Barnlängtan

Jag läser om Saras och Debbies barncravings och det krampar till lite i livmodern. Jag vill också. Nu.

Jag blir skitstressad över att jag fyller 31 i år och läser om hur fertiliteten bara rasar och vi har inte ens börjat försöka ännu. Hemma får alla mina kompisar barn till höger och vänster och jag blir avundsjuk, jag vill också lägga upp magbilder på Facebook.

Men så bor jag i Underlandet och här är folk inte stressade alls. De som överhuvudtaget vill ha barn, vill säga. Med tre månaders mammaledighet, svindyra dagis, skolor, universitet, sjukvård, är barn inte en självklarhet för alla, för här är faktiskt barn ett hinder för mycket annat i livet.

Jag kan inte tänka mig att vara utan.Men när jag nämner för folk här att jag känner mig stressad är det verkligen ingen som fattar. ”Äsch du fyller ju bara 31, vänta ett par år, 35 är en jättebra ålder att skaffa barn i.” What?

En kompis till mig firar sin 36-årsdag idag. Det har ganska nyss tagit slut mellan henne och hennes pojkvän. Men hon är inte stressad alls. ”Jag kanske vill ha barn någon gång i framtiden, men inte just nu.”

Här, i ett land som har jättestränga abortlagar och skyhöga tonårsgraviditetssiffror, finns liksom inte en tanke på att det inte skulle gå. Det är ofrivilliga graviditeter man hör om, inte ofrivillig barnlöshet. Och eftersom landet svämmar över av oönskade barn så säger alla ”man kan ju alltid adoptera annars”, när jag hetsar om att det faktiskt inte alls är så säkert att det går så himla lätt.

Jag har inget emot adoption, jag följer en adoptionsblogg just nu och det är fantastiskt att läsa om. Men jag vet inte. Lite är det nog att jag är nyfiken hur en mix mellan mig och O blir, men framför allt så skulle jag inte vilja vara utan upplevelsen att vara gravid.

O vill, men inte just nu. Sen, i framtiden, precis som alla andra underlänningar. Som om det skulle vara mer lägligt om ett år än nu. ”Tänk på barn nummer två!” säger jag, för det gäller ju att vara tillräckligt ung för att det ska funka med tvåan också, varken O eller jag vill att vårt barn ska växa upp utan syskon. ”Ja, ja, men det ordnar sig”, säger O, för precis som alla latinos är det här med att planera, tänka taktiskt, ha en backup, inte hans grej.

Vi har i alla fall skaffat privat sjukförsäkring nu. Ett litet steg på vägen.

Så jag tänker på Den Där och Den Nya som väntar barn nu, hon är ju 35. Och att jag, i alla fall när jag var 26 hade extremt lätt att bli gravid. Och att jag ätit p-piller hela livet sen typ 14 års ålder (utom de där månaderna när jag var 26), och det ska ju tydligen förlänga fertiliteten.

Och så andas jag ut ett litet tag till. Motvilligt.

Annonser

2 responses to “Barnlängtan

  • Niklas

    En gång för flera decennier sen körde jag en äldre man i min taxi. Det var en lång resa och han var pratsam. Han frågade om jag hade barn, om jag var gift (ingetdera var jag på den tiden), och berättade om när han skulle gifta sig. Han såg det som sitt ansvar mot sin blivande hustru att kontrollera sin hälsa, så han genomgick en grundlig läkarundersökning och fick grönt kort. Inget mankemang där, men han ville ändå vänta lite med att gifta sig till han kunde vara säker på att kunna försörja sin fru om det behövdes. Det gick några år och de gifte sig. Skulle de skaffa barn? Nej, bostaden var för trång och ekonomin ännu inte tillräckligt god. Så de knegade på och så småningom var alla hinder undanröjda. Men då kunde hans fru inte bli gravid. Så det blev inga barn. Det var ju tråkigt, men en ordnad tillvaro hade de i alla fall, sa han med ett stänk av sorg i rösten.

    Det där fick mig att tänka att jag aldrig skulle falla i den fällan, och jag har också ”skaffat barn” (som om det bara är att ”skaffa” nåt) vid de mest kaotiska, ekonomiskt odrägliga och allmänt undermåliga lägen. Och jag vill nog påstå att barn alltid kommer lika olägligt eller lägligt. Det finns inga perfekta tillfällen, men de kan bli perfekta, kan bli helt ljuvliga på grund av barnet. Jag tror att det enda tillfället när man inte bör skaffa barn är när man har det dåligt med varandra och tror att ett barn ska bli lösningen. Det är det ju inte. Men jag vill också säga att jag inte anser att det är ”jobbigt med barn” – har skrivit om det i min blogg nånstans. Det är bara en helt annan tillvaro, oändligt mycket roligare än man kan föreställa sig innan man har barn, och med många fler intressanta komplikationer man kan föreställa sig.

    Så visst kan man vänta; det är ofta klokt. Å andra sidan kan man kasta försiktigheten överbord och ge sig in i äventyret. Jag rekommenderar det senare så länge man ser det som ett gemensamt äventyr med någon man älskar och har en stark gemenskap med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: