Day 01 – Introduce yourself

När jag gick på gymnasiet valde jag Samhällsprogrammet med humanistisk inriktning, för språk hade alltid varit min grej. Jag ville bli tolk eller översättare eller språkforskare eller kanske språklärare. Jag hade redan läst franska sedan högstadiet och fick välja två till språk. De flesta valde spanska, men jag valde tyska och latin, för spanska skulle jag aldrig någonsin ha någon användning av.

Tänk så det kan gå.

En massa år senare, trettio år gammal sitter jag här och är varken tolk eller översättare eller språkforskare eller språklärare. Och jag har aldrig använt den där gymnasietyskan som numera fallit i glömska. Knappt franskan heller, för den delen. Däremot lever, pluggar och jobbar jag på spanska varje dag här i mitt Underland på Latinokontinenten.

När jag hade läst två terminer på universitetet (engelska, jag skulle ju jobba med språk som ni vet) hittade jag en halvfartskurs i u-landskunskap, som det hette då. Den verkade lite småintressant, så jag tog den vid sidan av.

Sen var jag fast. U-landskunskap, statsvetenskap, genusvetenskap. Det blev ingen språkvetare av mig, fast jag har en kandidatexamen i engelska.

Min första termin i Studentstaden, dit jag flyttade efter ett år i hemstaden, lärde jag känna en häftig tjej. Hon hade ett spännande namn, dreads och en lite farlig pojkvän (mycket farlig, senare skulle det visa sig att han kontrollerade och slog henne, men då var han bara häftig). Hon hade pluggat i Första Landet här på Latinokontinenten, och det var så jag fick nys om det hela.

Jag ville iväg, långt bort, och den där kursen hon läst verkade spännande, men jag var ju egentligen inte alls intresserad av Latinoland. Jag ville till Afrika. Det var exotiskt och spännande. Där kunde jag ju lära mig swahili. I Latinoland pratar de ju bara tråkig spanska. Lamadjur och indianer med små konstiga plommonstop. Inte intressant.

Men hur som helst, jag åkte i alla fall. Och älskade det. Och blev fast.

Det var snart nio år sedan jag först satte min fot på Latinokontinenten. Då visste jag inte att jag skulle bli kvar. Många många år senare (med många vändor till Sverige) är jag här. I Underlandet, som är ett annat land, men på samma kontinent. Med en man som jag ska gifta mig med nästa år. Med köpt lägenhet. Med pensionspoäng och sjukförsäkring. Med fast jobb.

Stadgad i Underlandet.

Hade man berättat det för mig för tio år sedan hade jag aldrig trott på det.

Jag gillade ju inte ens spanska.

Ibland längtar jag hem som satan, men oftast vill jag leva här för alltid.

P.S. Det här är ett gemensamt projekt. Kolla även in Inte Skyldig och Jenny. Samma tid, varje dag, fram till 8:e december. D.S.