Underbara Clara har fått barn. Ett alldeles perfekt litet smultron, skriver hon själv. Med pappas ögon, mammas tår, välskapt, frisk och rosenkindad. Så beskriver hon tredje medlemmen i deras familj. Och så en bild.
Och ÄNDÅ måste en massa kommentatorer skriva ”grattis till er lille kille” och liknande kommentarer. Är det för att barnet har blå kofta på bilden? Eller VARFÖR I HELA FRIDEN måste folk hålla på och hitta på en kategori att stoppa in barnet i?
Ännu värre är de som kommenterar ”grattis, blev det en flicka eller en pojke?”. VARFÖR är det viktigare att fråga än om förlossningen gick bra, till exempel? Varför är det viktigt över huvud taget?
Man storknar ju när man läser såna här kommentarer:
Jättefin bebis hörrni. Grattis grattis till er båda. Ofint av mig att säga kanske men jag ser inte om det är en pojke eller flicka, är svårt att se när de är så små. Vore kul att veta vilken sorts det är:)
Alltså, på riktigt. Skärpning.
Jag fortsätter på Onekligens lista, den här gången är det städning.
Här är vi nog rätt jämställda, måste jag säga. Ingen av oss gillar att städa särskilt mycket, så det är inget vi tar tag i i onödan, om man säger så. Men vi försöker storstäda varannan vecka ungefär. Och däremellan dammsuga något golv här och där som är lite smutsigt eller annat sånt.
Vi städar alla tre ihop, tills det är klart. Det brukar ta ett tag, för O är så himla noga. När han väl städar så gör han det ordentligt, liksom. Jag är nog lite slarvigare, utom med att dammsuga och torka golven. Där brukar O glömma att ta bakom dörrar och på lister. Däremot kan han ställa sig och skrubba skarvarna i badrumskaklet med en tandborste (alltså, en som vi har till städning och inget annat).
O plockar mer och är ordentligare än vad jag är. Jag slarvar mer, men nu och då får jag ett ryck och torkar ur insidan av alla köksskåp, eller ovanpå skåpen där man aldrig tittar, såna grejer. Han torkar dock ur microvågsugnen oftare än mig.
Här har de flesta vi känner ett hembiträde som kommer en gång i veckan och städar. Inte vi. Det är mest min grej, det är jag som totalvägrar. Man kan hur lätt som helst betala 100 spänn per gång direkt i handen som många gör och så var det klart, men alltså, nej. Jag kan inte tänka mig att jobba utan värdiga arbetsvillkor såsom semester, sjukförsäkring, pension, osv. och jag tänker inte anställa någon för mindre heller. Ojämlikheterna i det här landet kommer aldrig att jämnas ut om vi inte börjar med oss själva och hur vi behandlar andra. Och vi har inte råd att betala allt det. Plus att jag skulle känna mig väldigt obekväm med någon hemma hos oss som gick runt och plockade i våra grejer. Jag vill att vårt hem bara ska vara ett hem och inte en arbetsplats.
Igår tränade jag med min personlige tränare, och i slutet av passet satte han mig på att göra plankan. Tre gånger en minut. Jag höll på att dö, det är nog en av de övningar jag är allra sämst på.
Jag gjorde de tre minutrarna, men i många fler småbitar än tre.
Men jag blir jätteförbannad på mig själv när jag inte klarar såna grejer, svär och gormar och bankar näven i golvet. Så nu har jag gett mig på att jag ska klara plankjäveln nästa gång. Det är plankan varje dag som gäller härhemma nuförtiden. Idag klarade jag en minut i streck.
Via Onekligen hittar jag en förfrågan från Hanna om att berätta lite mer om sitt eget vardagsliv och hur man tänker och funkar kring jämställdhet. Jätteintressant, jag hakar på!
Jag härmar Onekligen rakt av, som delat upp sina tankar på flera ämnen, först ut är ekonomin. Peppe har också gjort det, och Hannas originalinlägg hittar ni här, med uppföljning här. Även Johanna har skrivit.
———-
Ekonomin, alltså. Helt ärligt är vi nog inte särskilt jämställda just där, i meningen att vi delar upp det hela. Det är jag som har huvudansvaret, men jag är nöjd med det, O också. Vi är rätt olika på den fronten – jag är sparsam och ordningssam, O har oftare spenderbyxorna på och är inte lika uppstyrd. Jag får lite panik och ångest över att inte ha besparingar, till exempel, O tycker att det är bättre att köpa på kreditkort nu än att spara ihop tills man har råd.
Men som tur är (för min och för husfridens skull) tycker han ändå att jag har rätt, oftast. Att mitt sätt är bättre, han är bara inte så bra på att vara ekonomisk. Så det är jag som administreras hushållsekonomin.
Vi delar på allt rakt av, amorteringarna (ja, vi amorterar, jag skulle aldrig palla att bara betala räntan och låta lånet vara kvar), räkningar och mat. Vi tre, för vi bor ju med en till person i vår lägenhet. Det är jag som betalar nästan alla räkningar och de andra ger mig pengar.
Ibland har jag tjänat mer än O, ibland har han tjänat mer än mig, och den som kanske råkar ha mer pengar för tillfället bjuder den andra lite oftare. Vi är inte så jättenoga med millimeterrättvisan, tänker att det jämnar ut sig i längden.
Vi har varsitt konto, sen har vi två gemensamma sparkonton. Ett där vi sätter in amorteringarna varje månad, ett annat där vi sätter av en gemensam summa varje månad för att ha en sparbuffert. Det är mitt påhitt, det är liksom jag som styr upp hur vi ska organisera vår ekonomi och O går med på det. Han litar helt och fullt på mitt omdöme mer än på sitt eget när det kommer till den biten.
Det är väl en ganska klassisk könsuppdelning, kanske, att kvinnan i förhållandet administrerar hushållet. Men just i det här fallet funkar det bäst för båda. Jag är bättre på att administrera än O (mycket möjligt för att samhället lärt oss de rollerna), och jag är lite av ett kontrollfreak när det kommer till den biten, så jag föredrar att ha ansvaret och därmed kontrollen. Och O föredrar att lämna över ansvaret och kontrollen.
Vi bråkar i princip aldrig om pengar. Hade ansvarsfördelningen varit tvärtom tror jag att vi hade grälat om det ofta.
Dricka så lite som möjligt, åka hem så tidigt som möjligt, stiga upp i ottan, skriva uppsats hela dan.
Fan vad jag längtar tills uppsatsjäveln är inlämnad.
Vi hade möte igår på jobbet. Allvarligt sådant. En av våra medarbetare, en av de jag tycker allra mest om, har varit sjukskriven ett tag. Nu visar det sig att han har cancer. En aggressiv tumör med stor metastasrisk. Alla hoppas såklart att han blir frisk, men prognoserna är inte tipptopp.
Så inte heller stämningen på jobbet just nu.
Han är ungefär lika gammal som mina föräldrar. Och det återuppväcker en gammal latent ångest, det absolut värsta med att bo så långt borta. Tänk om det händer mina föräldrar något när jag sitter här på andra sidan Atlanten. Tänk om det blir sjuka. Tänk om jag inte kan vara där.
Jag kan inte ens tänka tanken.
Jag drar en utmaning, som jag hittade hos Alla har en bok inom sig. Den är lite heteronormativ och så, den här utmaningen, men jag har inget bättre att skriva om idag, så here we go.
Finns det något killnamn som du tycker är så trist och fult att du skulle skämmas för hans namn om han var din kille?
Alltså, skämmas och skämmas. Men det finns väl namn jag föredrar framför andra. Kungens mellannamn Hubertus är ju faktiskt inte så snyggt, till exempel.
Om du fick välja ett enda av dina ex att tillbringa ytterligare en natt tillsammans med, vem skulle du då välja?
Han räknas kanske inte som ex, men ändå. Barnet. Lätt.
Finns det någon dialekt som du tycker är så ful och osexig att du skulle ha svårt för att inleda ett förhållande med en kille med denna dialekt?
Mmmm. Det finns dialekter på spanska jag inte riktigt gillar. Spansk spanska, till exempel. Costa ricansk är jag heller inte riktigt förtjust i. På svenska tror jag att alla funkar. Jag skulle smälta av att få finlandssvenska viskat i mitt öra.
Om du var tvungen att välja mellan att aldrig mer i ditt liv få använda någon typ utav smink eller att aldrig mer få läsa en bok, vad skulle du då välja?
Men aldrig mer smink. Lätt. Jag använder ändå nästan aldrig smink. Allt jag äger ryms i ett litet pennskrin av tyg från Indiska, och det hinner bli gammalt innan jag använder upp det.
Om du var sommarpratare i P1 och skulle berätta en lustig historia hämtad ur ditt liv, vad skulle du då berätta?
Vad svårt! Pass. Alltså, inte så att mitt liv är så himla tråkigt, bara att jag verkligen inte kan komma på någon skojig historia som gör sig i radio sådär på rak arm. Möjligtvis om någon av alla mina oändliga brottningsmatcher med den latinamerikanska byråkratin. Man kan bli tokig för mindre.
Om du inte får nämna en kändis, vem är då världens snyggaste kille?
O, såklart. Men om jag inte får nämna honom heller… jag är ju svag för latinos. Gärna halvlångt hår, lite lockigt, lite mörka i hyn, mörka ögon. Typ som Inte Skyldigs kompis som är så jämrans snygg. Alltså, jag säger inte han. Men åt det hållet. Den typen.
Vet du vad din mormors mamma och din farmors mamma jobbade med?
Nej. Eller, på pappas sida var alla kvinnor bondmoror. Mormors mamma vet jag inte, men jag vet att morfars mamma (min mammas farmor, alltså) var en snobb och första gången hon träffade min pappa var det första hon gjorde att fråga vad han hette för att kolla upp honom i Adelskalendern (som fanns på den tiden). Pappa, med sitt vanliga -ssonnamn fanns inte med.
Skulle du våga sätta 100.000 kronor på att du utifrån ett klassfoto kan nämna både för- och efternamn på alla klasskompisar från mellanstadiet?
Alltså, jag har inte 100.000 kronor att förlora, och jag vill inte bli av med lägenheten, så nej. Men jag tror att jag skulle klara det. I alla fall om man fick säga efternamnen som de var då, nu har ju hälften av tjejerna gått och gift sig och bytt efternamn. Det är ju omöjligt att hålla reda på.
Nämn något som du gjort och ser tillbaka på och tänker ”Hur kunde jag vara så jävla dum!?
Bli tillsammans med Psykot.
Finns det något yrke som nästan automatiskt gör även den torraste kille lite mer spännande och intressant?
Nästan vad som helst inom biståndsvärlden. Eller inom ideella organisationer. Eller journalist.
Villa, hund och Volvo eller lägenhet i city, utekvällar och cykel. Vilket tror du stämmer bäst överens på ditt liv om fem år?
Villa, hund och Volvo. Hoppas jag. Eller, stabilt familjeliv i alla fall, även om det är i lägenhet och utan bil och husdjur.
Om alla dina tidigare pojkvänner skulle sätta sig i ett rum och komma överens om din absolut sämsta egenskap, vad tror du då dom skulle komma fram till?
Min konflikträdsla, och att jag gråter så fort en diskussion blir minsta lilla jobbig.
Om du var tvungen att byta hem med någon av dina tjejkompisar, vems hem skulle du då föredra?
Finaste har ett förstahandskontrakt i Gamla Stan. Hur högt som helst i tak, två kakelugnar. Skulle inte vara helt fel.
Vad är det absolut konstigaste stället du har varit tvungen att kissa på?
Mmm. När jag var i Australien för en massa år sen bodde jag en natt på hostel. Det var ett skitläskigt hus, det var mitt i natten och kolmörkt och jag hade ingen aning om var toaletten låg och jag vågade inte ge mig ut på upptäcktsfärd i korridoren. Däremot hade jag några bindor i väskan.
Vem av tjejerna i rummet skulle med störst sannolikhet kunna tänkas bli statsminister?
I vilket rum? Här är det bara jag. Och ja, jag skulle nog kunna bli det. Jag gillar politik.
I söndags fick jag mens. Den skulle ju inte komma förrän på torsdag, men cykeln verkar vara lite kajko i alla fall såhär precis efter att ha slutat med p-pillren. Så nu stämmer ju inte det här längre. Och jag vet inte riktigt om jag ska räkna med att cykeln är 24 dagar som den var senast eller om jag ändå ska räkna på 28 dagar som den alltid ha varit.
Kan bli lite hur som helst, det här.
Till exempel såhär (24 dagar):
Eller såhär (28 dagar):
Vi får chansa lite och se hur det går, helt enkelt. Men nu kör vi, i alla fall!
 | LADY DAHMER | genush… om Pojke eller flicka (del 2… |
 | ewa om Nytt år, nya bloggar |
 | Miss Baglady om Jag är tillbaka! |
 | Ellinor om Jag är tillbaka! |
 | emster om Jag är tillbaka! |
Jag i Underlandet 