2000-talet var mitt latinodecennium

För tio år sedan, när jag fyllekräktes in det nya årtusendet i glitterklänning och klackskor i en topplägenhet i ett av Hemstadens högsta hus, trodde jag att framtiden var ordnad. Jag var ihop med Mannen i mitt liv, han jag träffat på konfirmationsläger när jag var 14, som jag blev ihop med redan då, och efter att det tagit slut i två och ett halvt år var vi ihop igen, och skulle vara det för alltid. Vi pluggade båda två på universitet i Hemstaden och hade just flyttat ihop och hade bil och storhandlade på ICA Maxi och tog hand om svärföräldrarnas hund ibland. Jag hade läst samhällsprogrammet med humanistisk gren på gymnasiet och läst franska, tyska och latin. Inte spanska, som alla andra, för det skulle jag aldrig ha någon användning av.

Ett år senare tröttnade jag på det lilla, flyttade till Studentstaden, och vi gjorde slut.

På första föreläsningen i u-landskunskap hamnade jag bredvid den tuffa tjejen i dreads, och det var tack vare henne jag träffade några av dem som fortfarande är mina bästa vänner i Studentstaden. Och det var tack vare henne jag hamnade i latinosvängen. Hon hade pluggat en termin i Första Landet, och eftersom Studentstaden var ett steg på vägen, men inte tillräckligt långt bort och inte tillräckligt annorlunda från Hemstaden för mig som hungrade efter världen, lät den där kursen jättespännande. Jag nappade inte på en gång, för jag var ju egentligen inte intresserad av Latinoland, jag ville ju till Afrika, trodde jag, men när jag inte hittade något annat som verkade bättre på mina googlingar, anmälde jag mig till den där kursen ändå.

2002 satte jag för första gången min fot i Latinoland.

De där fem månaderna jag skulle vara i Första Landet förlängdes till ett år och sen följde skytteltrafik mellan Sverige och Latinoland, plugga i Sverige, skriva uppsats i Andra Landet, plugga i Sverige, göra praktik i Andra Landet, och så vidare.

I januari 2007 fick jag ut min examen, sålde mina möbler, gav bort mina saker, packade ned det jag inte kunde undvara i kartonger hos mamma och pappa, och åkte med två resväskor på en enkelbiljett till Latinoland. Ett år i Andra Landet medan jag väntade på att komma in på min master i Underlandet och sen bar det av hit.

Livet har inte överhuvudtaget blivit vad jag föreställde mig den där nyårsafton för tio år sedan. Det har blivit mycket, mycket bättre. Han, som jag trodde då var Han med stort H för resten av livet bor i Hemstaden, med barn och radhus och flickvän. Och är säkert lycklig, men jag är glad att det inte är jag som är hon, jag är glad att 2000-talet inte alls blev vad jag tänkt mig.

När 2000-talets första decennium är över sitter jag och O (han som jag vet är Han med stort H för resten av livet) och mina föräldrar och smuttar mojitos i tropisk värme, och 2010-talet utlovar allt. Bring it on!

Annonser

2 responses to “2000-talet var mitt latinodecennium

  • Annaluna

    Kul att läsa!!

    Jag satte min fot i Caribeland (hehe) 1999 första gången och träffade mitt ex då, han som jag trodde var Han, och sen bestod den mesta tiden av Puerto Rico. Med paus för lite Sverige, och ett år i Spanien. Själva Latinoland kom jag inte till förrän 2004 (Bolivia och Peru 2004-2005) och Buenos Aires 10 veckor (+ resa till Uruguay) 2007. Jag har dock alltid älskat Latinoland, sedan jag knappt kunde prata. Började med spanska i skolan när jag var 6 år och är uppvuxen med bolivianer och svenskar. Hängde alltid i Latinosvängen långt innan jag ens kom dit; med kusiner på salsahak, konserter, släktfester osv. Jag jobbade extra i kassan på ett bolivianskt center när jag var typ 16 (som min låtsaspappa var ”el presidente” för) och lyssnade på boliviansk radio som han var chef för. Ofta undrar jag vad jag gör här? Jag är ju i fel kontinent!

    Måste även tillägga att jag tror att det är Ment To Be att du ska vara där; när vi träffades pratade du ju spanska som om du vore från det landet, helt sjukt. Mexikanen jag hade med mig fattade inte hur du kunde vara svensk, haha.

    Hoppas att jag kan hälsa på dig någongång, är extremt sugen på det!!

  • underlandet

    Jag tror också att det är meant to be, det känns så rätt, liksom.

    Och du, kom hiiiit! Det vore hur kul som helst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: