Månadsarkiv: juli 2009

Here we come

Jomensåatt, det ryktas i Underlandet att ikväll skriver Projekt O och jag på hyreskontrakt och imorgon bitti får vi nycklarna till Drömlägenheten.

Minsann.

Annonser

Byråkratisk hinderbana

Ingenting i Underlandet som innefattar något slags officiella papper är enkelt eller effektivt. Som till exempel ett hyreskontrakt.

Igår lämnade vi äntligen in alla papper för kreditstudien till vår drömlägenhet. Ifyllda formulär (med fingeravtryck), kopior på ID-kort, arbetsintyg, inkomstintyg, kontoutdrag från banken, och lika mycket för våra två borgensmän, plus papper på deras fastighetsinnehav, och kopior på deras inkomstdeklarationer.

(Centraliserade informationssystem som förenklar kreditupplysningen? Nope, inte i Underlandet)

Idag fick vi svaret att Os mammas fastighetsinnehav inte duger eftersom lägenheten hon redovisade är registrerad som familjebostad så den är inte utmätbar (om nu O och jag skulle få för oss att inte betala hyran).

Byråkratin bjuder som vanligt på konstant brottningsmatch.

Som tur är har hon ännu en lägenhet, och den ska tydligen inte ha den begränsningen, så vi får lämna in intyg på den istället och hoppas att det går igenom. Men nu är klockan halv sex på fredagskvällen och vi måste vänta till måndag morgon då registreringskontoret som utfärdar intyget öppnar, så det blir ingen flytt i helgen som det var tänkt.

På måndag tar vi rond två mot byråkratin.


Besvikelsebot

Den där neeeeeej-besvikelsen börjar lägga sig. Det känns ju inte jättepepp att vara fast på jobbet på obestämd tid, men jag försöker tänka på underländskt vis att allt händer av en anledning och att det säkert dyker upp något ännu bättre snart.

Under tiden botar jag besvikelsen med att drömma mig bort, till sol och hav och rom och Finaste och jag. Hon kommer två veckor i augusti och vi vill till stranden. Så jag kollar priser, funderar på vilka datum jag ska ta ut några semesterdagar, och planerar.

Och O och jag har hittat drömlägenheten nu och betalar handpenning på måndag och lämnar in alla papper i veckan, så om allt går som smort flyttar vi kanske redan till helgen. Enda molnet på den himlen är att jag inte riktigt har någon garanterad som flyttar in i min nuvarande lägenhet (men några på gång, så håll tummarna), och måste jag istället säga upp kontraktet måste jag betala tre månadshyror i böter (jävla ettårskontrakt). Men så kommer det ju inte att bli.

Så livet är rätt fint ändå, trots allt.


Jävla skit

Dear applicants,

Thank you for applying for the position as XX at XX. 
We received 11 applications in total and it has been a difficult selection process. However, we would like to inform you that we have now chosen a candidate that suit our needs. 
We wish you all the best for the future and we encourage you to apply again when we advertise for other positions. 
 
Best Wishes,


Det här med söndagsångesten

Annaluna skriver om hennes frånvaro av söndagsångest, och jag tänker på min i allra högsta grad närvarande söndagsångest. Precis som de skriver i kommentarerna handlar det såklart om att inte trivas.

Jag trivs visserligen alldeles utmärkt med tillvaron i övrigt. Men inte med jobbet. Jag är asless.

Det var schysst i början, och på det dryga år jag har jobbat där har jag lärt mig massor. Men nu lär jag mig inget längre, nu är det bara samma och samma och jag har ingen lust. Jag blir tokig av bristen på arbetskamrater (tänk att sitta helt själv på ett kontor), av bristen på utmaningar (administration, administration och mer administration), att alla problem är så meckiga för att det är så många olika viljor och så svårt att kommunicera för att vi inte alla finns på samma arbetsplats eller ens i samma stad, att det är så satans mycket obetald övertid och de tror att jag är tillgänglig veckan runt dygnet runt, och att det är så tråkigt helt enkelt.

Det händer inget nytt längre på jobbet och jag lär mig inget nytt längre, det är kanske summan av kardemumman.

Och därför innebär söndagarna sista stunden innan en hel lång vecka till på jobbet. Vilket innebär söndagsångest.

Och därför håller jag tummarna så hårt jag bara kan för att jag får det där andra jobbet, det som jag var på intervju för och som ska ge besked i slutet av den här veckan.

Jag hoppas så jävla hårt, jag har till och med gjort i ordning allt, skrivit uppsägningsbrev och allt. Väntar på besked och hoppas, hoppas, hoppas på att få säga upp mig, imorgon eller i övermorgon.

Hej då, nuvarande jobb.

Hej då, söndagsångest.