Män, alltså

Jag läser på Fröken Sveriges blogg efter tips av Linn och ryser. Jag tänker på Psykot och är evigt tacksam att jag inte tog med honom till Sverige, att vi aldrig fick barn ihop. Att det ändå inte gick längre än det gick trots att det var alldeles för långt.

Igårkväll var vi på värsta fina festen hos Inte Skyldig. Där var en annan svensk vän också. Vi snackade litegrann, jag undrade hur det går med hennes kille. En kille jag fått dåliga vibbar av sen första gången jag träffade honom.

Jodå, hon är så himla kär, men det är inte lätt. De bråkar mycket, hon har gjort slut tre gånger men alltid tagit honom tillbaka. Det är jobbigt att han är så possesiv och svartsjuk, säger hon. Och min hjärna tänker RED ALERT på en gång. Jag vet hur det är, säger jag, och berättar lite om Psykot. Vi snackar i samförstånd. Allt hon sa var sånt som jag kunnat sagt för nio år sedan.

Jag vet att han inte är bra för mig, han får mig att tänja på mina gränser, rucka på mina principer allt mer.

Men när det är bra är det ju så jävla bra. Det känns ändå värt att kämpa för, trots allt.

Jag vet precis hur det är.

Så säger hon att hon inte vågar berätta för sina vänner i Sverige om allt han gör, för de skulle inte förstå hur hon kan vara med honom, hur hon kan låta honom göra så mot henne. Kan vi inte ses någon dag och fika, och prata?

Så det ska vi. Och jag rannsakar mig själv, funderar på vad som hade funkat på mig, då. Vad som hade behövts för att få mig att förstå. Jag vet att jag måste vara varsam, försiktig. Absolut inte döma, inte ifrågasätta. Då slutar hon berätta, det gjorde jag. Jag ville men vågade inte låta någon se allt som fanns innanför den där skyddsfasaden jag byggt upp. Ingen förstod ändå.

Skriv ned allt, säger jag. Det är bra att ha, det är lättare att få perspektiv på saker och ting då. Jodå, hon skriver dagbok. säger hon. Men när de har bråkat får hon inte skriva för honom.

Jag måste försöka minnas hur det var att vara där, då. Minnas för att förstå, och kunna hjälpa. Utan att ifrågasätta och döma.

Annonser

14 responses to “Män, alltså

  • inte skyldig

    Oj, jag visste inte att det var så illa. Vad bra att hon kan få prata med dig om det och att du (tyvärr) vet hur det kan vara.

  • H som i Hanna

    Det är så himla svårt, jag har varit där själv och när andra kom med invändningar så slöt jag mig bara inåt. Nu är jag tack och lov ute ur det förhållandet, men det tog tid innan jag ens insåg att han inte hade varit snäll mot mig. Så varsam, det tror jag, för hon kommer att behöva en allierad ifall hon bestämmer sig för att lämna honom.

  • Miss Baglady

    Mmm det gör så ont när man ser på, och VET att det fel fel fel, men inte kan göra något åt det på riktigt. För det är ju fel. Är det inte lätt, då kan det inte vara rätt. Typ så lever jag nu. Efter många felsteg och många grodor. Lycka till, och var försiktig. Som du säger så är man inte motaglig förrän i ett visst skede.

  • Caroline

    Snällt att du tar dig an. Ibland behöver man en ögonöppnare och en referens till normalt och rimligt. Det är så lätt att man med tiden ändrar på vardag, vad som förekommer i den, lätt att glömma hur det var en gång i starten och vilka normer och regler man själv vill leva med.

    Typ: jag tycker inte det är okej att bli varken fysiskt eller verbalt misshandlad

  • Emelie

    Ja, män alltså! Det verkar vara så himla vanligt med såna här psykon. Alla tonårstjejer borde få gå en kurs i ”signs to watch out for” eller liknande. För det är ju så, att alla våldsamma och elaka män följer en viss mall och egentligen går mönstren att skönja tidigt i ett förhållande om man bara vet vad man ska kolla efter.

    Bra att du hjälper och stöttar kompisen. Första steget ur ett destruktivt förhållande är att börja prata om det.

    Kram

    • underlandet

      Ja, eller hur! Det är som att de har läst samma regelbok, alla de där männen och bara bestämt sig för att följa den till punkt och pricka.

  • Sofia

    Jag har själv varit i en relation som inte alls var bra och även min bror nyligen (det är alltså inte bara kvinnor som råkar ut för sånt här). En sak jag har funderat på angående detta handlar om det du citerar från den här personen och som jag även hört min bror säga. ”Visst är det jobbigt och dåligt ofta, men när det är bra, då är det så himla bra, ingen har fått mig att vara så lycklig som han/hon”.

    Jag tror inte riktigt det stämmer för ens referensramar är helt screwed up när man är med en sån person. Alltså, egentligen är det inte så ”himla bra” när det är bra, det är bara att det just då är så sjukt mycket bättre än när det är dåligt. Men om du jämför toppen i en sån relation jämfört med i en bra och hälsosam relation, så ligger den ändå under toppen i den braiga relationen. Hela en referensram är förskjuten nedåt. Förstår du vad jag menar?

    • underlandet

      Ja, jag fattar precis, och jag håller helt med. Jag kan se det såhär i efterhand i mitt förhållande att det var precis så det var. Jag bara hoppas att hon kan lyckas se det också i sitt.

      • Sofia

        Ja, jag håller tummarna för att du kan vara ett bra stöd så att hon fattar innan det blir ännu värre. Men det är svårt sånt där, det enda som man kan göra är ju att försöka finnas där och ställa frågor och låta personen prata om det och hjälpa honom/henne att få insikt. Det är frustrerande, för man ser ju så tydligt situationen som utomstående men man kan inte tvinga någon till insikt tyvärr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: