Jag = ett psykfall

Jag har ett problem. Jag kan inte hantera konflikter. Jag tycker att det är jättejobbigt, verkligen JÄTTEjobbigt, vilket får två effekter:

  1. Jag är extremt känslig för sinnesstämningar, och så fort jag noterar på minsta sätt att allt inte är tipptopp vill jag tvångsmässigt ställa allt till rätta, innan det blir någon slags konflikt av det hela. Även då de tinte är mitt ansvar, eller “mitt fel”.
  2. Jag börjar gråta så fort en diskussion med någon som är viktig för mig (=min pojkvän) blir lite jobbig eller han visar tecken på att vara arg/besviken/ledsen på mig. Jag kan inte stå emot.

Eftersom det inte är så kul att ofrivilligt bete sig som ett miffo så fort man ska reda ut ett problem som vuxna människor i ett förhållande, har jag gjort en del självrannsakan och kommit fram till att mitt miffobeteende har två grundläggande orsaker (tror jag, när jag hobby-psykoanalyserar mig själv):

  1. Mina föräldrar bråkade nästan aldrig när jag var liten. Mest för att de är världens finaste par och kommer överens nästan jämt, men också för att de konflikter de väl hade tog de mest med varandra och undvek att bråka framför sina barn. Vilket gör att jag fått väldigt lite träning i att hantera konflikter, rent allmänt.
  2. Med min första pojkvän repeterade jag mönstret, och vi bråkade aldrig, fast vi borde haft anledning till det ibland. Sedan dök Psykot upp i mitt liv. Med honom var det precis tvärtom, och det var ständiga konflikter. Men aldrig konstruktiva, alltid bråka sönder oss och sen gömma och glömma. Han var oberäknelig och den bräckliga lyckan kunde förstöras av vad som helst, när som helst, när han exploderade. Så det gällde att alltid vara på sin vakt, att se till att mildra effekterna av vad det nu kunde vara den här gången.

Jag fattar ju såklart att O inte är Psykot, de är ljusår ifrån varandra, och O beter sig som en normal människa gör, en som man kan diskutera rationellt och sansat med. Jag fattar också såklart att en liten diskussion inte kommer att leda till någon katastrof, och jag fattar också att om O svarar lite surt någon gång eller inte ger mig en hej då-puss, så kan det bero på dåligt morgonhumör, eller stress, eller någon liten grej och det är inte mer med det än så och det kommer inte leda till skrik-gråt-kasta-saker-bråk. Det kommer bara att gå över.

Allt det där fattar jag med hjärnan, men de djupt rotade mönstren i själen hänger inte riktigt med.

Kära läsare, hur bryter man sådana mönster? Hur slutar man vara ett psykfall som inte kan ta en konflikt? När man rent rationellt vet hur allt borde funka?

Annonser

4 responses to “Jag = ett psykfall

  • JenJen och Cookie

    Åh. Mina föräldrar bråkade typ aldrig, så jag var van vid en ganska lugn vardag tills jag träffade mitt ex som bråkade med mig ganska ofta och kallade mig konflikträdd. Det var så djävla jobbigt. Jag kunde inte bråka, började bara gråta och tyckte att det var skitjobbigt.

    Sen träffade jag min nuvarande och bråkade lite med honom ibörjan (han bråkade inte tillbaka) för att jag nu var van vid det. Sen slutade jag och det var så förbaskat skönt. Nu bråkar vi typ aldrig vilket har lett till att när vi väl blir sura på varandra blir det världens grej. Jag gråter och han får världens ångest och tror att jag hatar honom. Vi jobbar på det, men det går långsamt.

  • Annaluna

    Tycker också att det är sjukt svårt och vet inte vad jag ska göra. En liten grej för honom innebär typ att hela världen går under för mig. Typ om jag har blivit sur och han inte ger mig en puss, då tror jag att han hatar mig. Typ. Det är skitjobbigt för båda två, att jag är så enormt känslig. Och ibland blir jag bråkig och gråtig när allt jag bara vill ha är kärlek. Känner igen det där skitmycket hemifrån – det var bråk jämt både mellan min mamma o pappa och sen min mamma o låtsaspappa, så jag vet inget annat typ. Skitirriterande. M och jag brukar inte bråka, men när det väl är en liten grej kan jag typ inte diskutera sansat, utan allt blir uppblåst och dramatiskt och jag tror att vi ska göra slut. AAAAH. Meddela gärna mig när du har kommit på lösningen både på ditt o mitt problem… :0

  • underlandet

    Så himla fina och bra ni är! Det är skönt att veta att det inte är jag som är helt tokig i alla fall. Men inga tips på hur man bryter sådana mönster, hur man lär sig att hantera konflikter utan att tro att jorden ska gå under?

    Mitt konkreta tips, som inte går till botten med något, men som i alla fall hjälper litelitegrann i stunden, är att tydligen när man gråter så andas man väldigt snabbt och högt upp i bröstkorgen. Så man ska försöka andas så djupt och långsamt som möjligt, det hjälper att hålla tillbaka gråten.

    Fast det är ju mer bot mot symptomen än själva grundproblemet, konflikträdslan.

  • Day 24 – Something that makes you cry « Jag i Underlandet

    […] Typ allt. Som jag skrivit om här och här. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: