Månadsarkiv: juni 2009

Lipsill

Jag vet inte vad som tog åt mig igår, men från ingenstans började jag storlipa, och sen kunde jag inte sluta.

Projekt O och jag pratade framtid, ”hur ser du dig själv om 10 år”-snacket. Och det var Os

Jag tror inte att jag bor i Underlandet

som fick mig att börja gråta från ingenstans. För det satte helt plötsligt igång en slags kedjereaktion av känslor om min tilltänkta framtid i Underlandet (för det är inget lätt beslut, och det blir inte lättare av att det sätts i svaj sådär), och om O och mig, för vad händer med oss om jag vill bo här och han inte vill det.

För jag är livrädd för att förlora honom.

Det var nog droppen för en bägare som fyllts på ett tag, med jobbångest, uppsatsstress och lite allt möjligt, och den behövde rinna över.

Men man känner sig ju lite lätt labil när man förvandlas till ett gråtmonster utan förvarning.

Då är det skönt att man har den finaste pojkvännen i världen som försäkrar att det är vi, han och jag tillsammans, och att han inte tänker sig någon framtid alls utan mig och att han absolut inte har tänkt släpa med min någonstans dit jag inte vill.

Och som skriver dagen efter på chatten, just när man går runt och känner sig lite sisådär:

älskling…

du är det vackraste som finns i världen

och alla de bra och de dåliga saker som dyker upp i vår väg kan vi möta tillsammans

du och jag…

du gör mig väldigt lycklig

Och då känner jag mig inte lika mycket som ett miffo längre.

Annonser

Valpropaganda

Själv ambassadröstade jag för ett par veckor sedan (och hoppas vara en motvikt till den där statistiken som säger att utlandssvenskar röstar höger), men jag vill passa på att insistera alla er som inte har gjort det ännu:

Rösta på Gudrun Schyman och Fi!

Please.


Arbetslivet, schmarbetslivet

Det där jobbet som jag var perfekt för verkar inte bli något av. Inte för att jag inte är perfekt för tjänsten, utan för att det verkar som att de mest utlyste jobbet för att de måste, inte för att de egentligen tänkt anställa någon utifrån. Jag känner mig rätt säker på att de redan hade någon tilltänkt.

Suck.

Men, skam den som ger sig. Nu har jag sökt ett annat jobb som också verkar intressant, och som jag tror på riktigt att jag kan få, och den här gången är det inte redan bortlovat till någon annan. Så håll tummarna, igen, please.

Mitt förhållande till mitt jobb är en berg-och-dalbana. Ena veckan tänker jag att tja, det är nog inte så dumt ändå. Det är fast tillsvidareanställning med helt okej lön (och hur ofta får man en sån i dessa dagar?) vilket inte bara innebär trygghet, i Underlandet innebär det även pension, sjukvård och semester, och för mig som invandrare, visum. Det är ingen som krånglar om jag går tidigt någon dag för att gå på föreläsning eller för att jag känner för det, jag kan komma sent och jag har ingen som hänger över mig för jag är själv på kontoret.

Men andra veckor tänker jag att jo, det är precis så dumt. För det gör mig galen att inte ha några arbetskompisar, att komma till ett kontor och sitta där ensam hela dagen (tack och lov har jag en assistent på halvtid nuförtiden). Det gör mig galen att eftersom det är en volontärorganisation och alla har andra jobb så är alla möten och aktiviteter på kvällar och helger, på tid som jag inte får någon som helst kompensation för. Det tråkar ut mig att det är så mycket administration och så lite utmaning. Det tråkar ut mig, irriterar mig och ger mig ångest.

Fast andra veckor känns det som sagt helt okej.

Men har man ett jobb som pendlar mellan okej och tråkigt, irriterande och ångestframkallande är det nog dags att byta. Så snälla håll tummarna.


Modeblogg

Nya skornaMina nya klackskor, utvalda med hjälp av min personal shopper.

Jag är förälskad.

Mot slutet av bröllopskvällen ville jag hugga av mina fötter, men vill man vara fin så får man lida pin, och det här med att gå i klackskor är sånt som man lär sig, tänker jag.

Jag fick dem beställningsgjorda efter mina fötters mått och de färger jag valde, och det kostar inte mer än ett par skor kostar i Sverige.

U-landslyx.


Provsvar: Negativt

Jag andas ut.

Det är bisarrt egentligen hur man hinner gå igenom vartenda oskyddat sex man haft, ångra sig för vartenda ett, tänka ut hur man ska berätta för familjen, fundera på hur framtiden och förhållandet nu ska bli, vad bromsmediciner egentligen kostar och vilka som får veta och vilka inte, på bara ett dygn.

Vilken lättnad. Nu ska vi fira.


I väntan på svar

Imorgon får vi resultaten från våra HIV-test och fyra månaders noggrannt kondomande är över.

Förhoppningsvis.

För hur frisk man än känner sig, och hur statistiskt liten risken än är så är det ändå nagelbitarnervöst att gå och vänta på det där resultatet.

Tänk om…