första slaget” är kanske ett klatschigt slagord, men det funkar inte så. När första fysiska slaget kommer är det försent, första slaget har redan kommit för länge sen.

Annonser

5 responses to “Psykot

  • sara

    Oj vad starkt, och vad bra skrivet. Herregud. Håren står upp på armarna.

  • annaluna

    JA, äntligen någon som förstår hur mycket man egentligen står ut med, det där ”Jag skulle aldrig låta en kille…” liksom suddas ut och gränserna förflyttas varje dag.
    Jag vet precis hur det är. Inte exakt sådär, men om min prins som blev ett monster och de sista månaderna då jag grät varje dag och inte visste vad jag skulle ta mig till. I Det landet och inte här, här hade jag åtminstone haft min familj att vända mig till. Om jag nu hade gjort det vet jag förvisso inte, men jag hade haft chansen…

  • underlandet

    Sara: Tack, tack, tack! =)

    Annaluna: Ja, visst är det så. Nu så här i efterhand fattar jag ingenting, hur kunde det gå så långt, liksom, men det är jättesvårt när man befinner sig mitt i det och inte märker att det går så långt, för förändringen går i knappt förnimbara steg.

  • Susannanstans

    Jag tror att vem som helst, precis vem som helst, kan hamna i en sådan relation. Det var starkt av dig att ta dig ut, och tur att inget värre hände.

  • Caroline

    Usch vilken obehaglig typ och han verkar inte riktigt vara ur ditt liv än, stackars dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: